Uttåget ur det öppna landskapet
Om femton år kan hälften av landets betesmark vara borta. Jord-bruket har dragit sig tillbaka från skogs- och mellanbygder ochlämnat glesbygden att dö. Men det finns de bönder som menar att svenskt jordbruk har världens chans just nu. Vi har träffat en av dem.
ATT I MAKLIG TAKT gå bakom en korumpa är ett bra sätt att hinna tänka och diskutera viktiga saker i livet, som exempelvis jordbrukets framtid. Vilka tankeprocesser som kan åstadkommas genom att vandra bakom drygt 400 svängande kosvansar, vågar vi inte spekulera i, men det är i alla fall vad vi gör, en vacker junidag på en av Sveriges största ekologiska mjölkgårdar utanför Hjo.
– Det här att gå efter korna har jag nästan aldrig tid med nuförtiden, men när jag gör det så är det oerhört rogivande. Det är ibland skönt med saker som får ta sin tid och som man inte kan skynda på, säger Thomas Berglund, som tillsammans med tre syskon äger Almnäs Bruk.
Vissa saker tar nämligen sin tid. Som att se till att 400 kor vandrar mellan lagården och betesmarken, två gånger i vardera riktning, varje dag. Det är en sträcka på 1,5 kilometer och även om djurskötarna Tommy Hansson och Anna Hägg-Lindberg som tillsammans med vallhunden Lyna är en rutinerad trio, så tar det ändå sin tid. Jordbruk tar tid. För även om jordbruket har genomgått en effektivitetsökning under de senaste hundra åren som få andra branscher, så är det fortfarande så att vissa saker inte kan skyndas på. En ko kan visserligen mjölka dubbelt så mycket mjölk som för 40 år sedan, men det tar fortfarande nio månader till dess att kalven föds och hon kan börja mjölka.
Det är som att vi har glömt bort detta, i takt med att mat har blivit nöjesindustri och vi har tappat bort kunskapen om hur maten produceras. Vi har börjat se på jordbruk som vilken annan näringsgren som helst och därmed lagt allt större delar av vår matproduktion utomlands, till länder där det är billigare att producera. Men jordbruk är inte som skeppsvarven, tekoindustrin eller biltillverkningen som helt eller delvis har försvunnit ut från landet därför att det har varit billigare att utlokalisera dem någon annanstans. Jordbruk är betydligt viktigare än så, det är själva förutsättningen för vår fortsatta existens på denna planet. För trots att vi drömmer den urbana drömmen så hårt, som så många ex-lantisar ofta gör, trots att vi har fjärmat oss matens lite kladdiga ursprung genom allt mer tätslutande plastförpackningar, eleganta krogar, mondäna saluhallar, high-tech-drömmar om labbodlat kött och supergrödor och gårdsbutiker som påminner mera om visningsträdgårdar än lantbruk, så är det fortfarande den mörka myllan som ger oss vår mat. Och på samma sätt som maten är livsnödvändig för vår fysiska överlevnad, är också maten en av våra viktigaste kulturella yttringar och grundstenar i byggen av civilisationer.
Thomas Berglund har också insett detta, även om han först började driva gården med just de företagsmässiga glasögonen på näsan. Det var 1980-tal, det årtiondet när företagaren började ömsa skinn från 1970-talets ”kapitalistsvin” till entreprenören som skulle få Sverige på fötter igen. Bönderna skulle sluta upp med att vara bönder och prata om ”kall” och ”livsstil” och istället ägna sig åt management och resultaträkningar.
– När jag började på Almnäs så var det mycket snack om att vi bönder skulle bli företagare och fokusera på lönsamhet, men jag ser i dag att de tankarna tenderar att fösa in oss i industrins fålla. Jag gick på det då, men nu börjar jag inse att Almnäs är mer än ett företag. Vi är ingen fabrik som tillverkar glasflaskor som PLM. Vi hanterar liv. Och det är också det som gör det intressant att hålla på med det vi gör, säger han i dag.
JA, JORDBRUK ÄR I ALLRA HÖGSTA GRAD företag som hanterar liv och inte bara själva gårdens liv i form av djur och arbetande människor. Det påverkar också liv utanför landets gränser, eftersom många jordbruk har sina ”underleverantörer” i form av foderfirmor, gödselföretag och andra insatsmedel i andra delar av världen. Lantbruk präglar också livet genom att påverka landskapet, naturen och miljön, både lokalt och globalt. Om landsbygden ska vara levande eller en döende glesbygd är också något som styrs mycket av lantbruk och skogsbruk, eftersom det är landsbygdens huvudnäringar. Så hur kan någon egentligen påstå något så dumt som att jordbruk inte skiljer sig från våra andra näringsgrenar?
