VI SVENSKAR HAR VARIT duktiga på att minska utsläppen av växthusgaser. Prognosen är att utsläppen i Sverige år 2012 kommer att vara 10-12 procent lägre än 1990. Det innebär att vi med råge överträffar riksdagens mål om att minska utsläppen med fyra procent till 2012, när Sveriges första åtagande enligt Kyoto-protokollet löper ut.

Det svenska överskottet av utsläppsrätter beräknas bli minst 14 miljoner ton. Varje ton utsläppsminskning som görs inom ett land utgör enligt reglerna i Kyotoprotokollet en nationell utsläppsrätt (AAU, Assigned Amount Unit). Landet kan välja om de ska säljas till något annat land, sparas till nästa period (om det nu blir någon) eller annulleras.

Om ett annat land köper våra utsläppsminskningar så släpps motsvarande mängd växthusgaser ut där i stället, om de sparas till senare förskjuts utsläppen framåt i tiden. Det är bara om Sverige annullerar rätterna som alla våra gemensamma ansträngningar verkligen säkerställs och utsläppsminskningen blir bestående.

Det är främst vi vanliga medborgare som stått för minskningen. Hushålls- och servicesektorn har nästan halverat sina utsläpp sedan 1990. Det är våra värmepumpar, biobränslepannor och snålare bilar som gett effekt. Industrin och transportsektorn har samtidigt ökat sina utsläpp, även om trenden har brutits för den tunga industrin under den senaste lågkonjunkturen.

RIKSREVISIONEN AKTUALISERADE i en granskning förra året ­frågan om vad som ska hända med överskottet av utsläppsrätter. Den konstaterar att om rätterna säljs eller sparas kommer riksdagens klimatmål inte att nås och att regeringen inte sagt något om hur överskottet ska hanteras eller hur mycket det är värt. Enligt riksrevisionens preliminära beräkningar ligger värdet på 7-8 miljarder kronor. Man kan se det som att svenska folket gjort en investering i utsläppsminskningar som nu har ett potentiellt restvärde i den storleksordningen – även om vi haft större kostnader än så för att genomföra själva minskningsåtgärderna. Eftersom värdet är mycket osäkert finns det inte heller med som tillgång i statsbudgeten.

Riksrevisionens styrelse skrev till riksdagen och pekade på att ”det råder brist på transparens i rapporteringen av Sveriges samlade innehav och kommande överskott av utsläppsrätter. Det råder också brist på information om hur hanteringen av överskottet påverkar det nationella klimatmålet.”

Miljö- och jordbruksutskottet i riksdagen tog i våras upp frågan utifrån riksrevisionens granskning och utifrån en motion från Socialdemokraterna. Utskottet ville att riks­dagen skulle få besluta om hur överskottet ska hanteras och att regeringen tydligt måste redovisa hur stort överskottet är och hur mycket det är värt. Det blev också riksdagens beslut i ärendet. S, V och Mp ville dessutom att riksdagen skulle slå fast att överskottet ska annulleras.

– Ett enigt utskott ville att regeringen skulle redovisa värdet av utsläppsrätterna och att det är riksdagen som ska få fatta beslut om hur de ska hanteras, säger Anders Ygeman (S), ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott. Men allians­partierna var inte beredda att nu fatta beslut om vad vi ska göra med överskottet. Det är fortfarande möjligt att sälja dem, exempelvis till Norge, som med all sannolikhet missar sitt Kyotoåtagande. Gör man det har de samlade svenska klimat­ansträngningarna varit förgäves.

– Vi vill ha ordning och reda – och tydlighet, därför har först utskottet och sedan riksdagen förklarat att hanteringen av det samlade överskottet av utsläppsrätter ska till riksdagen för beslut, säger Sofia Arkelsten (M), ledamot av miljö­utskottet. Men vi behöver ett beslutsunderlag så vi bad regeringen att återkomma med uppgifter om överskottet och någon form av värdering.

