DET ÄR VAKTBYTE PÅ BÅTEN. Jag slår mig ner i sittbrunnen och tittar på himlen och havet. Jag har precis fått en rapport om läget, vindändring, väderförändring och annat är viktigt att rapportera. Måste seglet ändras görs det oftast vid vaktbytet. Vid större väderomslag måste man själv ändra seglen även om den andra inte är vaken.

Jag tar en kopp kaffe. Så börjar jag ofta mitt pass medan jag registrerar omgivningen: Några oroväckande moln i horisonten? Hur ser vågorna ut? Någon förändring sen sista vakt­passet? Sedan kontrollerar jag vindrodret som styr båten: Har linorna börjat skava någonstans i blocken, rör det sig ledigt och lätt? En blick över däck, inget löst eller konstigt någonstans. Och jag tittar förstås på seglen, att de står fint och rätt i förhållande till vinden. Om något behöver åtgärdas gör jag det.

EFTER ETT PAR DAGAR till havs kommer man in i en rytm där vissa händelser återkommer regelbundet. När jag har sällskap delar vi in dygnet i vaktpass, ofta i fyra timmar åt gången. Någon måste alltid vara vaken för att hålla utkik efter till exempel andra båtar. Under längre passager tar jag positionen två gånger per dygn och för in den på sjökortet. En gång per dygn skriver jag in dessa i loggboken plus information om vädret och vinden.

En loggbok är ofta ganska tråkig läsning i efterhand, men den är till stor hjälp när man ska komma ihåg hur det var på en speciell plats eller tid.

När jag seglar ensam blir det sömn när det finns möjlighet, när allt är lugnt. Hur länge jag kan sova beror på vad som händer. Men sömnen är viktig. Plötsligt en dag kan det hända något som kräver absolut koncentration, att tänka klart och göra rätt saker. Det klarar man inte om man inte har sovit ordentligt på länge.

Att leva ombord på en båt under en längre tid är på många sätt annorlunda än det vanliga livet hemma på land. Man blir lite som en snigel som har hela sitt hus med sig överallt. Ytan att leva på i min båt är cirka åtta kvadratmeter. Det skulle, för de allra flesta, vara en omöjlig yta i en lägenhet. Båten känns ändå väldigt sällan liten. Men det är viktigt att varje person ombord har sin egen vrå, där man kan få vara ifred. Oftast är det sovplatsen.

I båten upptäcker man hur få saker man egentligen behöver. En hel del av utrymmet går till verktyg, reservdelar och olika material för att kunna laga saker ombord. Maten, sjukvårdsartiklar, sjökort, guideböcker och liknande fyller sin plats. De personliga sakerna tar minst utrymme. Förutom kläder har jag med mig dator, böcker och musik, hygienartiklar, några få andra saker som jag fått på vägen, men inte så mycket annat. Saknar jag något? Nej, faktiskt inte.

DE LJUSA TIMMARNA tillbringar jag ofta med att läsa. Eller att fixa småsaker, som att sy i en knapp eller laga en sandal. Är det en lång passage kan det vara dags att baka bröd. Eller att ta en dusch! Det sker förstås inte så ofta som hemma på land. Eftersom dricksvatten inte går att slösa med så tvättar man sig i havsvatten men sköljer med dricksvatten för att bli av med allt salt. Detta gör man ute på däck. Middagen lagas tillsammans vid ungefär samma tid varje dag, då alla ombord är vakna.

Ute till havs blir tiden, på ett plan, irrelevant. Den är viktig när det gäller vaktpassen och positionstagning, men dag och datum har ingen betydelse alls. Eftersom ens tillvaro hela tiden handlar om det som sker just då, lever man verkligen ”här och nu”. Framtid och dåtid har en väldigt liten betydelse, det är nutiden som gäller.

Under de mörka timmarna lyssnar jag på musik eller så använder jag tiden till att bara låta tankarna flyga. Jag kan sitta och titta på havet eller på stjärnhimlen och bara finnas till. De tankar som kommer låter jag komma. Ibland har de en ”röd tråd”, ibland inte. Den stora skillnaden från att vara på land, är att jag inte blir avbruten, oftast hinner jag tänka färdigt.

Jag tror, att på grund av att jag lever så starkt i nutid, finns sällan tankar och känslor av saknad. Jag oroar mig inte för mina nära hemma. Visst tänker jag på dem, men mer i någon slags känsla av att de är med mig.

Att segla långa sträckor på öppet vatten kanske upplevs av många som långtråkigt och farligt. Man är så långt från all civilisation. Om jag skulle försöka att beskriva hur jag upplever en lång överfart så skulle det nog bli i fyra ord: magiskt, tråkigt och – ibland – oro och rädsla. Men de gånger jag har önskat att jag var någon annanstans är lätt räknade, även under de situationer då jag varit riktigt rädd. Rädslan kommer när något händer som är en direkt eller indirekt fara för båten eller mig själv och dem jag seglar med. Att något väsentligt går sönder, eller att vi råkar ut för riktigt dåligt väder. Men att befinna sig i en situation som är okänd, och hitta ett sätt att hantera den, gör att man växer och får erfarenheter.

Det berikar livet helt enkelt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.