Samtidigt så är givetvis Thomas Berglund en företagsledare. Det här är en av landets 20 största mjölkgårdar. Här finns 400 kor, 27 anställda, 3 599 hektar mark, ett ysteri och gården bedriver också eldistribution samt virkeshandel och konsultarbete inom skogen. Almnäs Bruk omsatte förra året nästan 55 miljoner kronor. Det är alltså inget hobbyprojekt, utan i allra högsta grad ett företag som Thomas Berglund driver, men samtidigt säger hans motstånd mot att identifiera sig som företagare, något väsentligt. Jordbruk är något mera.
– Vi är många som söker efter en ny identitet, säger han.
DET FINNS ALL ANLEDNING TILL DET. Det är tydligt att det för flera lantbrukare inte fungerar att köra på som tidigare om det ska bli någon framtid. Förenklat kan man säga att de som utifrån dagens spelregler verkar ha störst chans att klara sig är antingen de riktigt stora gårdarna i bördiga områden eller de som har nischat sig genom att erbjuda en särskild kvalitet som konsumenterna efterfrågar. Det kan handla om att producera särskilt goda matvaror, om djur som är uppfödda på ett extra djurvänligt sätt eller om lantbruk och matproduktion där konsumenten på något vis känner sig engagerad och involverad. Ekologiskt är givetvis också en fortsatt viktig nisch, men förmodligen räcker det inte enbart med eko, det måste också kopplas till något mera.
Man kan säga att Almnäs Bruk gör både och. Gården är stor, ligger på den bördiga Västgötaslätten och dessutom ägnar man sig åt en avancerad nischproduktion, där målet är att göra en av världens bästa ostar. Thomas Berglund vill komma ifrån den prispress som det innebär att hela tiden vara utsatt för konkurrens på världsmarknaden. Även om han som ekologisk mjölkproducent har ett litet ”bolster” i form av ett högre pris, så påverkas han ändå av marknadens svängningar. Kan han dels ta över en större del av kedjan själv som förädling, lagring och försäljning, dels växla upp värdet av sin mjölk genom att ysta en exklusiv ost, så kommer han inte vara beroende av vad mjölkpulverpriset på Nya Zeeland blir. Ett oberoende gör också att han får större svängrum på andra områden, till exempel djuromsorgen som han skulle vilja utveckla ännu mer än dagens Krav-regler.
– Mitt mål är att vi ska ta så mycket betalt att det inte ska spela någon roll om en ko mjölkar 5 000 eller 9 000 kilo. Vi måste vänja oss av vid att se djuren som enbart produktionsenheter, vilket vi nu pressas att göra.
Han tror också att nu är bästa tiden för den bonde som vill göra något nytt. Han anser att jordbruket och livsmedelsproduktionen kommer att bli alltmer polariserat. En del av jordbruket kommer att producera billig mat i stora volymer, det andra kommer att satsa på kvalitet och detta jordbruk kommer också att växa kraftigt. Han menar att avståndet mellan konsument och producent kommer att minska. Allt mer kräsna och medvetna kunder får butiker, grossister och restauranger att gå förbi etablerade inköpskanaler och i stället direkt leta upp dem som gör något unikt.
– Jag tror att livsmedelsproduktionen kommer att utveckla sig åt ett positivt håll. Det kommer gå långsamt och vi får massor av bakslag, men riktningen är ändå solklar – det faktum att vissa företag har blivit rika på att utnyttja folk i tredje världen, det håller inte i framtiden. Det håller inte att unga vi köper nya kläder varje månad för att de är billiga och inte heller att vi köper den billigaste maten, säger han.
DET FINNS ANNARS SKÄL för många bönder att hänga med huvudet, särskilt om de befinner sig i skogs- och mellanbygderna. Ska man vara krass kan man säga att svenska bönder fick byxorna nerdragna i och med EU-inträdet och sedan dess har man aldrig hämtat sig. Det är framför allt de bönder som ägnar sig åt animalieproduktion, det vill säga mjölk, nötkött och fläskkött, och som finns i de mindre bördiga områdena, som har tagit de stora smällarna. Uppfödningen av grisar har sedan EU-inträdet minskat med 25 procent och mjölk och nötkött med 13 procent. Undantaget är kycklinguppfödningen som har ökat med hela 50 procent. Även lammuppfödningen har ökat, men från en mycket låg nivå. Lammkött är fortfarande en udda sak i Sverige. Detta märks också på importen som sedan EU-inträdet har ökat med 700 procent av mejerivaror (främst ost) och 450 procent när det gäller kött och chark. I dag är mindre än hälften av vårt nötkött producerat i Sverige och mer än var tredje hårdost importerad, trots att Sverige har alla förutsättningar att producera nötkött och hårdost. Däremot har spannmålsodlarna och till viss del grönsaksodlarna klarat konkurrensen betydligt bättre.
