ÄR DET POLITIKER ELLER DRIFTIGA individer som driver miljöarbetet framåt? Politiken kan puffa utvecklingen åt rätt håll där traditioner och vanor sitter i vägen. Men utan engagerade individer

händer ingenting. Under de senaste åren har vi insett att miljöarbete allt mer handlar om en mängd vardagsbeslut.

Så, hur är det att leva miljömässigt på 2000-talet? Sveriges Natur har besökt tre miljömedvetna familjer – en i storstad, en i förort och en på landet – för att få svaret. Först ut: Familjen Elfors i Stockholm.

– Storstaden är idealet för den som vill leva miljövänligt!

Susanna Elfors är säker på sin sak, där hon sitter i familjens 85 kvadratmeter stora lägenhet på Reimersholme, med utsikt från sjätte våningen över både stad och sjö.

– Den som bor på landet har inte alls lika lätt att leva på ett ekologiskt hållbart sätt – såvida man inte är självförsörjande jordbrukare. Du måste ha bil, du har ofta onödigt stor boyta och utbudet av ekologiska varor är begränsat. I stan kan man också dela på mycket, till exempel lekplatser. Susanna, som arbetar med miljöfrågor, har lyckats få med sig maken Sebastian på tåget, i ordets dubbla bemärkelse:

– Förr flög jag väldigt ofta i tjänsten, men sedan Susanna uppmärksammade mig på att flyget faktiskt är en större miljöbov än bilen flyger jag så sällan jag bara kan, säger han.

– I dag reser många till Thailand två gånger om året för att sola. Kanske kan man välja något mer närliggande den ena gången, för miljöns skull, säger Susanna.

Båda cyklar eller åker kollektivt till sina jobb och kan inte tänka sig att bo där bil vore en nödvändighet.

– Ska vi ha en chans att skapa en hållbar utveckling måste fler människor börja ifrågasätta sitt bilberoende. Inte bara för avgasernas skull, bilarna bullrar och tar plats också, säger Susanna och pekar på Essingeleden.

Innan sonen Leo kom för två år sedan åt de nästan enbart vegetariskt, av etiska, moraliska och miljömässiga skäl, men med Leo blir det köttbullar och korv emellanåt. Om möjligt Krav-märkta, dock.

– Om Krav-bananerna kostar 20 kronor mot tio för vanliga spelar ingen roll, det betalar vi gärna. Däremot har vi slutat att betala mer för ekologiska livsmedel som smakar sämre än de som inte är miljömärkta.

Sebastian nämner eko-öl och Änglamarks köttbullar som exempel på det sistnämnda.

– En del producenter verkar tro att det räcker med miljöstämpeln, att de inte måste konkurrera med kvalitet. Ibland får man lite Sovjetkänsla när man står framför Krav-hyllan? Tycker de att det är övervägande tungt eller roligt att handla miljövänligt?

– Det är jobbigt att se till att teven inte står i standby-läge på natten och att alla laddare och lampor är avstängda, men att köpa ekologiska produkter är bara kul, säger Susanna. Men, erkänner hon, visst får hon dåligt samvete när hon hittar något riktigt snyggt plagg som inte är miljö- eller rättvisemärkt.

– Man vet ju att bomullsodlingarna besprutas hårt och att arbetarna har eländiga villkor. Men nu börjar det faktiskt komma snygga ekokläder i vissa butiker i Stockholm och internet är en guldgruva.

– Jag kan skämmas lite för att jag duschar för ofta och för varmt, men det unnar jag mig, säger Sebastian.

Kläder och möbler handlar de annars ofta i andrahandsbutiker.

– I dag hittar man ofta märkesvaror i toppskick, vilket tyvärr tyder på att slit-och-släng-eran är tillbaka, säger Susanna.

En sak tycker de är svårt: närproducerat eller ekologiskt – vilket är bäst?

– Jag brukar köpa svenska äpplen framför Krav-märkta från Holland. Svenska är godare. Och även om en del förordar Krav-märkta känns det vettigare med närodlat i det fallet, säger Susanna.

