För stockholmarna är valet enkelt. Antingen accepterar man trängselavgifter på rusningstrafiken. Då kan bilköerna snabbt elimineras.

Eller så stoppas trängselavgifterna, och då kommer bilköerna att växa och växa. Något tredje alternativ finns inte.

Hur dragkampen om trängselavgifterna slutar är samtidigt en ödesfråga för naturvården.

”Att lösa framkomlighetsproblemen i Stockholm genom utbyggnader av vägsystemet framstår som orealistiskt” konstaterade SIKA, Statens Institut för Kommunikationsanalys, för några år sedan. Slutsatsen beskrevs av en av de inblandade som ”en kontroversiell självklarhet”.

Tyvärr lever många alltjämt med myten om nya vägar som lösningen på trafikproblemen. Med denna myt i bakhuvudet uppfattas nya motorleder genom våra krympande och alltmera sönderstyckade grönområden som oundvikliga.

Att bli av med bilköerna är därför kanske den långsiktigt allra viktigaste naturvårdsfrågan i Stockholmsregionen!

Köproblemen går inte att lösa utan trängselavgifter, det är trafikexperterna ense om. Väg- och kollektivtrafiksystemet behöver naturligtvis utvecklas. Men utan trängselavgifter kommer köerna att bestå och växa.

Egentligen handlar det bara om ekonomisk rationalitet; att nyttja vägnätet mera effektivt. Stockholms bilköer beräknas kosta regionen (och därmed Sverige) fem-sex miljarder om året. De pengarna kan vi spara in. Samtidigt kan vi hålla nere kostnaderna för ny infrastruktur. De ekonomiska vinsterna blir enorma.

Utan köer blir det i sin tur lättare att hålla tillbaka dels nya trafikleder genom värdefulla natur- och kulturmiljöer, dels de följdexploateringar som ofta skadar värre än vägen. Trängselavgifter bromsar den utglesning av regionen som pågår och som bland annat riskerar att försämra underlaget för effektiv kollektivtrafik och att göra Stockholm oattraktivt för nya invånare.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.