Öppna gränser inom EU, en oförmåga från lantbrukets sida att marknadsföra ”den svenska modellen” både nationellt och internationellt men också vår efterfrågan på billig mat ligger bakom utvecklingen. Vi lägger i dag bara 13 procent av vår disponibla inkomst på mat. Går vi tillbaka till 1960-talet handlade det nästan om det dubbla. Men å andra sidan kan vi göra och äga saker som vi inte kunde under 1960-talet, som exempelvis att resa.
Tittar man på framtidens vinnare och förlorare så verkar utvecklingen fortsätta enligt känt mönster. Strukturrationaliseringen, med färre och större gårdar, fortsätter. Koncentrationen till de stora slätterna i främst Skåne, Västra Götaland, Östergötland, Närke och Uppland, fortsätter, samtidigt som lantbruken i skogs- och mellanbygder, som ofta är just djurgårdar, blir allt färre. Redan i dag står en femtedel av spannmålsodlarna för 80 procent av skörden och en femtedel av mjölkbönderna för hälften av mjölkfloden. Närmare 90 procent av åkermarken är belägen söder om Dalarna och Gävleborgs län. I skogs- och mellanbygderna finns däremot 60 procent av landets 450 000 hektar betesmarker och det är till stora delar dessa marker som är hotade. I delbetänkandet till konkurrenskraftsutredningen om jordbruket som kom i början av sommaren, utgår man från att värdet för svensk jordbruksproduktion kommer att minska med 35 procent inom de närmaste femton åren. Cirka 20 000 årsarbeten försvinner inom jordbruket och minst ytterligare lika många jobb försvinner inom leden som ligger närmast primärproduktionen. Men även en näring som ligger längre från jordbruket, som turismen, kommer att påverkas negativt när cirka hälften av landets betesmark förväntas växa igen.
FÖR ALLA SOM ÄR INTRESSERADE av andra värden än billig mat från jordbruket, så är den fortsatta koncentrationen inte några goda nyheter. I de områden där jordbruket minskar, minskar också den biologiska mångfald som ett allsidigt jordbruk kan innebära och även förutsättningen för en levande landsbygd. I de allt mer intensivare jordbruksbygderna, kommer med all sannolikhet koncentrationen av stallgödsel, användning av bekämpningsmedel och även utarmningen av den biologiska mångfalden att öka när monokulturer fortsätter att breda ut sig.
Kommer det då verkligen att bli så här? Konkurrensutredningen skriver att scenariot är osäkert. Femton år är en lång tid och antaganden om priser, tillgång och efterfrågan är givetvis osäkra. Utredningen pekar också på att det inte heller är säkert att bönder beter sig ekonomiskt rationellt, vissa kan tycka att det är viktigare att förvalta sitt arv eller bruka sin mark på ett vackert sätt. Men om utvecklingen fortsätter som nu, så är scenariot rätt troligt, det kan till och med vara räknat i underkant. Vi vet att antalet mjölkgårdar, och mjölken är ryggraden i ett land som Sverige där det är lätt att odla gräs, har halverats vart tionde år. Troligen kan den utvecklingen gå ännu snabbare framöver, inte minst för att nästan en tredjedel av landets bönder är över 65 år.
Nästa vår släpper också EU mjölkmarknaden fri. Det innebär att Europas mjölkbönder på allvar ska tävla på världsmarknaden med övriga bönder och inte bara påverkas av världsmarknadens priser på mjölk och foder. Då försvinner de tidigare skyddande tullarna mot omvärlden och Europas bönder kan inte heller räkna med att EU i kristider går in med olika insatser för att hålla uppe priserna om det blir överskott på mjölk. Tidigare gav man bland annat exportstöd och stöd för att lagra mjölkpulver och smör, vilket ledde till det tidigare så kritiserade smörberget samt dumping av mjölkpulver i tredje världen.
