ÅSALISA LINNMAN:

– För min del var det ingenting i medier som väckte. Jag behövde ingen fruktansvärd händelse. Mina föräldrar berättade för mig om allt det fina. Jag tror att allt engagemang föregås av en kärlek till det som man sedan engagerar sig i.

Man måste ha en relation?

– Ja, som du säger, en relation. På 90-talet blev jag väldigt påverkad. Av en skog. Den blev min räddning, kan man säga, när jag precis gått igenom en skilsmässa gick jag av mig all min sorg och ilska i en skog nära byn där jag bor.

– Jag bara gick med hängande huvud i flera månader. Sedan var det en spillkråka någon gång på vårkanten som fick mig att se upp, och plötsligt upptäckte jag att det var ju en fantastisk skog. Jag bestämde mig för att inte deppa mer. Ja, och så lovade jag faktiskt träden att skydda dem. Strax därefter upptäckte jag att skogen var avverkningshotad. Först bara grät jag. Sedan mindes jag mitt löfte och började ringa runt.

Efter en lång kamp, som bland annat inkluderade att blockera skogsbilvägen för avverkningsmaskinen och klistra upp egna akvareller på fönstren (som maskinföraren sedan satte upp hemma i sin sommarstuga), en ny inventering bekostad av hela byn och stort uppslagna artiklar i kvällstidningarna – blev skogen ett reservat. I dag arbetar ÅsaLisa Linnman bland annat som guide i skogen, och är engagerad i klimatfrågan från ett skogsperspektiv.

– Om man tänker på en gammal skog, då tänker man kanske att det står still. Men det händer jättemycket! Det har jag upplevt genom att vara där så mycket. Ett träd faller, nya arter kommer till. Nya rumsligheter bildas.

– Kerstin Ekman har beskrivit hur barnen i skolan förr fick göra herbarium, samla växter och lära sig deras namn. Hon menar att det är livsviktigt. Jag kallar min skog för Skimraskogen. Innan jag skaffade mobil brukade jag skriva en lapp om vart jag gått, till exempel till Vattenmyntadalen, Övre Blötan eller Gömda Eken.

ÅsaLisa Linnman, 63. Biolog och illustratör.

JOHAN ROCKSTRÖM:

– Jag vill egentligen inte medverka i medier eftersom jag inte vill späda på någon avundsjuka genom att framställa mig som den som är så engagerad. Jag har blivit utmålad som Sveriges farligaste man, någon man »borde göra något åt«, av klimatskeptiker på Stockholmsinitiativets webbsida. Det skapar trassel. Det är irriterande!

– Mitt engagemang har successivt utvecklats under mina universitetsår vid SLU och av femton års fältarbete i Afrika. Jag har sett på själva marken hur viktigt skyddet av miljön är för fattigdomsbekämpningen.

– Miljön är inte, som många tänker, någon grädde på moset. Det är en tragisk inställning som klimatskeptiker tillåter sig.

– Jag ser inget etiskt ansvar att bevara arter i sig. Bara om de är bra verktyg. Jag ser miljön som nyckeln till ekonomisk tillväxt.

I sin bok »Den stora förnekelsen« listar Johan Rockström fem kategorier av människor som hanterar klimatkrisen på olika sätt. Den allra största delen, 80 procent, är oroade men indifferenta, menar han.

– Det är väldigt populärt att idealisera initiativ underifrån, men i det här fallet tror jag att det måste komma direktiv ovanifrån. Jag är rätt säker på att människor skulle vara fogliga.

– Politikerna är överens om att vi befinner oss i kris. Till och med »The Economist« skrev nyligen om vad som håller på att hända med Arktis. Polletten har snart trillat ned.

Apropå Arktis, vilken kategori tillhör vår utrikesminister?

– Carl Bildt är faktiskt inte skeptisk. Han är nog en kategori i sig själv. På ett sätt tillhör han den indifferenta kategorin, med en intellektuell, konservativ, ganska arrogant del. Han har bestämt sig för länge sedan för att det inte är en viktig fråga, och nu har det blivit en ren princip som han av stolthet håller sig fast vid. Han hade kunnat bli en mycket framträdande utrikesminister annars. Men det är lite svårtolkat varför han väljer att göra som han gör. Jag är inte du med Carl Bildt.

Johan Rockström, 47, professor i naturresurshushållning, chef för Stockholm Resilience Center.

RICHARD BERGFORS:

– Svälten i Afrika var på teve hela tiden. Jag frågade mamma och pappa om vi inte kunde skicka ned maten som blev över, och de förklarade att det inte gick. Det kändes konstigt att inte kunna göra någonting. Det är säkert många i min generation som påverkades av bilderna på de där uppsvällda magarna.

Alltså, en slags schablonbild av Afrika som inte alltid stämmer?

– Ja. Och föräldrarna använde det ju för att man skulle äta upp maten, det där »Tänk på barnen i Afrika!«.

Vad betyder det att vara svensk?

– Att vi inte haft krig och haft det ekonomiskt bra i Sverige gör väl att det finns kraft att engagera sig i andra frågor än det allra närmsta. Vår familj är från översta Norrbotten också, pappa från en gruvarbetarfamilj och mamma från en bonde- och skogsfamilj. Med det kommer ju ansvarstagande, känsla för rättvisa, att dela med sig. Det finns ju i Malmfälten, och det kommer väl från kommunismen. Fast numera kallar sig ingen för kommunist.

