VAKTEN UTANFÖR miljödepartementets stängda port tittar frågande på oss medan han kollar våra presskort.

– Vem skulle ni träffa, sa ni?

– Anna Lindstedt, Sveriges klimatambassadör.

Utan att släppa oss med blicken plockar han upp sin walkie-talkie:

– Finns det någon person som heter Anna Lindstedt här? Det dröjer lite innan det knastrar jakande och vi släpps in.

Nej, hon är ingen jättekändis, inte ens här på hemmaplan. Men som Sveriges chefsförhandlare vid klimattoppmötet i Paris om ett par veckor är Anna Lindstedt en nyckelperson med brett kontaktnät i alla läger. Kanske är hon en av dem som kan dyrka upp de sista låsningarna för ett avtal som förhindrar framtidskatastrofen – eller åtminstone begränsar effekterna?

HANDSLAGET ÄR fast när vi möts och blicken stadigt blå. Stegen trummar snabbt längs departementskorridoren. Det fläktar av sval ljus nordisk effektivitet. Men hon och den svenska delegationen har begränsade möjligheter att agera i Paris. Formellt talar EU med en röst.

– Men man kan göra mycket bakom kulisserna. Internationella förhandlingar bygger på fotarbete i korridorerna. Det gäller att prata med alla och förstå olika länders utgångspunkter. Bra relationer gör det lättare att hitta kompromisser, säger hon när vi landat i ett sammanträdesrum.

Det handlar inte om att gå bakom ryggen, utan om att stödja EU:s position och försöka höja ambitionsnivån.

– Många lyssnar kanske mer på Sverige än på gamla kolonialmakter, de ser att vi sällan har en dold agenda.

Till trovärdigheten bidrar att Sverige ger mest per invånare till den gröna fonden (som ska stödja utvecklingsländer) och har spelat en viktig roll vetenskapligt.

I dagens svenska debatt ser många Vattenfalls beslut att sälja den tyska brunkolsverksamheten som en plump i det snygga svenska protokollet.

– Jag har fått frågan om det skadat Sverige i förhandlingarna. Men jag har inte träffat någon som vänt det mot oss. I världen är det bara ett exempel bland många. Det är naturligtvis lite sorgligt, men jag är inte politiker och ska inte ta den diskussionen.

Åren som diplomat utomlands har gett henne ett brett kontaktnät, kulturell koll och förtroendekapital i länder och grupperingar utanför i-länderna. Under klimatförhandlingarna har hon också byggt upp bra relationer till exempelvis oljestater.

– Saudiarabien har flyttat sin position väldigt mycket under de år jag varit med och försöker ställa om sin ekonomi. Jag tror att jag kan ha bidragit lite till den förändringen.

Åtminstone i ett speciellt fall vet hon att hon påverkat direkt:

– Jag låg på från dag ett om att jag ville se en kvinna i saudiernas delegation. Efter ett år kom chefsförhandlaren med nyheten om den första kvinnan, ”jag sa till ministern att skriva på snabbt för jag har lovat Sverige”, sade han. Hon är jätteduktig och nu finns det flera kvinnor i delegationen.

ÅR 2015 ÄR Anna Lindstedts femte som klimatambassadör. Jobbet känns spännande och viktigt, fast slitsamt ibland med alla resor. Av de första 90 dagarna var hon på resande fot 55. Förhandlingarna slutar ofta med en kamp mot klockan och nattarbete är mer regel än undantag. Som i Warszawa 2013 när Sverige tillsammans med Sydafrika lyckades medla fram en mekanism för hur länder som drabbas hårt av klimatförändringar ska ersättas.

– Många menade att det var en omöjlig uppgift. Då jobbade jag mer eller mindre dygnet runt i två veckor. I sådana lägen gäller det att fokusera på uppgiften. Och att vara i god fysisk och psykisk trim.

Själv försöker hon hålla formen med simning, löpning och yoga.

Efter toppmötet i Köpenhamn 2009 byttes många länders förhandlare ut. Det var mycket ork som tagit slut och mycket besvikelse. Till och med dödsfall.

Anna Lindstedt ser det som sin uppgift att ingjuta glädje och entusiasm mitt i allvaret. Att få förhandlarna att tro på det de gör kan göra skillnad. När andra blir sura och arga har hon fortsatt att vara ”Ms Sunshine”. Är man inte optimist ska man inte hålla på med sådant här, tycker hon.

Har du aldrig blivit riktigt arg under förhandlingarna?

– Jag surnade till rejält i Bonn när vi satt med en grupp u-länder som kom med ett riktigt utfall: inget alls händer inom klimatfinansiering, inga i-länder levererar. Nu får ni ge er, sade jag, att säga så till oss som är era vänner i Nord och ger mest till gröna fonden! Då backade de. Ibland behöver man säga ifrån.

Men optimism är ingen dålig egenskap när många talar om Paris som sista chansen. Vad krävs för att det inte ska bli ett nytt misslyckande? För Anna Lindstedt är grunden att det blir ett rättsligt bindande avtal där alla länder är med, där alla tycker att de har vunnit något. Och ett bra regelsystem för att rapportera och följa upp.

– Men ländernas samlade åtaganden kommer inte att vara tillräckliga för att hålla nivån under två graders temperaturökning. Tanken är att parterna åtar sig att genomföra det de sagt men också att ambitionerna ska ökas. Vi vill att avtalet ska kunna ses över var femte år.

AVTALET ÄR INTE ett slutmål utan en startpunkt, anser hon. För fortsatta förhandlingar och för en positiv spiral med andra aktörer som städer, regioner och näringsliv. Det kan till exempel handla om att det behöver bli lönsamt att energi-effektivisera.

När det gäller medierapporteringen hoppas hon på en mindre svartvit bild än i Köpenhamn. Förväntningarna då var inställda på ett perfekt avtal, och det gjorde besvikelsen desto större.

– Det är klart man ska ha förväntningar, men också vara realistisk. Vi måste hitta en lösning som är så stark som möjligt, men ändå kan härbärgera nästan 200 länders olika förutsättningar och rättssystem.

Från början var hon faktiskt själv journalist. Yrkeskarriären började som reporter på Nerikes Allehanda och Arbetet innan längtan ut i världen fick henne att söka in på UD i slutet på 80-talet.

En bild från de senaste årens resor har fastnat på näthinnan som en personlig påminnelse om vad som står på spel i Paris. Ett möte hölls på Marshallöarna i Stilla havet. När planet flög in för landning såg Anna Lindstedt hela huvudön från strand till strand. Bara en smal, låg landremsa omgiven av vatten.

– Det förstår ju vem som helst: kan man bli mer sårbar? 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.