Med skidorna på taket kör vi mil efter mil på vintriga skogsvägar i gränstrakterna mellan Medelpad och Hälsingland. Det kuperade landskapet är rikt på myrar och sjöar. Enstaka timmerbilar och stora kalhyggen påminner om att detta är gammal skogsbrukartrakt.

Lennart Nilsson, ansvarig för länsstyrelsens järvinventeringar i Medelpad, har aktiverat sin järvradarblick. Han stannar då och då bilen, hoppar ur och studerar snön vid vägkanten. Nu då?

? Räv! konstaterar han besviket. Gamla rävspår som flutit ut när det töat.

Det har gått några dagar sedan senaste snöfallet och spårförhållandena borde vara idealiska – om det inte vore för den hårda skaren, där järvens lätta fötter inte lämnar avtryck. Återstår bara att söka gamla spår, vilket är lättare sagt än gjort.

? Det är så här spårarbetet ser ut, berättar Lennart. Det blir mycket åkande och det kan gå långa perioder innan man finner något igen.

Järven är vårt största mårddjur. Den har fem tår på både fram- och bakfötterna. De breda fötterna har bindhud mellan tårna. Det gör att djuret lätt kan ta sig fram över både myrmark och lössnö.

Men järven är inte precis känd för att hålla till i den mest lättillgängliga terrängen. Fotavtrycken irrar till synes planlöst hit och dit, över stock och sten, nedför bergsbranter, in i tätaste granskog. Att försöka följa dem i tre kilometer kan ta en halv dag.

Till detta kommer att reviren är mycket stora. 50-350 kvadratkilometer är inte ovanligt för honan, och hannarnas kan vara ännu större, upp emot 1000 kvadratkilometer.

För fyra vintrar sedan föddes två järvungar vid Medelpad-Hälsinglandgränsen. Året efter kom ytterligare två. Såvitt man vet är det första gången under 1900-talet som järvungar fötts i skogslandskapet utanför fjällvärlden.

Förra säsongen konstaterades så att det finns fyra hannar och tre honor i området.

Dessutom har en liten population etablerat sig i centrala Ångermanland.

? Vi började spåra för fyra år sedan och hittade faktiskt järvspår första dagen vi var ute, berättar Thomas Birkö, järvspårare i Ångermanland.

I dag finns här sannolikt en hanne och tre honor. Totalt tror man att elva järvar lever i de båda områdena.

Thomas Birkö och hans kollegor arbetar nu ideellt med att inventera järvbeståndet, på uppdrag av Västernorrlands län. Sedan tre år tillbaka har även spillning samlats in i båda områdena. Av denna kan individ och kön bestämmas genom DNA-analyser.

? Vi testar nu också släktskapsförhållanden, berättar Eva Hedmark vid Evolutionsbiologiskt centrum, Uppsala universitet, som gör analyserna.

Samtidigt leder Rune Wiklund sedan 1996 projektet Järv i skogslandskapet. Projektet har gett ny och viktig information om järven, men dess huvudfinansiärer – länsstyrelsen i Gävleborg, Naturvårdsverket och WWF – drar nu in stödet.

? Vi vill utvärdera projektet, och sen ta ställning till en eventuell fortsättning, säger Robert Franzén vid Naturvårdsverket.

Robert Franzén påpekar att det nästan inte alls förekommit några skador på tamdjur i skogslandskapet.

? Det visar att det går att leva tillsammans med järven utan större problem.

Ändå tror han inte att järvens framtid är i skogslandet, utan i fjällvärlden. Hans vision är att järven där ska kunna leva sida vid sida med rennäringen. Kanske genom stödutfodring, för att minska antalet rivna renar?

Mer information för att slå hål på myterna om den omåttligt glupske järven måste också till. Det tyska namnet på järv är just vielfraß, storätare, och dess franska namn, gloutton, betyder den glupske.

Men järven är ingen storfrossare som dödar för nöjes skull. I själva verket samlar den likt ekorren förråd. Oftast bestående av kadaver, som göms undan för senare konsumtion. Under vissa snöförhållanden är det dock möjligt för den att hinna upp och döda ren.

Myter uppstår ofta ur okunskap. Hittills har vi vetat förhållandevis lite om vårt skygga mårddjur.

? Järven är en sådan spännande exotisk doldis. Dessutom hjälper den likt korpen till att hålla rent från slaktrester, säger Lennart Nyman, naturvårdsdirektör vid Världsnaturfonden.

Han hör till dem som tror att järven måste etablera sig i skogslandet om den på sikt ska överleva.

– I fjällkedjan är trycket på järven så hårt.

Järven är det enda av de stora rovdjuren i Sverige som inte ökat i antal under senare år. Idag finns det cirka 300 järvar. Populationen är som tätast i renskötselområdet i Norrbottens fjällvärld. Riksdagen har i enlighet med den nya Rovdjurspropositionen satt 90 årliga föryngringar som ett första etappmål. Det motsvarar 575 järvar.

Främst är det tjuvjakten som begränsar både tillväxten och järvens återkomst till de tidigare utbredningsområdena.

? Arten har en nedåtgående trend. Och den största anledningen är den stora illegala jakten. Att stammen står och stampar beror enbart på detta, säger Lennart Nyman.

Han uppskattar att mellan 10-15 procent av alla järvar årligen dödas illegalt.

Tjuvjakt sker ofta med snöskoter. Järven jagas och körs över. Trebenta järvar, det vill säga djur som suttit i saxar, påträffas också. Honor med ungar utsätts för olika störningar: i ett fall hälldes snöskoterolja i ingången till en lya, i andra fall har man grävt ut hona och ungar.

De flesta fall är ouppklarade och merparten upptäcks troligen aldrig. Få har lett till åtal.

Lösningen på sikt för att minska den illegala jakten är förändrade attityder och kunskap. Ersättningen till samebyarna bör dessutom öka så att de arbetar förebyggande. Bland annat genom att öka bevakningen av hjordarna, föreslår Naturvårdsverket.

Men även om framtiden för fjälljärven kan verka dyster, ser den desto ljusare ut för skogsjärvarna.

? Förutsättningen är att fler honor föder ungar. Det är oroande att det troligtvis är en och samma hona som stått för de föryngringar vi känner till. Så kan det inte fortsätta, säger min ciceron Lennart Nilsson.

Hans önskan är att järvarna får leva i både fjäll och skogsland i säkra bestånd.

? En förhoppning är att de även sprider sig ner mot skogslanden i Dalarna och Värmland.

Vi gav upp till slut. Det blev inga spår idag. Men solen sken på en blå himmel, vi såg strömstare och korsnäbb och åt lunch vid en liten sjö, mitt ute i järvmarkerna.

Så tröttnar man då aldrig på att spåra? Är det fortfarande lika spännande efter alla dessa år?

? Spännande? Jag blir manisk! Kan inte sluta, måste bara titta bakom nästa kurva också…

FOTNOT
Jakt på stora rovdjur klassas som grovt jaktbrott. Minimistraffet är sex månaders fängelse och maxstraffet är fyra år.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.