Allt fler människor i i-länderna upptäcker avigsidorna med den dominerande ekonomiska utvecklingen. Samtidigt stödjer deras regeringar samma utveckling i tredje världen. I Sverige har opinionen satt stopp för nya vattenkraftbyggen, men svensk industri och svenska biståndsorgan medverkar i dammbyggen som en del i lokal ”utveckling” för Sydostasien.

Jag väljer att skriva ”utveckling”.

Som barn bodde jag i en by som levde av risodling. Vi var i stort sett självförsörjande, kontanter förekom knappast. I allmänhet var människor nöjda, även om skörden inte räckte för att ge oss mat året runt när torkan slog till. Vår by löste sådana problem kollektivt, vi delade på resurserna. Skogarna ägdes gemensamt och där hämtade vi mat och produkter för försäljning. Fisken i floderna var vår främsta proteinkälla. Vi levde enkelt och förlitade oss på naturen och bygemenskapen.

Sedan kom ”utvecklingen”.

Vi fick veta att våra inkomster låg under fattigdomslinjen (självklart, eftersom vi inte levde i en penningekonomi …).

Det byggdes väg till staden, bönderna uppmuntrades att satsa på grödor för försäljning, timmerbolag tog över byns skogar, el drogs in och tv och motorcykel blev högsta mode. ”Utvecklingen” lärde folk att ta banklån för att investera i avsalugrödor – men när skörden slog fel eller priset sjönk hamnade bönderna i en skuldfälla. Skogen avverkades. Fiskfångsterna minskade när floderna förorenades av bekämpningsmedel och när det byggdes dammar uppströms.

Vi blev konsumenter som köpte allt från den nya affären i byn. Den tilltagande knappheten på naturresurser skapade konflikter. Människor blev mer själviska, ungdomarna började flytta till storstäderna för att få jobb och några unga kvinnor drevs in i prostitution.

Detta händer fortfarande överallt på den thailändska landsbygden. Men den utlovade förbättringen av människors livsvillkor uteblir.

På nationell nivå har samma utvecklingsmodell stimulerat Thailand att överge det lokala jordbruket som bas. Världsbanken och Asiatiska Utvecklingsbanken stödjer investeringar i infrastruktur som motorvägar, elnät och hamnar, samtidigt som man försöker driva fram en politik som välkomnar utländska investeringar. På 1980-talet visades Thailand upp som ett paradexempel på lyckad ”utveckling”. Vår bruttonationalprodukt växte nästan snabbast i världen.

Bubbel-ekonomin sprack 1997. Någon har beskrivit den thailändska ekonomin som ett snälltåg som körde in i en mörk tunnel – och så gick loket sönder. Nu vet ingen hur långt det är till ljuset i tunnelns mynning.

Lyckligtvis har jordbrukssektorn fortsatt att fungera och producera mat för landets försörjning.

Många thailändare har det svårare nu än i det gamla bondesamhället, tack vare ”utvecklingen”. ”Utvecklingen” har fått oss att exploatera resurser som tillhör framtida generationer. Våra barn får ärva både ekonomiska och ekologiska skulder.

”Utvecklingens” ambassadörer försöker nu få våra grannländer i Mekong-regionen att gå i Thailands fotspår. Marknadsekonomin ska utvecklas, hundratals kraftverksdammar planeras, floder och skogar exploateras.

Det är ”utvecklingens” rit som utövas. Vem blir nästa offer?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.