Khaibor Sardar knyter upp den vita långskjortan runt midjan och vadar ut i den damm som han har låtit anlägga alldeles intill floden. Mitt ute i vattnet växer ett tätt buskage av nipapalmer och han pekar ut de gyllengula snittytor som vittnar om att han för några månader sedan skördade dem enligt konstens alla regler. Genom att lämna bladet i mitten orört, tillsammans med ytterligare ett stödjande blad som skydd mot väder och vind, tryggade han återväxten för nästa säsong.

– Att ge sig ut i skogen för att samla nipapalm är riskfyllt. I stället kan du tjäna pengar på det här sättet, konstaterar han.

Den skog som Khaibor pratar om är inte vilken skog som helst. Han är ålderman i den lilla byn Naksha, som ligger mitt i det gigantiska deltaområde i södra Bangladesh där floderna Ganges, Brahmaputra och Meghna rinner ut i Bengaliska viken. Bara några kilometer från byn breder världens största mangroveskog, Sundarbans, ut sig. Här finns hundratals växt- och djurarter och dessutom världens största koncentration av bengaliska tigrar. Ingen vet exakt hur många de är men uppskattningarna varierar från 300 till 500.

Sundarbans har inte bara en imponerande biologisk mångfald, skogens resurser är dessutom ett direkt eller indirekt levebröd för tre och en halv miljon människor. Mangroven är också en livsviktig barriär mellan människorna och de cykloner som regelbundet drar in från Bengaliska viken.

Men skogen hotas av klimatförändringarna. Höjda havsnivåer och tätare cykloner har ökat salthalten i vattnet vilket dödar många växtarter, till exempel mangroveträdet sundari som har gett Sundarbans sitt namn.

Skogen är dessutom satt under press av en växande befolkning. För bara några decennier sedan var en majoritet av människorna som bor i närområdet jordbrukare. Men i takt med att jordbruksmark har försvunnit och omvandlats till exempelvis räkodlingar har antalet arbetstillfällen på landbygden minskat. Det har gjort att allt fler lever av att utvinna resurser ur mangroveskogen.

– Det gör mig ledsen att se hur skogen förstörs. Det är därför jag har skapat palmplanteringar i byn för att visa folk att vi måste bevara den. Det handlar om vår egen överlevnad och framtid, säger Khaibor.

NIPAPALMEN, SOM KHAIBOR framgångsrikt odlar, är en eftertraktad råvara med en mängd olika användningsområden. Bladen används främst för att bygga tak men kan också flätas till korgar, hattar och mattor. Skaften torkas och blir till ved. Men när han för några år sedan anlade byns första palmodling var det många som skakade på huvudet och förutspådde att han skulle misslyckas. Palmen växer normalt vilt längs kanaler och andra vattendrag men odlas sällan i de här trakterna.

– Men nu ser de att det både fungerar och är lönsamt, och en del har inspirerats att göra om sina räkodlingar till palmodlingar.

Själva palmen är bara en av de produkter som odlingen har gett Khaibor. Över honom hänger en bikupa, täckt av kryllande bin, och om några månader kommer han att kunna skörda flera kilo honung härifrån. Runt hans fötter simmar fisk som har förts dit med flodvattnet. Här trivs de bra eftersom palmodlingen bidrar till att sänka vattentemperaturen och ruttnande blad blir ett utmärkt fiskfoder.

Khaibor har levt av skogens resurser i över 50 år. Liksom många andra i byn är han en bawali, alltså traditionell skogshuggare. I andra byar är invånarna i stället specialiserade på att samla in honung, fånga krabbor eller fiska.

Han skakar på huvudet när han berättar att de människor som i generationer har levt av skogen tidigare använde sig av traditionella och hållbara metoder när de utvann resurser som träd och palmblad. Men i dag är det allt fler som bryter mot reglerna. Trädbestånd skövlas i sin helhet, även de unga träd som behövs för att säkra återväxten. Med stöd från det Dhaka-baserade forskningsinstitutet Unnayan Onneshan utbildar han andra bawalier i hållbarhetsfrågor. Men bristen på resultat gör honom missnöjd.

Det är främst tre olika aktörer som bidrar till problemet enligt Khaibor: Fattig lokalbefolkning som lever ur hand i mun, giriga båtägare som vill tjäna så mycket pengar så möjligt och korrupta statstjänstemän. Men han är noga med var han placerar ansvaret för situationen.

– Även om lokalbefolkningen handlar fel, så är de inte ansvariga. Det är skogsmyndigheten som tar mutor och folk är tvingade att kompensera för det. Om myndigheterna följer reglerna kommer samlarna också att göra det.

ALLT SEDAN SLUTET av 1800-talet är Sundarbans ett naturreservat och staten reglerar hur mycket resurser som får utvinnas och under vilka perioder. För att ge sig in i mangroven krävs speciella båttillstånd som utfärdas av skogsmyndigheten. Myndigheten ska dessutom godkänna båtarnas last innan råvarorna får säljas på marknaden. Det ger mindre nogräknade tjänstemän många tillfällen att idka utpressning.

VI LÄMNAR KHAIBOR nere vid floden och går hem till hans granne, Mojibur Rahman Molla. Han är en av de båtägare som sägs driva på avverkningen av mangroven. Eftersom få bawalier har råd med sin egen båt jobbar de på uppdrag av mer resursstarka båtägare som anlitar dem för att göra månadslånga expeditioner in i mangroveskogen. 

I folkmun går de under beteckningen mohajan, som betyder långivare. Namnet kommer sig av att de betalar bawalier i förskott inför expeditionerna. Pengar som de sen måste få igen genom försäljningen av skogsprodukter. Men det har blivit allt svårare att göra vinst, berättar Mojibur när han tar emot oss på sin veranda. Det tillstånd han köper från skogsmyndigheten kostar egentligen motsvarande en svensk femtiolapp per båt. Men i praktiken betalar han närmare 2 000 kronor.

