BRUSET HÖRS LÄNGS HELA promenaden från turiststationen någon mil väster om Duved. Kylan och snön har kommit tidigt men än har kung Bore inte fängslat fallet i ett fruset ögonblick. Granridån öppnar sig för naturdramat Tännforsen, kanske det mäktigaste vi har i vårt land. Vattenmassor motsvarande ett fyllt Globen vräker sig över kanten varje kvart när det rinner på som mest.

Ute på den lilla utsiktsplattformen växer bruset till ett dån. Trots nivån är ljudet inte stressande utan fascinerande, så där som naturljud brukar vara. Tusen röster sjunger i tusen olika tonarter en och samma refräng: till havet, till havet.

Blicken följer forsarnas väg nedför, en efter en efter en, tills tanken förlorar fokus, upplöses i skum och vattenånga vid fallets fot. Det är våldsamt men ändå meditativt – som att titta in i en eld. Krafter som är starkare än vi själva inger ett märkligt lugn.

MEN KRAFTEN HAR OCKSÅ LOCKAT på andra sätt; möjligheten att tämja den i turbiner och betong var senast aktuell under krigsåren. ”Ett för hela landet så vitalt problem som kraftförsörjningen måste gå före turist- och naturskyddssynpunkter”, fastslog en av tillskyndarna. Mothuggen blev många från naturskydd och jämtar i gemen och striden som följde slutade i en kompromiss: utbyggnadsskydd i 30 år. 1971 blev området naturreservat och hela vattensystemet skyddades.

Därför kan jag stå här nu och njuta av flödet och de väldiga strävpelarna av is som påbörjat vinterns katedralbygge från ytterkanterna. Forsdimmorna bryter morgonsolens strålar i regnbågens färger. Den ständiga fukten i luften och det skyddade läget skapar unika förutsättningar, ett slags nordisk granregnskog med lavar och djur som föroreningar och exploatering svept bort på andra håll.

Den här dagen är det extra fuktigt. En snökanon vid fallets nedre del sprayar is över en tältställning. Bertil Danielsson, som driver turiststationen, bygger en igloo. Den ska bilda port till en naturlig isgrotta bakom fallet och användas för konserter och evenemang. Igloon har beviljats dispens från reservatsföreskrifterna under flera år. Nödvändig för att göra fallet attraktivt vintertid, menar Danielsson, störande för de sällsynta lavar som växer på granarna intill tycker länsstyrelsens naturinventerare och lokala fältbiologer.

ANNARS STYR NATUREN ALLTSÅ SIG SJÄLV HÄR, något som inte utesluter drastiska förändringar. Som den där vårflodsdagen 1992 då Björnstenen, ett stort stenblock mitt på forsnacken, störtade. Ingen såg fallet, ingen vet hur många tusen år stenen hållit emot. Men namnet har en förklaring som skribenten Onkel Adam återberättar i sin roman Tännforsen (1848): ”En björn som velat simma över Tännsjön, hade blifvit gripen av strömdraget och förd mot fallet, men lyckats att i det afgörande ögonblicket kasta sig opp på klippan ? Några barn hade dock från stranden sett ?den starkes? belägenhet och hade börjat att efter bästa förmåga slunga stenar ditöfver.” Till slut vågade björnen ett språng mot plågoandarna, men drogs ned i forsarna mot en säker död.

Kanske är det en skröna, men visst händer det att vilda djur dras med. Karl XI lär till och med ha instiftat en särskild skatt ”för djurfång i Tännforsen”.

Nära ögat var det också 1953 då två våghalsiga ynglingar från Järpen cyklade på lina över fallet. Halvvägs slaknade repet och pojken som hängde under cykeln som balans hamnade i vattnet. Cyklisten lyckades dock trampa över det våta ekipaget till andra sidan.

Den vådliga linfärden för tanken till större och berömdare vattenfall ute i världen. Tännforsen kallas också Sveriges Niagara – faktiskt ända sedan 1835 då Mellanriksvägen anlades. Besökarströmmen var smal och exklusiv fram till 1906, då turiststationen byggdes och väg drogs fram. I dag får man räkna med att dela fallet med många. Men upplevelsen är stark ändå. Om inte annat överröstar bruset den babbligaste turistgrupp.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.