FISKARE BRUKAR VARA MORGONTIDGIGA, men de som utgår från Storön söder om Kalix är snarare nattugglor. Det är becksvart men stjärnklart vid halv fyra när de första båtarna går ut.

Det blir inte mycket sömn när löjfisket pågår, berättar Thomas Innala och Ingvar Lerdin som trålat ihop sedan 1988. Hela lönsamheten hänger på de här fem höstveckorna och allt måste klaffa – från tråldragen till utklämning av rom och rensning, som pågår långt in på nätterna och engagerar många.

Thomas båt Lillan syns som ett litet rött streck på skärmen ovanför instrumentbrädan medan vi stävar ut mellan mörka öar. I verkligheten är den 14 meter, maxlängden som fiskarna gemensamt beslutat om. Ingvars Ramona är några meter kortare.

I slutet på 90-talet var löjfisket i kris med låga bestånd. Men sedan de lokala fiskarna förhandlade sig till delaktighet i förvaltningen för tolv år sedan har bestånden varit bättre, med toppar 2003-2004 och i år.

– Historiskt har vi aldrig haft en så bra period, säger Thomas som minns förvåningen han och de andra fiskarna kände när de började samarbeta med Teija Aho på Kustlaboratoriet.

– Det var en fantastisk upplevelse att träffa en förvaltare som följde med ut, som lyssnade och respekterade våra kunskaper. Tidigare struntade de helt i oss och brukade dra på mun när vi hade åsikter eller kom med förslag. Folk bakom skrivbord i Stockholm eller Luleå visste alltid bättre.

Thomas följer färgspelet på ekolodets display. Korta blågröna linjer bildar ett tätt mönster strax ovanför bottenstrecket. Siklöja, och ganska gott om den, konstaterar han. Efter 30 års fiske kan han skilja arten från småsik och strömming som ger mörkare nyanser. Han kan till och med bedöma löjornas ålder.

– Ekolodet är det viktigaste instrumentet, men inte mest för fisken utan för att se hur botten ser ut.

Trålen är en stor investering och reparationer tar dyrbar tid. Det gäller att undvika ojämna bottnar och grynnor. Han och Ingvar har lagt in egna markeringar i det digitala sjökortet på skärmen intill.

– Tekniken är bra, men den klarar inte allt. Feelingen är trots allt det viktigaste.

SAMFÖRVALTNINGEN VAR DE lokala yrkesfiskarnas förslag som alternativ till de inskränkningar som Fiskeriverket ville genomföra. Staten kontrollerar fortfarande fisket genom licenser och tidsramar, och det är Havsmyndigheten som ger tillstånd för trålning inom trålningsgränsen. Men det sätts inga kvoter och många regleringar styr fiskarna själva över i samråd med Kustlaboratoriet. Till exempel kan de snabbt fatta beslut om att stänga fjärdar för fiske där det finns mycket »ensomringar« (de yngsta fiskarna som är viktigast för återväxten och som inte heller bär någon rom) och öppna andra för att sprida fisketrycket.

Att skona småfiskarna är också poängen med selekteringsredskapet fiskarna utvecklade i samarbete med konsulten Vesa Tschernij.

– Fiskeriverket hade flera alternativ som de sa var erkända och bra. Men vi kunde se att de inte fungerade, bara enstaka smålöjor tog sig ur. Vi försökstrålade under ett par år med olika vinklar och sorteringsrister tills vi hittade en som fungerar optimalt.

En rist ligger på fördäcket, ett enkelt stålgaller som placeras vid en öppning i trålen. Med den tätaste typen slipper 60-70 procent av den ensomriga fisken ut levande här. Det finns ett vidare galler som också släpper ut lite större fiskar.

– Det släpper ut 90 procent av ensomringarna. För oss är det bara bra att få ut dem. Vi behöver mindre personal för att sortera bort och det blir mindre fisk att transportera. Men den största vinsten är förstås att vi släpper ut dem levande.

Det börjar ljusna vid sex. Thomas tittar på ekolodet och pratar med Ingvar på mobilen – snart dags att börja fiska. Kättingarna som ska hålla nere trålen mot botten rasslar ut från aktern och Ramona kommer in på styrbordssidan för att ta emot sin ände av stållinan. Båtarna ska dra tillsammans i makligt tempo, ungefär 2,5 knop.

Men snart märker vi att något är fel: Ramona far hit och dit i stora bågar och Ingvar slår larm: roderhaveri. Han har fel på servon och väntar på reservdelar. Det har gått att styra ändå med handkraft, men nu har själva ratten gått sönder. Ett tag ser hela fisketuren ut att gå i stöpet och stämningen sjunker. En förlorad dag är ett stort ekonomiskt avbräck. Men till slut löser Ingvar krisen med en rörtång som tillfällig ratt.