– Det är till största del mutor till banditer för att de inte ska skada mig, samt mutor till skogsmyndighetens tjänstemän, säger han med allvarlig min.

Banditer har länge varit ett problem i Sundarbans men på senare år har de blivit allt fler och de kräver allt större lösensummor från både från båtägare och bawalis för att låta dem arbeta ostört.

Mojibur håller med om att mangroveskogen skövlas i alltför snabb takt.

– Jag tvingar inte bawalier att hugga ner mer träd än vad reglerna tillåter. Att skogen bevaras är viktigt även för mig.

Men i nästa andetag säger han att det uppstår problem när de som arbetar för honom inte får ihop så mycket råvaror som de har tillstånd för, eftersom expeditionen då inte blir lönsam.

– Om det område vi har tilldelats av staten inte har tillräckligt med nipapalm för att fylla båten händer det att bawalier skördar buskagen utan att lämna kvar några blad alls.

NÅGRA KILOMETER SÖDERUT ligger Horinagar, en by där ungefär 80 procent av hushållen är beroende av Sundarbans för sin försörjning. Här bor 40-årige Khokon Sardar tillsammans med sin familj. De senaste 20 åren har han varje år tillbringat flera månader i mangroveskogen och samlat nipapalm och annat virke. Förr kunde det bli upp till fem månadslånga expeditioner per säsong, men nu blir det oftast bara en eller två. Resten av året tar Khokon påhugg där han kan: han bär sten och lera på tegelbruken eller jobbar som daglönare inom jordbruket.

– Jag märker hur skogen bryts ner dag för dag. Tidigare var skogen tät men nu är avskogningen hög. I framtiden kanske vi inte kan arbeta i skogen längre, säger han.

Det var Khokons äldre bror som en gång lärde honom hur man skördar 

nipapalm och andra mangroveträd på ett hållbart vis. Men Khokon förklarar att både han själv och andra bawalier ofta tvingas att bryta mot reglerna.

– Vi är tvungna. Under de senaste tio åren har vi fått betala allt högre mutor till skogsmyndigheten och attackerna från banditer har ökat. Om jag inte ger vinst till båtägarna kommer de inte att anlita mig och jag kan inte försörja min familj.

I TAKT MED ATT det har blivit svårare att försörja sig som bawali har Khokon börjat fundera på andra försörjningsvägar. I framtiden vill han i stället sälja grönsaker på marknaden eller öppna en liten butik. Grundplåten är han i färd med att spara ihop genom sitt medlemskap i det lokala bawali-kooperativet.

Kooperativet i Horinagar grundades för tre år sedan med stöd från Unnayan Onneshan. Den här dagen har de 40 medlemmarna samlats för ett möte. Ordföranden Abdul Majid Sardar påpekar att eftersom medlemmarna är beroende av båtägarna tvingas de att hugga ner så mycket skog som de blir ålagda. Men med hjälp av kooperativet kan de ta kontroll över sin egen framtid. Genom medlemsavgifterna har de hittills sparat över 10 000 kronor och överväger att framöver köpa en egen båt. Men kooperativet är inte bara en plattform för frågor som har med skogen att göra. Det har också öppnat en möjlighet för dem som liksom Khokon vill hitta andra försörjningsmöjligheter. Kooperativets första målsättning är därför att arrendera mark av staten där det kan starta fiskodlingar.

VI HAR TILLBRINGAT ett par dagar i byarna kring Sundarbans men har fortfarande bara skymtat mangroven som ett grönt skimmer i fjärran. Men när vi anländer till byn Koyra är det endast en flodfåra som skiljer oss från skogen. Snart sitter vi i en båt på väg in bland träden.

Där inne är det stilla och bara kungsfiskarens högoktaviga sång bryter tystnaden. Den lite unkna doften av avicennian, ett mangroveträd med små gula blommor, slår emot oss. Det är högvatten och båten kan navigeras fritt mellan träden som böjer sig över vattnet. Ett högt smalt träd sträcker sig stolt över alla andra: en sundari.

Vi möter en båt med två män och ett barn. Deras eka är fylld med smala stockar av sundari och andra mangroveträd. Det är ingen tvekan om att det är illegalt virke, eftersom myndigheterna sedan några år tillbaka har förbjudit all avverkning av de här trädsorterna.

Vid högvatten är det som utomstående svårt att avgöra vad som är kanaler och vad som egentligen är kalhyggen. Men snart glider vi fram genom en gles glänta med flera meter mellan träden. Här växte tidigare skogen tät, berättar honungssamlaren Abdul Hamid.

I mangroveskogen sker växlingen mellan ebb och flod var sjätte timme. De snabba växlingarna är en av grundförut-sättningarna för hela mangrovesbiotopen. Vattnet sjunker undan så snabbt att det skapas strida strömmar. Samtidigt som rötterna börjar resa sig över ytan glider vi ut ur skogen och tillbaka in i flodfåran.

HUR SKA AVSKOGNINGEN STOPPAS? Enligt bawali-kooperativets ordförande Abdul Majid Sardar, som har följt med oss i båten, är nyckeln att ge de lokala samhällena en större roll i förvaltningen av skogen. Invånarna vet vilka de värsta avverkarna är och de är motiverade att stoppa dem. Staten är dock inte det minsta intresserad av att dela med sig av makten över skogen.

– Men skogsmyndigheten måste inkludera lokalsamhällena i patrulleringen av skogen. Vi behöver ett administrativt erkännande. Först då kan skogen återhämta sig.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.