Det är ingen idé att hymla: den här serien ska handla om sex, året ut. Allt ifrån fästingarnas jättespermier till havsanemonernas anonyma älskog. Till att börja med ställer vi frågan vad sex egentligen ska vara bra för. På ett personligt plan kan det tyckas självklart, men faktum är att det biologiskt sett fortfarande är ett mysterium.

För hur trevligt det än kan vara med sex, så är kloning ett bra mycket effektivare sätt att föröka sig på. Varför ödsla tid och resurser på att tillverka ägg och spermier och leta efter en villig partner, när man som växten tandrot kan tillverka små groddknoppar som får falla till marken och klara sig bäst de vill? Eller, som en del havsborstmaskar, ha en tillväxtzon i bakändan, där nya individer helt geschwint knoppas av? Man skulle få avkomma som var lika vacker och kompetent som man själv, enkelt och i mängder, liksom vitsippsbackarna om våren, där varje sippa är genetiskt identisk med sin granne.

Men det är klart – om vitsipporna bara skulle föröka sig genom jordstammar, skulle vi knappast njuta av dem lika mycket – för då skulle de inte ha några blommor.

Om det inte vore för sex skulle det faktiskt inte finnas några ljuvligt doftande blommor alls, bara blad, och fåglarna skulle inte kvittra och grodorna inte kväka, tjädrarna inte spela och spigghannarna inte dansa sina lockdanser med rödglänsande bröst.

Trots kostnaderna och riskerna med sex (har man otur blir man tagen av ett rovdjur under själva akten) har det visat sig ändå vara värt besväret, eftersom världen är föränderlig. En organism utan genetisk variation inom och mellan sina generationer blir oundvikligen en bortvissnande kvist på livets träd.

Genetisk variation är i själva verket en förutsättning för hela evolutionen, och variationen skapas av mutationer – och att två individers gener blandas. Enbart mutationer leder i längden till genetiskt kaos och undergång, medan sex ger en kontrollerad, livskraftig genetisk variation.

Man kan hävda att fortplantning egentligen bara handlar om att åstad­komma just denna fördelaktiga blandning av arvsanlag från olika individer, och att resten bara är krusiduller. Det hela började heller inte som någon romans. En teori går ut på att det var en organism med muterade, skadade gener som kopierade oskadade DNA-strängar från en liknande organism för att reparera sig själv. En annan teori föreslår en infektion: parasitiskt DNA utvecklade förmågan till genutbyte för att mer effektivt sprida sig själv. Ett tredje alternativ gör gällande att sex började som kannibalism: en cell åt upp en annan, och knyckte delar av dess DNA till sin egen arvs­massa.

Hur än den första dejten förlöpte, ledde den till att det nu sitter hormonstinna koltrasthannar och sjunger smäktande lockvisor från grantoppar och telefonstolpar, och att passionerade vinbergssnäckor i timmar ligger omslingrade

i gräset och hetsar upp varandra med sina avundsvärda kärleks­pilar. I viken slänger en havstulpan hoppfullt över sin uttöjbara penis in i grannen, och en rovspindel packar om­sorgsfullt in en nyfångad fluga i silke som friargåva till den han vill ska bli mor till hans barn.

Det är avgjort både härligt och bra med sex. Men det kanske inte är så mycket för vår egen skull som vi håller på. I själva verket är det kanske generna som spelar huvudrollen, och organismen i övrigt är bara en hjälpkonstruktion för att de ska kunna leva vidare. Som Samuel Butler uttryckte det redan på 1800-talet: »En höna är bara ett äggs sätt att tillverka ett nytt ägg.«

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.