Medan trålen dras sorterar Thomas fisk från en hink på däcket, ett prov från senaste draget. Uppgifterna ska till Kustlaboratoriet som underlag för beståndsbedömning. En enda strömming, en småsik och några små gärsar hamnar på pappfat. Resten, 98 procent, består av siklöja och bara åtta procent är ensomrig. Närmast obefintlig bifångst, konstaterar Thomas.

Efter vägning åker fisken i sjön till måsföljets förtjusning. Några stekta hela siklöjor blir tidig lunch för oss i den lilla kajutan i fören. Det smakar underbart på smörgås med en Norrlands Guld till.

– Jag har tillgång till färsk sik, lax och andra arter men själv tycker jag siklöjan är godast.

Tyvärr är fisken svårsåld, det mesta går till Finland som djurfoder. Det är rommen som ger pengarna. Särskilt sedan de lokala fiskarna lyckades få Kalix löjrom ursprungsmärkt inom eu 2010 (som första svenska livsmedel) har priset legat högt. Uppåt 2 000 kronor per kilo kan den kosta i butik.

– Det är lite kostsamt att filea löjan eftersom den är så liten. Men den går bra att äta som den är, som vi alltid gjort här. Tyvärr äter ju folk mindre och mindre lokalt, allt ska vara färdigförpackat eller halvfabrikat, säger Thomas och funderar över den odlade norska laxens popularitet.

– Jag har inget emot norsk lax, men jag tycker det är konstigt. Först fiskar man ner bestånden av andra fiskarter med stora industritrålare för att mata den. Sen flyger man den till Kina där den skärs i bitar, lastas på båt och fraktas tillbaka hit. Då duger det. Men inte fisken vi tar i land här pinfärsk …

Själv fick han bara fiska lax två veckor i somras, sedan var kvoten fylld. Trots att han och kollegerna bedömer att det finns gott om den. De har också stridit för att använda fasta redskap på våren, som de menar bara tar en liten del av laxen på väg upp i älvarna.

– Vi har ingen anledning att såga av den gren vi sitter på. Men på sikt blir det omöjligt att bedriva yrkesfiske här där säsongen är så kort om vi inte kan kombinera olika fisken, särskilt om löjan skulle gå ner. För oss känns det också som att myndigheterna drar åt olika håll. Regering och riksdag talar sig varma för småskaligt och kustnära fiske medan Havsmyndigheten, EU och vår egen länsstyrelse motarbetar.

Han är också arg på WWFs fiskguide, som han tycker ger fel eller för grova signaler till konsumenterna. Att siklöja får gult (försiktighet) kanske kan stämma för vissa sjöar men inte generellt. Rött ljus för östersjölaxen gillar han inte heller.

Men en dag som den här är fiskarlivet en ren njutning: dieseln tuffar på, sprakande höstfärger på öarna, lugn sjö och fria vyer.

– Aldrig att jag skulle byta mot något jobb inne i stan.

Efter lunch växer måsflocken akterut. Trålen börjar fyllas och flyter nu synligt bakom båtarna. Då och då tittar ett mörkt sälhuvud upp ur vågorna.

– Vi kan ha upp till fem stycken som vittjar trålarna, säger Thomas som sett sälbeståndet öka i området.

Vid tvåtiden är det dags att spela in. Orange skyddskläder åker på innan de svällande trålkassarna hissas ombord med lyftkran. Silverglittrande fiskfloder rinner ned i 500 kilos plastbackar mitt på däck.

På hemvägen strömmar Creedence Clearwater Revival och Bad Moon Rising ur högtalarna i förarhytten. Thomas fyller i papper och räknar. Ungefär 4 000 kilo siklöja i lasten betyder cirka 150 000 kronor i reda pengar. Det blev en bra dag ändå, mest tack vare rörtången …

Bra bestånd

– Klimat och miljö betyder mycket för en pelagisk fisk som siklöjan. Kalla vintrar och låg salthalt, då mår den bra, säger Teija Aho som är avdelnings­chef på Kustlaboratoriet (som nu hör till SLU, tidigare Fiskeriverket).

Just nu ligger bestånden på en hög nivå i Bottenviken, men det kan svänga fort år från år. Hon tycker att samförvaltningen och arbetet med ursprungsmärkningen gett gott resultat.

– Vi har bedömt att trålning fungerar bra där eftersom bottnarna inte är så känsliga. Fiskarna använder heller inte trålbord utan kättingar.

Tiden är begränsad till fem veckor och antal båtar begränsat till max 40.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.