Att våra utsläppsminskningar omvandlas till utsläppsrätter som kan säljas är nästan helt okänt för allmänheten och sannolikt också högst kontroversiellt i vanligt folks ögon.

– Nej, det är inte särskilt känt, håller Anders Ygeman med om. Ingen vet heller riktigt vad de är värda, det har varit väldigt få affärer med nationella utsläppsrätter.

– Absolut har frågan stort symbolvärde. Just därför tycker jag att det finns starka miljöpolitiska skäl att låta riksdagen besluta, säger Sofia Arkelsten.

Ännu finns ingen utvecklad marknad för nationella utsläppsrätter. Vad de är värda kommer i stor utsträckning att bestämmas av hur Ryssland och Ukraina agerar, eftersom de har de allra största överskotten. Få länder har fattat något beslut om hur man ska göra. Storbritannien har dock deklarerat att man kommer att spara eller annullera sitt överskott.

– Formellt sett är utsläppsrätterna lös egendom som regeringen har rätt att förfoga över utan särskilt riksdagsbeslut, säger Sofia Arkelsten. Men några av utsläppsrätterna kommer från projekt som riksdagen har anvisat pengar till och enligt budgetlagen är det då riksdagen som beslutar om eventuell försäljning. Vi inom utskottet tycker faktiskt att vi ska få besluta om detta – eftersom andra frågor som påverkar våra möjligheter att nå miljömålen också hamnar här.

ALLIANSPARTIERNA VILLE DOCK inte kräva att de överblivna rätterna ska annulleras, varken i utskottets betänkande eller i den efterföljande riksdagsdebatten. De menade att man nu endast skulle besluta om formerna för framtida beslut och att frågan om att sälja eller annullera kan vänta tills alla fakta finns på bordet.

– Egentligen presenterades inga sakliga argument emot, säger Anders Ygeman. En möjlig förklaring är att det potentiellt handlar om ett betydande värde.

– Naturligtvis ska vi nå klimatmålen, men överskottsproblemet är nytt för oss och därför förutsätter vi att regeringen återkommer till oss i riksdagen med en plan, säger Sofia Arkelsten.

Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet står fast vid att utsläppsrätterna ska annulleras.

– Det spelar ingen roll hur mycket koldioxidskatten höjs om man inte drar nytta av de minskningar som görs, avslutar Anders Ygeman. Vid en försäljning blir det mycket svårt att motivera människor för ytterligare klimatarbete.

– Vi har gjort bra ifrån oss och minskat utsläppen. Nu måste vi lära oss hur vi hanterar detta i verkligheten, säger Sofia Arkelsten. Den dåvarande S-regeringen trodde inte att vi skulle överträffa målen så de har inte förberett den här situationen. Men staten måste hantera överskotten ett sätt som är miljömässigt, seriöst och både politiskt och juridiskt rätt.

Regeringen vill inte lämna något besked nu om hur man vill göra med överskottet.

– Vår utgångspunkt är att miljöintegriteten och tvågradersmålet inte ska hotas, säger Karin Rappsjö (C), politisk sakkunnig på Miljödepartementet.

– Samtidigt pågår nu internationella klimatförhandlingar. Ger vi tydligt besked nu om att vi skrotar vårt överskott ger vi också signaler om att vi inte tror på en fortsättning av Kyoto-avtalet i en andra period. Regeringen återkommer till frågan i höstens budgetproposition, säger hon.

TROTS ATT DET ÄR FÖRST efter 2012 som det verkliga resultatet av den första Kyoto-perioden slutgiltigt kan räknas samman, så hastar det med besked om annullering eller inte eftersom medborgarna bör få veta om deras insatser får effekt på utsläppen.

– Det är märkligt att regeringen inte vill ge besked om vad man vill göra med överskottet, säger Svante Axelsson, general­sekreterare i Naturskyddsföreningen. Om man säljer rätterna till andra länder släpps ju klimatgaserna ut där och därmed kortsluts hela det svenska klimatarbetet. Det finns inga hållbara argument för att göra något annat än att annullera utsläppsrätterna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.