MEDUPI BESKRIVS som världens största kolkraftverk av sitt slag och bygget har möjliggjorts av lån på uppemot 30 miljarder kronor från Världsbanken. Flera länder, bland andra Norge, röstade emot lånet som beslutades 2010. USA lade ned sin röst. Sverige röstade ja, med motiveringen att projektet hjälper fattiga.

De stora skorstenarna med sina röda och vita linjer skjuter mot den klarblå himlen. Men det kommer ännu ingen rök från deras mynningar. Det är uppenbart även på avstånd att kraftverket inte är färdigbyggt. Efter en del förseningar är senaste budet att det ska sättas i bruk inom det närmaste halvåret. 

DET ÄR TIDIG MORGON men ute är det redan över 30 grader varmt. Vi lämnar bilkön med människor som ska gå på dagens arbetsskift vid bygget av Medupi, kör förbi ännu ett kolkraftverk som varit här sedan länge och tar sikte på ett platt berg av gruvavfall. Det är ett stort dagbrott och kolbrytningen sker dygnet runt. Vi ser fullastade godsvagnar på tågrälsen intill, innan vi viker av från vägen och hamnar i samhället Marapong. Plåtskjul breder ut sig på varje ledig liten plätt runt de små tegelhusen. Kvinnor och män går längs med vägrenen. Vid de offentliga vattenkranarna har andra samlats för att fylla på sina dunkar och hinkar. Det gäller att passa tiderna för när det väl finns vatten i kranarna. Gruvorna och kraftverken kräver extrema mängder vatten vilket gör att det blir mindre och mindre kvar till dem som bor i området. Vattenbristen är ett faktum i hela Sydafrika. Särskilt som många floder och vattendrag är förorenade av den tunga gruvindustrin. 

Framför ett av plåtskjulen ser vi skylten med texten Chila’s Corner – Fast Food. Det är här vi ska träffa Andries Mocheku. Han är 33 år gammal och har just startat den lilla serveringen. Redan klockan fem på morgonen kommer folk förbi och köper de munkliknande bullarna magwinya.

– Efter att mitt visstidskontrakt tog slut på det gamla kolkraftverket startade jag den här restaurangen ihop med en kompis. Vi har stora planer för det här stället, säger Andries och skrattar. 

Andries Mocheku är född här i Marapong och är en av alla dem som ständigt är på jakt efter jobb. Arbetslösheten är Sydafrikas största problem.

– Vi blev jätteglada när vi 2007 hörde att det stora nya kolkraftverket Medupi skulle byggas i just vårt område. Det talades mycket om alla arbetstillfällen. Men vi var naiva, säger Andries.

Visst anställer bygget av Medupi folk men den outbildade lokalbefolkningen har svårt att hävda sig jämte andra som rest hit. Det skapar en känsla av orättvisa och frustration. Samhället expanderar kraftigt och nya områden med plåtskjul breder ut sig. 

ANDRIES MOCHEKU tar oss till samhällets lilla klinik, där ett fullsatt väntrum möter oss. I köerna blandas nyfödda barn som ska vaccineras med vuxna smittade av hiv och tuberkulos. Ett växande problem är också luftrörssjukdomar. Betty Kgageng är mamma till ett av de drabbade barnen. Hon är övertygad om att det är utsläppen från det gamla kolkraftverket som gör att hennes son lider av astma. 

– Som att det inte var nog så bygger de nu ännu ett kolkraftverk här. Det ställer bara till mer bekymmer,säger Betty Kgageng.

EN FÖRUTSÄTTNING för Världsbankens lån var förbättrad rökgasrening. Det har det sydafrikanska energibolaget Eskom nu bett om att få skjuta på framtiden eftersom tekniken kräver mycket vatten. Afrikanska utvecklingsbanken, som också lånar ut pengar till Medupi, ställde inga krav alls.

På väg tillbaka kör vi förbi ett område med plåtskjul som byggts alldeles intill högspänningskablarna från det gamla kolkraftverket. Kraftledningarna avger ett högt surrande ljud. Stora varningsskyltar är uppsatta. Boende berättar att de får stötar av sina egna staket när det är riktigt varmt väder.

Vi stannar till och pratar med Matlhodi Shongwane. Hon sitter på en bänk i skuggan iklädd blå arbetskläder. Kanske hon jobbar med bygget av Medupi?

– Nej, svarar hon. Jag fick de här kläderna på ett jobb jag hade under en kort period förra året. Jag har arbetskläderna på mig för att folk som passerar ska se att jag letar jobb och kanske plocka upp mig. 

 I just det här området av Marapong finns det inte elektricitet. För även om runt 85 procent av alla hushåll i landet har tillgång till elektricitet i dag är bristen på el ett stort bekymmer för hela Sydafrika. Med Medupi hoppas regeringen kunna förbättra situationen och slippa den elransonering som man i dag tvingas ha. Jag frågar Matlhodi Shongwane hur hon ser på att bo alldeles intill två stora kolkraftverk utan att själv ha någon ström. 

– Det är smärtsamt. Jag ser de båda kraftverken härifrån. Men att flytta tillbaka till byn där jag kommer från är inte heller någon idé. Klimatet har förändrats. Vi kan inte odla som vi gjort tidigare. Regnet är förändrat och marken är mycket torrare. När jag bor här kan jag i alla fall få sporadiska jobb.  

ANDRIES MOCHEKU lyssnar noga på alla vi träffar. Han är en av initiativtagarna till områdets första miljöorganisation. Att samla och sprida information är en av hans uppgifter. Lokalbefolkningen måste veta vad som händer för att kunna säga ifrån.

– Vi måste sätta emot. Vi måste lära oss vad det innebär med kolkraft och inte bara bli bländade med löften om jobb. Vi måste sätta press på Eskom, regeringen och de andra bolagen som kommer hit. De borde satsa på solenergi i stället för kolkraft, säger han.

På bara några månader har han lyckats samla ett fyrtiotal personer som vill engagera sig. De nationella miljöorganisationerna Earthlife och Groundwork, som Naturskyddsföreningen samarbetar med, backar upp initiativet. Restaurangens lilla servering kan bli en viktig mötesplats. 

– Jag sade ju att vi har stora planer för vårt nya ställe. Även om det ser anspråkslöst ut, säger Andries Mocheku stolt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.