Arkitekturåret 2001 var ett klokt initiativ som inte bara handlar om byggnader och estetik. Det handlar minst lika mycket om hållbarhet och grön effektivitet, om staden som rättighet.

Men förra året var också det då Heron City kompletterade Kungens Kurva som vallfartsort för de bilburna. Nya externa centra öppnades och gamla växte över hela landet.

Effekterna sammanfattas av Boverket i Handeln i planeringen (1999): kvinnor, äldre och resurssvaga grupper drabbas när handeln flyttar ut. Bilåkandet växer, McDonaldiseringen av familjelivet likaså. Men mest ödesdigert: stadskärnorna tappar kraft och mångfald.

Den medelstora svenska staden är snart en utrotningshotad art. Jag har kunnat följa denna utveckling i min hemstad Umeå. Umeå har haft en hög profil på miljöområdet, med elljusspår och etanolbussar, miljöinspektörer och miljöhögskola.

Men stadens egen snabba tillväxt sedan 1960-talet har skett utan större eftertanke. Allt byggdes kring bilen. Bostadsområden ströddes ut som påskharar i terrängen, väl dolda för varandra. Som tur var fanns det en gammal rutnätsstad i mitten, med musik och konst, och ännu ganska många av den bottniska villastadens trähus.

De senaste årens planering reser dock många frågetecken. Det började med ett försenat åttiotalsmonument i form av ett klumpigt höghushotell. Det fortsatte med inte mindre än två externa köpcentra, och ett tredje finns på politikernas ritbord.

Men det allvarligaste är planerna på att bygga en förbifart för E4 och E12 långt från stadskärnan. Regeringen sade på goda grunder nej till ett liknande förslag 1999: en seger för den nya miljöbalken. Men kommunen annonserar oförväget ett nytt försök, trots många röda varningsljus i Vägverkets färska utredning.

Det är oklokt. En sådan väg skulle skada högvärdig jordbruksmark, nyckelbiotoper och viktiga natur- och kulturmiljöområden som starka opinioner vill försvara – de välutbildade medborgarna i Umeå är betydligt mer miljömedvetna än sina politiker. Framförallt skulle vägen motverka just det som investeringen avses främja: en bättre stadsmiljö.

Varför? En perifer väg drar ytterligare liv och kraft bort från staden. Vi kan vara helt säkra på att Umeå skulle fortsätta växa allt längre ut på myrar och podsolmarker till ett slags tajgans mini-Los Angeles.

Men inget av detta är nödvändigt, och högre instanser kommer rimligen även denna gång att göra klart för Umeås asfaltälskande politiker att hållbar utveckling betyder något helt annat. Dessutom finns det alternativ. En smart och diskret tunnel tvärs genom staden skulle i ett slag förena snabbhet och säkerhet för Europavägarna med ambitionen att föra så många som möjligt till centrum för att vidmakthålla köpenskap, kultur och medborgerligt liv där det hör hemma. Inte en kvadratmeter skyddsvärd miljö skulle behöva offras. Inte en enda lokal opinion skulle behöva köras över.

Hur kan en i grunden framsynt kommun hamna så snett i sin planering? Umeås exempel – det finns många andra i hela landet – visar hur regelverk och finansieringssystem motverkar också de bästa ambitioner att åstadkomma en bra stadsmiljö. För en kommun handlar det om att försöka få sin lokala infrastruktur byggd av staten. Förbifarter blir långa (E4 runt Umeå skulle bli upp till åtta kilometer längre …). Men ju längre desto bättre, eftersom staten betalar. Resultatet blir att lokala politiker arbetar i strid med god miljö och god stadspolitik.

Staten borde ändra detta genom att kräva mer kommunal egenfinansiering och belöna stadsmiljövänlig infrastruktur via statsbidragen. Då skulle Arkitekturårets idéer kunna förverkligas. Vägverket skulle kunna bli en verklig pådrivare i samarbete med aktiva kommuner. Nya Heron City skulle få svårare att etablera sig, men det vore ingen nackdel för miljön – och knappast heller för medborgarna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.