I och med detta får också varje bonde och varje land producera precis så mycket mjölk som den vill, vilket tidigare reglerades i kvoter av EU för att undvika överskott. Sverige ligger på bara 80 procent av sin kvot, men länder som Danmark, Tyskland och Polen mjölkar medvetet över sina kvoter med förhoppningen att tjäna pengar på den just nu ökande efterfrågan på världsmarknaden, främst från länder som Ryssland, Kina och Indien. Men ett underskott kan snabbt bli ett överskott och många varnar för en ryckigare tillvaro för mjölkbönderna, där mjölkpriserna svänger fram och tillbaka. Flera experter menar också att mjölken kommer att flytta dit det lönar sig som bäst att producera den. Det handlar då om ett europeiskt mjölkbälte som sträcker sig från Irland över norra Frankrike, Belgien, Nederländerna, norra Tyskland, eventuellt Polen, delar av Storbritannien och vidare mot Danmark och södra Sverige.
I KONKURRENSKRAFTUTREDNINGEN antas att efterfrågan på mat kommer att öka i takt med att befolkning och välstånd växer på jorden. Likaså tros intresset öka för livsmedelssäkerhet, hälsa och kännedom om produktionsförhållandena. Detta borde alltså spela Sveriges bönder i händerna, något som ofta lyfts fram av LRF, men i delbetänkandet tror man inte på detta, vilket tyder på ett synnerligen nyktert synsätt. Tvärtom skriver utredningen att produktionen av livsmedel kommer öka i framför allt utvecklingsländerna och att ”en ökad produktion i världen leder till en ökad global konkurrens och till en prispress.” Likaså tonar man ner de eventuella positiva effekter som ett varmare klimat och därmed större skördar kan ha för ett land som Sverige och pekar också på ökande problem som översvämningar, nya sjukdomar och skadegörare.
Dystra tider för en del bönder alltså. Ändå är Thomas Berglund positiv.
– Jag skulle inte orka fortsätta om jag inte var det, säger han med ett visst allvar. Men det är klart att vore jag konventionell lantbrukare som inte arbetade med att förädla mina produkterskulle jag ha skäl att vara betydligt mer orolig. De har svårt att hitta argument för att sälja gentemot sina kunder, men jag tror inte att man kan fortsätta att driva jordbruk på det viset.
Det var därför som han för ett antal år sedan bestämde sig för att ställa om till Krav. Det var första steget mot ett mer kvalitetsinriktat jordbruk.
VISSA STRIDER tror Thomas att hela lantbrukarkåren måste inse är dödsdömda. Det gäller exempelvis krav på att korna inte ska ut på beten på sommaren eller att suggorna ska få fixeras.
– Det blir lite som när textilarbetarna i England ville ha högre lön och möttes av svaret att man skulle bli tvungen att stänga fabrikerna, varpå facket svarade – gör det! Om konsekvensen är att det är för dyrt att ha djuren ute, så ska man inte hålla på med mjölkproduktion.
Vi tar oss runt på ägorna och jag tänker att det är lätt för honom att säga så, han som har en så stor gård. Sam-tidigt vet jag att det oftast är det stora gårdarna som klagar just på betessläppet.
Vi åker genom en vacker trakt, i jakt på vyer för fotografen. Thomas bekräftar skönhetsupplevelsen, en del av området är klassat som riksintresse när det gäller både kultur- och naturvård, vilket i sin tur kräver att gården förvaltar det.
Är inte det besvärligt?
– Nej, vi har ju samma målsättning som alla andra, att det ska vara vackert här. Jag tror att vi i framtiden kommer att jobba mer med skönhetsvärden och får då biologisk mångfald på köpet.
Men allt sådant har givetvis ett pris, i alla fall i den marknadsekonomi som vi nu lever i. På Almnäs finns hundratals ekar som är över 200 år gamla, vilka kräver att man hugger rent från andra träd, en förlust på en tredjedels hektar mark per ek. Det är mark som kostar pengar, men som det inte finns någon att debitera för. Eller som de gamla asparna som inte kommer att avverkas då man nu vet att det bor flera arter fladdermöss där.
– Vi har en omfattande inventering av rara djur och växter som jag tror är nödvändig för att vi markägare ska förstå vilka rikedomar vi härbärgerar. Samtidigt är det viktigt att medvetandegöra de värden som lantbruket och lantbrukarna har, så att konsumenterna är beredda att betala för dessa. Beteslandskapet kommer exempelvis inte att finnas kvar om det inte ges bidrag.
EN SAK SOM ÄR ETT VÄXANDE HUVUDBRY för politiken är hur man ska få lantbruket att bedriva vård av kultur-landskapet, naturen och miljön, när lantbruket blir allt mer styrt av en marknad som inte kan eller vill ta hänsyn till den här typen av värden.
