EN MÅNFÖRMÖRKELSE, det lågmälda silverkvittret från stjärtmesar i björkarna, ett oväntat tranrop ovanför huvudet: Jag är rik! Vad behöver jag mer? Ingenting. Ändå tar jag bilen in till stan för att köpa den där vita koftan jag sett. Jag behöver den inte, nej, men den är snygg, den är visserligen vit och vitt är inte min färg, men jag klär inte i gloria heller. Jag vet, för jag har provat en. Vad skulle min vän Herr Thoreau ha sagt? Jag vet, jag vet ?

Jag försöker komma tillbaka in i samstämningen med träden, blåsten och dagmånen som följer mig. Men för ögonblicket tycks det vara stängt in dit. Bilen har nosen vänd mot havet, mot stan med den vita koftan som jag inte behöver, aldrig kommer att klä i.

Jag kör genom villaklungorna och känner en sorts ömhet för människan. Vi sätter bo och bygger till, skaffar betong och porlande fontäner, ordnar med ännu en uteplats, ett större garage, köper en van, hetsas. Av tid och samhälle.

Det brusar.

Jag vill ut därifrån! Om jag vore utan de mänskliga sambanden och kunde våga leva så som jag egentligen skulle vilja leva, vad skulle hända då? Om jag, som Henry David Thoreau, byggde mig en liten enkel stuga vid en tjärn och levde ensamliv där tillsammans med elementen, intimt, ja gudomligt involverad med naturen?

Det gick bra för en man i 1800-talets Amerika. Men jag är rädd att förvandlas till en landsvägens bag-lady, släpande mina påsar med rester mellan Gekås parkering och skogen.

DYRA MÄSSOR OCH KONFERENSER vill tala om för oss hur vi ska använda vår fritid eller hur vi ska ta vara på våra ”inre resurser”. Media har blivit själasörjare. Jag ser en konsult i varje buske. ”Experter” talar om för mig hur jag ska ha det i min trädgård, vad jag ska äta för mat och hur den ska tillagas, talar om för mig hur jag ska se ut och vad jag behöver.

Fräls mig från den vita koftan! Fräls mig från det onödiga jag vill ha! Men det finns ingen annan än jag själv som kan rädda mig från detta. (Jag kunde ju åtminstone ha tagit cykeln till stan!)

Jag tänker på den stora stenhögen, resterna av en backstuga som jag ofta går förbi. Kvinnan som bodde där var mycket fattig. Det enda hon ägde var en vacker sockerskål. Den fyllde hon till brädden och ställde i stugans enda fönster. Det sägs att hon aldrig tog en enda sockerbit. Den bara stod där och lyste för alla som gick förbi, talade om att hon ägde en sockerskål och att det aldrig saknades socker i den.

Jag önskar mig verkligen inte tillbaka till backstugornas förnedring, men en liten gnista avund känner jag inför denna skåls betydelse. Jag inbillar mig att den gav kvinnan en värdighet, en glädje som finns i det enda, i enkelheten. Även om hennes skäl var ett helt annat än mitt.

”Själva enkelheten”, skriver Thoreau, ”och värnlösheten i människans liv under primitivare tidevarv innebar åtminstone den fördelen att hon inte var någonting annat än en besökare i naturen.” (Ur Walden 1854).

Är vi inte det fortfarande? Besökare i naturen? Fast vi i vår människohögfärd tror att vi kan tämja allt, också oss själva, och inrätta naturen efter vår vilja?

Det jag har lärt mig av Thoreau är att ständigt ta reda på vad som är väsentligt. Ändå föll jag för koftan ?

Jag längtar så efter en raksträcka i själen och tar emot all hjälp jag kan få av stjärtmesarna och tranorna och av vårnatten som tar långa, skuggiga steg i skogen bakom huset.

En sockerskål lyser mig på vägen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.