MJUK MOSSA GLIMMAR grönt på jättelika stenar, tio meter höga flyttblock staplade på varandra. Lutande jättefuror knirrar olycksbådande medan jag klättrar nedåt mot ett vattenblänk, svart som botten av en spegel.

Stenkälla är Tivedens mörka hjärta, centrum i den gamla tolvmilaskogen och dagens lilla nationalpark. Det finns många sägner om området, men den verkliga kraften bakom slår alla jättemyter. För tusen miljoner år sedan brast jord¬skorpan, Vätterns djupa sänka öppnade sig och berget väster om sjön sprack upp i ett väldigt rutmönster. Sedan kom inlandsisen och bröt loss blocken, rullade runt dem som leksaksklossar och slängde dem huller om buller i sprick¬dalarna.

Längst nere under jätteblocken finns en liten grotta. Här kan man skriva några rader i en besöksbok. ”Viele Grüsse aus Deutschland” lyder senaste anteckningen.

Greve Eric von Rosen, som skrev sina intryck i besöksboken 1942, var högtidligare: ”så vidunderligt, att ej ens John Bauer kunnat måla en mer passande omgivning för sina troll och andra skogsväsen”.

von Rosen var kändis på sin tid, forskningsresande, etnograf och äventyrare med böcker om Sydamerika och Afrika bakom sig. Kriget stoppade långresorna, men här fanns ett nytt mål bara tjugo mil från hemmet, Sörmlandsgodset Rockelstad. ”Det vildaste i sin art som jag sett i fyra världs¬delar”, jublade greven och drog i alla trådar för att stoppa en planerad avverkning. Han lyckades få Tiveden naturskyddat och då kan man väl förlåta att mycket av det han beskrev som urgammal vildmark var 70-årig kolskog med spår av milor och tjärdalar.

Fast mötet mellan vild- och kulturmark är ju ofta det mest spännande. Inte långt från Stenkälla, Trollkyrka, Vitsand och de andra pärlorna i nationalparken (som förresten fyller 25 i år och snart ska bli större) ligger de gamla finnbyarna som började odlas upp på 1500-talet.

Vackrast är kanske Stora Ykullen där man kan vandra på betad mark längs gamla hålvägar, klappa rösen och en ängslada från 1700-talet stadd i stillsamt förfall. En flock nyfikna kvigor håller slyet stången.

Utanför ett av byns högst belägna hus sitter Arne Johansson, 76, på stammen av en stor nyfälld lönn. Två stormar hade slagit upp en stor spricka vid roten och vårdträdet som hotade barndomshemmet måste tas ned. Annars ser det mesta ut som när han var liten. Husets torvtak har bytts mot betongtegel, men den gamla ladan har fått nytt grästak.

– Jag tror den flyttats hit. Inte ens farfar visste hur gammal den är.

Nedanför breder byn ut sig som ett Y, precis som namnet antyder. Bortom böljar storskogen.

– Mycket har vuxit igen. Förr såg man sjön därnere. Ditåt kunde man se ända till Finnerödjas lador.

Vi pratar om Stenkälla och det visar sig att von Rosen faktiskt bott i stugan.

– Han hyrde rum hos oss, gick runt här med spetsbyxor och benlindor, och två scouter som bar sakerna åt honom. Han frågade farfar om allt möjligt och delade ut en krona för varje bra sak han kunde berätta.

DET BLEV PENGAR DET, förstår jag senare när jag beställt fram von Rosens bok Trolltiven ur stadsbibliotekets magasin. Fantasifulla berättelser som den om trollhararna som sprang mellan stugorna och drog mjölk från andras kor. Arnes farfar Johan August finns porträtterad över en helsida, inte olik sonsonen i dag bortsett från skärmmössan. Och ladans grästak syns där i bakgrunden.

Bland annat berättar han om tallar eller granar med magisk laddning. ”Gubben beskrev i detalj hur man skulle befria sig från tandvärk eller bölder genom att trolla det onda in i stammen” skriver von Rosen. Man petade pinnar blodiga i tandkött eller bölder, borrade och pluggade fast dem i trädet.

Tandvärksträd blev gamla eftersom ingen vågade hugga ned dem. Den som försökte drabbades av ”all värk som under långliga tider blivit trollbunden vid trädet”.

Nära Bölets ängar neråt Vättern står en sådan tall kvar, gles och bleknad men med gröna grenar i toppen. På nära håll ser jag runda öppningar i barken. Många har mjuka kanter och sitter högt. Andra ser nya ut: skarpa centimeterstora hål

i lagom borrhöjd. Kanske utövas magi än i Tiveden?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.