MNEMOSYNE är minnets gudinna i den grekiska mytologin. Ett passande namn för en fjäril som nästan försvunnit med det gamla odlingslandskapet.

Och tyvärr är mnemosynefjärilen inte ensam. Dagfjärilar är bland de första som drabbas av igenväxning och ensidigt jord- och skogsbruk. I dag finns 33 av de drygt 120 svenska arterna på rödlistan över hotade arter.

Den stora vita fjärilen med de svarta fläckarna och det fint tecknade ribbmönstret trivs i lövskogsgläntor och lagom betade hagmarker. Där ska finnas gott om nektarrika blommor, bra ljusinsläpp och nunneört för larverna att leva på.

Roslagens lövängar var en sådan miljö, som gradvis kvävts i granskogsplantager, blivit gödslade betesvallar eller sommarstugeområden. I slutet av 1900-talet var fjärilen i princip utdöd i Stockholms län.

— Jag minns dem väl från min barndom. Det här området kallade vi för fjärilsåkern.

Markägaren Ove Mattsson pekar på en öppen äng med täta skogsbryn där hans roslagsfår betar. På andra sidan viken nedanför lyser tornet på Rådmansö kyrka vitt.

Vi är på väg ut på Lötaholmen, en halvö ett par mil öster om Norrtälje, som var rejält igenvuxen när han övertog gården i slutet av 90-talet.

— Här fanns stora ekar, flera hundra år gamla, men de var ruskigt trängda av tätväxande gran och sly.

När han började röja fram ekarna och återställa hagmarkerna hittade fjärilen tillbaka. Det var lite av en lyckträff, men med riktade restaureringsåtgärder i Norrtälje naturvårdsfonds och länsstyrelsens regi har man jobbat vidare och skapat ett litet mnemosyneparadis.

I DAG FINNS DET förmodligen fler av arten här än någon annanstans i Sverige. Länsstyrelsens inventerare Daniel Segerlind och Magnus Stenmark räknade in 77 på en dag ett par veckor tidigare.

Ändå är det osäkert om vi får se några i dag. Vädret är vackert, varmt och vind­stilla, just som fjärilar vill ha det. Men den korta flygtiden närmar sig sitt slut.

Vi kliver över ett stängsel och vidare på en stig mellan höga ekar, låga hasselbuskar och mängder av blommor.

– Det finns för lite blomstermarker kvar, det är nog dagfjärilarnas största problem, säger Janne Björklund, fjärilsex-perten som hjälpt till med röjningar och att anpassa betet med häst och får.

Mnemosyne har speciella krav: Bete är bra, men inte för tidigt eller för hårt. Larverna behöver nunneört och öppna marker, medan de färdiga fjärilarna vill ha lite högre växtlighet för parningsflygningen. En mosaik av buskage och bryn ger vindskydd och lagom ljusinsläpp.

– Det kan vara farligt att hugga för mycket. I en lokal vid Östhammar röjde de så att blåsten ligger rakt på. Där hit-tade vi inga fjärilar alls i fjol.

På Lötaholmen har man låtit granskogsbarriären mot norr stå kvar som skydd mot kalla vindar.

Mitt i gläntan får vi syn på den första mnemosynefjärilen. I färd med att lapa nektar från rosa gökblomster, en av favoritblommorna.

Fotografen och jag får bråttom, men fjärilen väntar snällt med uppfällda vingar. De svarta fläckarna sticker av mot pudrigt vitt, som slutar i genomskinligt mot ytterkanten. Det vita håret på den svarta kroppen skvallrar om att det är en hanne.

När den elegant dansar vidare mot nästa blomma ser vi fler. Det är hannarna som syns, jagande runt det klorofyll-gröna dansgolvet i vindlande turer. 

Honorna väntar i skuggan.

På ett grässtrå sitter ett kärlekspar. Bakkropparna är hopkopplade, antennerna pekar åt motsatta håll och de fyra vingarna vibrerar lätt. De verkar helt upptagna av varandra och måttligt bekymrade över uppmärksamheten. Efter ett tag flyger paret vidare i det höga gräset, fortfarande förenade.

Underbart är kort. Livet som fullbildad flygande fjäril (imago) varar bara en till några veckor och är helt inriktat på parning. Flygningen tar mycket kraft, så det gäller att suga nektar flitigt.

Efter parningen letar honan rätt på nunneört för att placera ut äggen. De är helt nedvissnade vid det här laget, men hon hittar rotknölarna ändå, förmodligen på doften.