– Målet är att Max ska vara mer än en arbetsplats där du bara stämplar in och ut och gör det minsta som du behöver göra. Det är mardrömmen. Vi hoppas att vi, genom vårt engagemang i Afrika och för klimatet, gör att våra anställda känner att företaget har »en själ«, att det finns ett högre syfte än att bara maximera vinsten.

Richard Bergfors, 37, vd för Max hamburgerkedja.

JOHAN EHRENBERG:

När vi talas vid har Johan drabbats av allergi. Enligt egen utsago är han allergisk mot »allt«.

Han säger att det enda som hjälper mot allergi är aggression. Adrenalin.

– I sjunde klass hittade jag »Vietnambulletinen«, en tidning om Vietnamkriget. Det var helt omvälvande, att det fanns en rörelse som ville något helt annat. Livet handlar om en berättelse. Vad som är viktigt, vad som inte är viktigt. Eftersom det är så, blir medier viktiga.

– Jag gör inte skillnad på ideellt eller inte. Det viktiga är vad man vill åstadkomma. Nu har jag under fjorton dagar monterat solceller. Jag lär mig oerhört mycket om människors rädsla när jag inte bara sitter och pratar om en idé.

– Det som hindrar folk mest, det är rädslan att göra fel och att bli lurad. Om man gör någonting blir det mycket lättare att ta nästa steg. Man kommer upp ur den trånga kostymen av »hoppas någon gör något«. Om du gör något själv får du instrument, du får kunskap. Problemet är väl att arbetar­rörelsen glömde det där på 70-talet. Man överlät allt åt staten.

Vissa ser engagemang som en börda?

– Då har de missförstått! Man för fram sin åsikt, det är att vara människa.

– Att se politisk aktivitet som ett slags lidande. »Oj vad många möten jag måste gå på! Oj vad jobbiga interndokument jag läser!«. Det finns i näringslivet också, alla dessa toppar som skryter med hur många timmar de jobbar. Det är frivilligt! Såvida det inte handlar om anställda i Handels som tvingas arbeta.

– Jag är rätt förbluffad över att så få människor som jobbar med företag inser att det liknar politisk organisation. När jag driver företag tänker jag på syftet, men inte på vinsten. Den är bara ett problem.

Hur mycket har engagemang med levnadsstandard att göra?

– Det är klart att det hänger ihop. Det bästa för världen är att Kina och Indien tar sig upp ur fattigdomen.

Har du något tips till dem som håller på att bli bittra eller gå in i väggen?

– Prova teorierna i praktiken. Det är kul! Använd ditt liv för praktiska experiment.

Johan Ehrenberg, 55, journalist och publicist, driver ETC-förlag och företaget Egen El som säljer bland annat vindkraftverk.

REBECKA CARLSSON:

På Lindsbergs kursgård i Falun sitter Rebecka Carlsson. På kort tid har hon gått från politikskeptiker till språkrör för Grön Ungdom.

– Vi stod på en sanddyn och tittade ut över Sahara. Vår vän Boba sa: »Can you imagine that we used to grow food here? ­Climate changed. Everything changed.« Grundvattnet sinade, och det ledde till matbrist och väpnade konflikter. Jag fattade där och då. Jag hade länge velat arbeta för fred och mänskliga rättigheter, och jag åkte hem till mamma och pappa och sa: »Jag ska jobba med klimatet!« Men jag kunde ju ingenting!

– Under sökandet efter ett sätt att engagera mig startade jag ett eget företag för att försöka tillverka komposterbara fönsterkuvert. Egentligen har jag tänkt att det inte kan vara upp till enskilda företag att förändra. Samtidigt har jag haft som ett mantra: Aldrig partipolitik! Och aldrig miljöfrågan! Aldrig ungdomsförbund! Jag tyckte att ungdomsförbund var en jävla alibiverksamhet. Jag lyckades hålla mig ifrån det fram tills 2009 då jag gick med i Miljöpartiet. Jag vill göra det politiska glödhett igen, och jag känner: här kan jag vara med och utveckla.

Hur vågar du ge dig på saker trots att du är långt ifrån expert?

– När jag för ett tag sedan tittade på foton från då jag var fem år blev det så tydligt hur jag då var allting som jag vill vara nu. Jag var kreativ, svingade mig i trädkronorna! Trygg och älskad. Det är läskigt att se hur jag förändrats till en duktig flicka.

– Tjejer får höra att vi ska vara snälla mot oss själva men det tycker jag är en sån jävla bullshit. Hur ska vi kunna hitta fram till en hållbar utveckling om vi alla tvivlar på oss själva? När grund­skolan saboterar kreativiteten? För att kunna skapa en hållbar utveckling måste vi våga göra misstag, då går duktig-flicka-syndromet bort!

– Nu nördar jag med alternativa välfärdsmått till BNP. Det öppnar upp för en helt annan politik. Företag ska kunna ha annat fokus än att maximera utdelningen. I dag är aktiebolagsstiftningen skriven till skydd för aktieägarna. Men man vill inte hänga av sig sina drömmar i kapprummet när man kommer till jobbet.

Rebecka Carlsson, 25,språkrör för Grön Ungdom.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.