Det är vår generation som avgör om mardrömsscenariot ska bli verklighet. Särskilt tungt vilar ansvaret på de fyra procent av världens befolkning som är medborgare i jordens rikaste och mäktigaste stat. USA står för en fjärdedel av de globala utsläppen av växthusgaser.

Om en månad samlas världens länder återigen för att diskutera klimatfrågan. USA kommer, såvitt känt, till förhandlingsbordet med beskedet att man backar ur från sitt åtagande att minska utsläppen med sju procent. Det skulle kosta för mycket. Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar.

Cynismen och egoismen i detta är så utmanande att den borde framkalla en global våg av demonstrationer likt den mot Vietnamkriget på 1970-talet. ”USA ut ur atmosfären” är en bra paroll – om inte det vore så att klimatfrågan som ingen tidigare miljökris demonstrerar det som slogs fast redan vid stockholmkonferensen om världens miljö 1972. Vi har bara en enda jord och vi har inget annat val än att dela dess begränsade resurser och livgivande system med alla.

Röster höjs för handelssanktioner och bojkotter mot amerikanska varor för att tvinga USA att tänka om i klimatfrågan. Det är svårt att få sådan bredd och uthållighet i den sortens aktioner att de ger effekt. Å andra sidan minns alla vad som hände när Frankrike för några år sedan utmanade världsopinionen genom att återuppta sina kärnvapenprov i Stilla Havet. Försäljningen av franska viner sjönk drastiskt och spontant. Hur påverkas vår lust att köpa Coca-Cola, McDonalds-burgare, Kodakfilm eller Nike-skor om vi vet att dessa varumärken stödjer Bushs klimatpolitik? De är alla medlemmar i USCIB, en sammanslutning av stora företag som i ett brev till presidenten stött hans beslut att backa ur från Kyotoprotokollet. Brevet förespråkar en klimatpolitik utan utsläppstak, tidsgränser och tvingande regler.

Reaktioner mot USAs cyniska agerande är motiverade och kan göra nytta, framför allt som stöd för den starka inhemska opinionen mot Bush-administrationens klimat- och energipolitik. Problemet med att peka ut USA som klimatspelets buse är att de länder som håller fast vid Kyotoprotokollet kan komma att framstå som progressiva och ansvarskännande. Det är mer än de förtjänar.

Avgrunden finns inte mellan USA och Kyotoprotokollets försvarare, utan mellan vad i-länderna är beredda att göra och vad som måste göras. Om alla håller sina löften från Kyoto minskar utsläppen med drygt fem procent. Det är en tiondel av vad som krävs för att vi ska kunna undvika storskaliga klimatförändringar, enligt FNs expertpanel IPCC.

I det perspektivet känns klimatmötet i Bonn i juli inte särskilt ödesdigert. Det kan antingen sluta i en helt otillräcklig kompromiss utan USA, eller en ännu sämre med. Oavsett vilket är Kyotoprotokollet så urvattnat att det inte kan få ligga till grund för EUs och Sveriges klimatpolitik.

För att bryta förlamningen och lyfta ribban över golvnivån inför kommande förhandlingar måste någon gå före. Någon måste i handling visa USA och övriga bromsklossar att synen på klimatåtgärder som kostsamma och hindrande för ekonomisk utveckling är felaktig. Den rollen kan rimligtvis bara spelas av EU. Det är dags för EU att damma av den strategi unionen hade inför Kyotoprocessen. Då deklarerade EU att det inte bara var möjligt utan också samhällsekonomiskt lönsamt att sänka utsläppen med 15 procent till 2010.

Sverige kan bidra till en nytändning inom EU genom att sluta hålla öppet för handel med kolsänkor och andra kryphål och istället rakryggat ställa upp för rejäla utsläppsminskningar på hemmaplan.

Alla som säger att det är omöjligt eller för dyrt åker till Växjö.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.