I äggen finns färdigbildade larver som övervintrar och kommer fram med vårsolen. Då väntar ett intensivt ätande innan förpuppningen. Flygtiden börjar i juni i Roslagen.

MNEMOSYNEFJÄRILEN har funnits längs stora delar av östkusten, men nu finns bara små populationer (lokala art-grupper) kvar: här i Roslagen och i Blekinges och Medelpads kustland.

– Jag fick mejl i går kväll från Blekinge, där hade de inte hittat mer än ett tiotal. Det ser riktigt illa ut, säger Janne.

Man vet egentligen inte så mycket om hur fjärilen levde förr. Förmodligen fanns det få paradis som det här, och mycket mark var hårt betad, men landskapet rymde många fler möjligheter.

– Växte det igen på ett ställe kunde de flytta.

Röjningar på andra platser runt viken är ett sätt att underlätta spridning och kontakt med andra populationer. En märkt hona från Lötaholmen har till exempel hittats på Trollskäret på andra sidan vattnet.

SEX MIL NORRUT, längs vägen från Hallstavik mot Uppsala, finns Hummelsvedjans fjärilsväg där man kan se en annan av Sveriges (och Europas) mest hotade arter: asknätfjärilen.

– Här är väldigt artrikt, mycket lövinslag och kalk i marken, säger Janne Björklund som fick länsstyrelsen, markägaren Holmen skog och Svenska kraftnät att nappa på hans idé om en promenadväg med skyltar.

Redan vid bommen ser vi två stora hagtornsfjärilar, som snart följs av pärlemorfjäril, skogsnätfjäril och vitgräsfjäril. Jungfrulinfly, bastardsvärmare och klöverblåvinge är andra arter som setts nyligen.

Precis som vid Rådmansö är det här ett landskap där minnet av ett annat lever kvar, i ortsnamn och arter som inte helt gett upp. Det som är tät skog och trakthyggen i dag var för hundra år sedan ett småbrukarlandskap med torp knutna till järnbruken. Här fanns gott om smååkrar och slåttermark. Småhyggen eller blädning (gallringshuggning) öppnade upp skogen lagom mycket för arter som asknätfjäril.

Arten har varit utbredd i Skåne, Blekinge och stora delar av Mellansverige. I dag finns den bara här, ett par mil in från Upplandskusten, och i sydvästra Västmanland. Utdikning, modernt skogsbruk med trakthyggen och askskottsjukan är några av problemen.

Att återskapa det gamla arbetskraftsintensiva landskapet är svårt, men ett sätt att hjälpa arterna är att anpassa nya miljöer som hyggen, vägkanter och kraftledningsgator.

Vid Hummelsvedjan har samarbetet med Holmen lett till ett pärlband av små öppna ytor längs vägen. Vid ett stort hygge har bolaget satt av en hektar lagom fuktig mark med ask och olvon, de enda växter som asknätfjärilen lägger sina ägg på. Här ska det fortsätta vara öppet.

HUVUDPERSONEN låter vänta på sig. Det är tidigt i flygperioden, förmodligen har bara enstaka hannar kläckts än. Men plötsligt sitter en asknätfjäril mitt på den varma grusvägen med klippande vingar. Vi hinner se de vackra mönstren i varmt tegelorange på mörkbrun botten innan den pilar i väg in i skogen, mycket kvickare än mnemosy-nefjärilarnas mjuka glidflykt. Ett par till dyker upp i de blommande dikesrenarna.

Janne berättar om artens kapplöpning med en parasit och om larver som övervintrar flera år för att sprida riskerna med kalla somrar. I Västmanland kan det handla om upp till fyra år, något som specialisten Claes Eliasson forskat fram.

Claes Eliasson har skrivit åtgärdsprogrammet och stora delar av nationalnyckeln om dagfjärilar, fött upp både mne-mosyne- och asknätfjäril och tagit initiativ till fjärilsreservatet Munkhyttan hemma i Lindesberg.

— Vi har försökt återställa miljöerna som de såg ut på 80-talet när jag först kom dit, berättar Claes Eliasson.

Han berömmer restaureringarna som gett mnemosynefjärilen en nystart i Stockholms län. Samtidigt efterlyser han mer insektskunskap på länsstyrelserna. Och när det gäller asknätfjärilen, som har starkt skydd enligt EU:s habitatdi-rektiv, tycker han att många av de Natura 2000-områden som avsatts är för små.

Arter som mnemosyne- och asknätfjäril behöver både reservat och rätt åtgärder, menar han.

Annars är risken stor att de snart är blott ett minne. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.