Vattenfalls utsläpp av växthusgaser på kontinenten är långt större än hela Sveriges, i år blir de närmare 100 miljoner ton. Dåliga affärer i Nederländerna (Nuon-affären) har kostat skattebetalarna många miljarder i förluster. Bolaget gjorde en rekordförlust 2013 och man har fått lov att skriva ned tillgångarna med 30 miljarder. De senaste åren har tillgångar för totalt 70 miljarder skrivits ned. I Tyskland ökar den subventionerade sol- och vindelen snabbt och svarar nu för mer än en fjärdedel av elproduktionen. Det har satt prispress på Vattenfalls kolkraftsel som nu har dålig lönsamhet, trots rea på utsläppsrätter till kraftverken. Företaget satsar en del på förnybar energi, men dubbelt så mycket investeras i fossilkraft som i förnybart.

Nybyggda kolkraftverk i Tyskland, stick i stäv med regeringens hållbarhetsmål för bolaget, ökar i år Vattenfalls koldioxidutsläpp med 14 miljoner ton. Företaget har fått skarp kritik för sitt deltagande i en lobbykampanj mot EUs stöd till förnybar energi. Lokala folkomröstningar i Berlin och Hamburg om att köpa tillbaka stadnätet från Vattenfall har belyst hur illa omtyckt bolaget är hos den tyska allmänheten.

Vid Naturskyddsföreningens senaste riksstämma beslöts att föreningen ska verka för att kolet fasas ut som bränsle inom Vattenfall senast till år 2020 och att företaget ska bli ledande i den europeiska omställningen till förnybar energi.

Opinionstryck finns med andra ord i både Sverige och Tyskland. Så vad ska vi göra med Vattenfall, sälja bort kolet eller ställa om kraftverken till förnybara bränslen? Vad vill politikerna?

VID ÅRSSKIFTET delades Vattenfall upp i en nordisk och en europeisk del. Erik Thedéen, statsekreterare (M) i Finansdepartementet, berättade om bakgrunden till detta på Naturskyddsföreningens höstkonferens i november.

– Ska staten äga verksamheter till 100 procent är det bra att man håller sig till Sverige. Det var en annan tidsanda vid expansionen i Europa. Då hette det att om man vill överleva som företag måste man vara stor, så är det inte längre. Vi vill på sikt sälja hela eller delar av den kontinentaleuropeiska delen av Vattenfall. Det har länge blockerats i riksdagen av oppositionen men vi hoppas nu att kunna ha en diskussion om Vattenfalls framtid med framförallt Socialdemokraterna.

På frågan om vad som är bäst, att bara sälja eller ställa om till förnybart, svarade Erik Thedéen:

– Tysk energipolitik bestäms bättre i Tyskland än i Stockholm, i det långa loppet är det bättre att det ansvaret för verksamheten och energipolitiken där tas av andra. Vi kan inte heller stänga alla kolkraftsverk så snabbt, det är inte realistiskt och skulle bryta mot tysk lag. Vi kan möjligtvis göra dem mer klimatsmarta, men i längden är det bättre med en annan ägare.

Finansmarknadsminister Peter Norman (M) klargjorde tidigare i en interpellationsdebatt om Vattenfall i riksdagen att: ”Vi slår fast ökad satsning på nordiskt fokus, det vill säga: hem till Norden… Vi säger också – tillsammans med bolaget – att innehav med hög koldioxidhalt ska avyttras, i första hand i Tyskland. Det handlar om en successiv avveckling. Bolaget säger också att det ska vara mer satsning på förnybart än vad marknaden gör.”

KENT PERSSON, näringspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, berättar att hans parti ännu inte tagit ställning till frågan om försäljning av den kontinentala delen av Vattenfall.

– Det är en senare fråga, just nu vore det en mycket dålig affär att sälja av den tyska kolkraften som är under hård press ekonomiskt. Men en fördel med att dela upp bolaget i två delar är att svensk vattenkraft inte längre behöver subventionera tysk kolkraft och man får mer klart för sig hur mycket de olika delarna av koncernen belastar miljön.

Lise Nordin, näringspolitisk talesperson för Miljöpartiet, vill att Vattenfall ska fortsätta att vara ett statligt bolag.

– Det är ingen miljövinst att sälja till någon annan som fortsätter att driva kolkraftverken. Målet ska vara 100 procent förnybar elproduktion, men vi har inte satt upp något årtal när det ska vara genomfört. Om det blir aktuellt med en försäljning måste det ställas strikta krav på köparna om en plan för omställning till förnybart.

Det är dock inte helt enkelt att ställa om. Det krävs enligt tysk lagstiftning tillstånd för att stänga ett kraftverk och det går inte att rakt av ersätta brunkol

i östra Tyskland med vindkraftsparker i Nordsjön. Den nya elproduktionen måste komma från samma delstat. Begränsad överföringskapacitet mellan landets olika delar är också ett problem.

STATENS VIKTIGASTE instrument för styrning av Vattenfall är det så kallade ägardirektivet. I det förra ägardirektivet från 2005 sades att: ”Bolaget ska inom ramen för kravet på affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning.”