Under förra året riktade både Riksrevisionen och en ESO-rapport av Ewa Rabinowicz, professor i jordbrukseko-nomi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, kritik mot Landsbygdsprogrammet. Bland annat kritiserades miljöstöden för att inte ge den miljönytta som det var tänkt, till exempel när det gäller att bromsa förlusten av biologisk mångfald. Fortfarande är inte spelreglerna klara för de nya miljöersättningarna som träder i kraft nästa år.
Vissa varnar för en anglosaxisk utveckling där en ny yrkesgrupp kliver in och sköter de åtaganden som inte lantbruket klarar av, till exempel beteshävd och upprätthållande av andra ekosystemstjänster. Det skulle vara en olycklig uppdelning där dagens utveckling med intensivt jordbruk på vissa platser och natur- och miljövård i andra områden, cementeras.
Framtiden har dock en förmåga att aldrig bli som man tror. Dagens situation kan förändras snabbt genom politik eller en kris av något slag. Om ett handelsavtal med USA blir verklighet så kommer det troligen att innebära stora påfrestningar, inte minst på svensk grisproduktion och slaktkycklinguppfödning. Redan en eventuell ny regering i år kan innebära en del förändringar, inte minst genom att Miljöpartiet, men också Vänstern och Socialdemokraterna har lovat att satsa mera på ekologiskt lantbruk. Men den viktigaste politiska förändringen är kanske att det politiska strålkastarljuset återigen har börjat lysa på lantbruket som länge ansetts stendött och mossigt. En omvärdering av jordbrukets roll kan vara på gång. Det visade inte minst vårens griskramande inför valet i EU-parlamentet då till och med landsbygdsminister Eskil Erlandsson vågade sig på att kritisera sin danska kollega för avknipsade grisknorrar och hög antibiotikaanvändning. Och mannen som alltid har ett vått finger i luften och vet vart vinden blåser – före detta statsministern och numera storbonden Göran Persson – gick ut i en intervju och varnade för att negligera betydelsen av lantbruket och livsmedelsindustrin och för att marknadsanpassa det för mycket.
– Om jordbruket bara är ett uttryck för en slags marknadsaktivitet i Europas utkant, då kommer vi gå en utveckling till mötes då vi successivt ser hur detta krymper. Jag tror detta är en farlig och dålig utveckling, sa Göran Persson.
NÄR THOMAS BERGLUND PRATAR OM vilka politiska spelregler som han behöver, säger han egentligen samma sak som bönder alltid har sagt – nämligen att stöden ska vara tydliga, långsiktiga och att förändringar ska ske långsamt. Helt enkelt för att lantbruk är en långsam verksamhet.
– För Almnäs del kommer det handla om att vi om tio år gör ost på all vår mjölk och säljer även allt vårt kött själva. Allt arbete kommer att syfta till en högre kvalitet. Vi kommer exempelvis odla betydligt fler örter i vår vall, för att få in mer aromer i mjölken. Vi vill ju göra motsatsen till hushållsost, något mycket mer komplicerat.
Nej, han tror inte på någon enkel framtid, men däremot en intressant och spännande sådan. Fast å andra sidan – det har aldrig varit enkelt att vara bonde.
–Det är klart att vi kunde valt ett lättare liv än att hålla på med korna, säger han.
Men å andra sidan är det just detta – att jordbruk inte är som andra näringsgrenar, det är något betydligt svårare och därmed mer intressant än mycket annat här i världen.
Ett jordbruk i förändring
Mjölken står för drygt 20 procent av värdet av hela den svenska jordbruksproduktionen. Odlingen av vall, spannmål och andra grödor är totalt sett ungefär lika stor som produktionen av kött, mjölk och ägg. Vete, oljeväxter och sockerbetor odlas i söder, medan korn och havre är viktiga grödor längre norrut.
Antal lantbruk
- 1973: 143 000
- I dag: 71 000
Genomsnittlig areal
- 1973: 18 hektar
- I dag: 37 hektar
I dag ger ett hektar vårvete i genomsnitt fyra eller fem ton i skörd, medan motsvarande siffra för 1970 bara var tre ton.
Genomsnittlig mjölkmängd per ko och år
- 1973: 4 300 liter
- I dag: 8 400 liter
Källa till statistiken: Jordbruksverket
Det ekologiska lantbruket i siffror:
- 19 % av alla nötkreatur, inklusive mjölkkorna
- 13 % av mjölkkorna
- 16 % av den totala arealen
- 3,5 % av svinen
- 2 % av slaktkycklingarna
Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.