Den formuleringen blev omodern när Vattenfall expanderade ute i Europa. I Sverige är företagets koldioxidutsläpp mycket små, innehavet här domineras helt av vattenkraft och kärnkraft, men ute i Europa är situationen en helt annan.

I den senaste versionen från 2009 sägs att: ”Vattenfall ska generera en marknadsmässig avkastning genom att affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget tillhör ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion.”

Direktivet anpassades till företagets expansion ute i Europa, men samtidigt slapp Vattenfall att jaga den gröna svenska ledartröjan och kunde sjunka in i den europeiska klungan av smutsiga elbolag.

Naturskyddsföreningen har förslagit en skrivning där företaget istället får i uppdrag att vara ledande överallt där man är verksam och ställa om till i huvudsak förnybar energi inom tio år.

Vänsterpartiets Kent Persson hävdar att bolaget inte lyckats uppfylla vare sig de affärsmässiga eller de miljömässiga kraven i ägardirektivet.

– Det krävs ett tydligare ägardirektiv med en konkret plan för hur hela Vattenfalls verksamhet ska kunna gå från fossilberoende till fossilfri elproduktion.

Även Lise Nordin från Miljöpartiet menar att ägardirektivet måste bli tydligare än i dag.

– Det är också rimligt att se över vilka som sitter i bolagets styrelse, att det är människor med kunskap om och engagemang för att genomföra en omställning. Regeringen måste också ha kontinuerlig dialog med Vattenfalls ledning. I dag uppfattar vi företaget som mer eller mindre ägarlöst.

Centerpartiet vill enligt partiets hemsida sälja delar av Vattenfall, men ”använda intäkterna till att främja investe-ringar i framtidens energilösningar och nya gröna jobb i Sverige. I samband med en delförsäljning av Vattenfall ska fortsatt kontroll säkras över vattenkraftstillgångarna.”

Socialdemokraterna vill se Vattenfalls huvuduppgift som att trygga en hållbar energiförsörjning i Sverige. Men partiet ser också den europeiska satsningen som ett sätt att skapa konkurrenskraftiga priser för den elintensiva industrin här hemma.

I en debattartikel i Dagens industri i augusti förra året skriver partiledaren Stefan Löfven tillsammans med Magdalena Andersson, ekonomisk talesperson och Jennie Nilsson, näringspolitisk talesperson:

”Det finns dock all anledning att kritisera att bolagets europeiska expansion blivit närmast självgående utan tillräcklig ägarstyrning. Den utvecklingen har vi sett under en lång följd av år och det finns anledning till omprövning.

Dessa brister ser vi också vad gäller bolagets miljöansvar. Uppdraget till Vattenfall bör förtydligas så att det tydligt framgår att företaget, utifrån de förutsättningar som gäller på respektive marknad, ska vara ledande i energiomställningen på alla marknader där man är verksam.”

Kristdemokraten Mats Odell hakade på, också i Dagens industri, en vecka senare:

”Vi har länge drivit att Vattenfalls svenska naturresurser garanteras statligt ägande för evig tid och att ägandet i Vattenfalls utomnordiska verksamheter breddas för att minska riskerna för svenska skattebetalarna och stärka ägarstyrningen.”

Folkpartiet vill på sikt sälja hela Vattenfall, även den nordiska delen, och anser att ägardirektivet är bra som det är.

– När Vattenfall är på den tyska marknaden måste man anpassa sig till reglerna där. Det som är gångbart där är kol och gas, säger Eva Flyborg, energipolitisk talesperson för folkpartiet.

Sverigedemokraterna vill att Vattenfall förblir i statlig ägo och skriver i sitt energipolitiska program att bolaget ”ska ha till sin främsta uppgift att förse svensk industri och svenska folket med tillförlitlig och prisvärd el. Vattenfall bör flytta fokus ifrån expansion i utlandet till att värna den svenska elförsörjningen ur ett långsiktigt perspektiv.”

MEN ÄGARDIREKTIV är ett trubbigt instrument. Bolagets styrelse har stor frihet att tolka direktivet efter eget huvud. Regeringen har därför också ställt krav om att alla statliga bolag ska ta fram en egen hållbarhetsstrategi. Enligt Vattenfalls strategi ska utsläppen av koldioxid ner till 65 miljoner ton fram 2020. Minskningen framöver ska enligt Vattenfall framförallt ske genom försäljning av kolkraftverk i Tyskland, Polen och Danmark, inblandning av biobränsle i stenkolsförbränningen och genom en övergång från kol till naturgas i flera anläggningar.

Men har Sverige via vattenfall ett ansvar för att delta i den tyska energiomställningen, die Energiwende?

– Absolut, svarar Lise Nordin (MP), men vi ser att Vattenfall istället agerar som en bromskloss. Bolaget egna mål om att minska utsläppen med 65 miljoner ton till 2020 är inte tillräckligt ambitiöst och det saknas en plan för hur det ska förverkligas.

Kent Persson (V) instämmer.

– Klart att vi har ett ansvar. Vattenfall kan inte agera stick i stäv med riksdagsbeslut i Tyskland, utan bör istället aktivt föra en dialog med de tyska myndigheterna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.