Båda efterlyser också bättre omhändertagande av miljöfarligt avfall – för dem som inte har bil.

Familjen Lysell i stockholmsförorten Vallentuna har bil. En Hyundai Sonata sedan snart nio år. Häromdagen passerade räknaren 5 000-milasträcket. Det gör cirka 550 mil om året, vilket rimligen borde vara ett rätt svårslaget minimirekord, med tanke på hur lätt bilen korrumperar vår bekvämlighet.

– Vi åker en gång om året till sommarhuset i Blekinge, annars använder vi bara bilen när vi måste. Ofta står den oanvänd i två, tre veckor i stöten, säger Björn.

– Jag tar bussen och en promenad till jobbet i Täby och Björn jobbar i city, då behövs den inte, säger Margareta. Ingen av dem ser det som någon uppoffring att minimera bilåkandet. I stället unnar de sig någon flygresa om året.

– Dels sparar vi en hel del pengar på att inte köra så mycket, dels kan vi med bättre samvete göra en långresa ibland. Men nästa gång blir det nog till ett resmål som har ett miljöprogram för turism.

Och när det blir dags för ny bil blir det troligen en som går på alternativt bränsle, tror Björn.

Även barnen har fått miljötänkandet i sig från födseln. När äldste sonen Rasmus för första gången skulle handla själv, kom han tillbaka och sa: ”Titta, jag hittade Krav-märkt sylt.” Fullt lika naturligt ter sig inte miljöengagemanget hos alla vänner och bekanta.

– Inte så att vi känner oss ovanliga, men många har två bilar och säger: ”Åh vad bra att ni bryr er om miljön, man borde ju själv …”

De lever dock inte 100 procent renlärigt. Ser eko-tomaterna halvtrista ut eller är dubbelt så dyra blir det konventionellt odlade. Finns inte den ost de gillar i eko-variant köper de den ändå. Pragmatismen har dock en gräns: Kaffe och bananer. Hittar de inte ekologiska sorter avstår de hellre.

– Där vet vi ju hur extremt mycket gifter som används, och som påverkar både människor och miljö, säger Margareta.

Även om det har hänt mycket på miljöområdet det senaste decenniet tycker båda att utvecklingen går ”irriterande långsamt”. Björn menar att det borde vara sänkt moms på ekovaror för att stimulera konsumtionen.

– Tyvärr verkar de flesta bry sig mer om priset på en vara än om hur den producerats, säger Margareta.

Några egna dåliga samveten?

– Jag är ju datatekniker och gillar elektronikprylar, och datorer och teven står ofta på, säger Björn. Visst kan man bli ännu bättre, men då känns det som om det inkräktar för mycket på det vanliga livet. Vi kan ju inte återgå till att bo i jordkula.

Så bor heller inte familjen Wennberg i Gårdskär – däremot bor de väldigt jordnära på sin klassiskt faluröda och veduppvärmda gård som ligger så långt från E4an att man inte hör ett spår av trafiken. Idyllen förstärks av sju hästar, 15 höns och tuppar, fyra katter och en kanin.

Kombinerat med ett rejält växthus är de också självförsörjande på olika sorters chilipeppar och ägg. Och delvis självförsörjda på tomat, vitlök, sallad, squash, morötter och melon.

Både Hans och Eva jobbar i Gävle, på tre mils avstånd, vilket gör att bilen minst rullar sex mil om dagen i veckorna.

– Den är vårt ständiga dåliga samvete, säger Eva. Den går ju inte ens på etanol. Men det kommer.

Däremot har båda fått utbildning i ”eco-driving”, bensinsnålt körande.

– Och för min del tycker jag att de gott kan tokhöja bensinpriset. Ska vi förändra situationen krävs något drastiskt, säger Eva.

Hans och Eva instämmer i att det numera nog är lättare att leva miljövänligt i storstaden än på landet.

-Utbudet av Krav-märkta produkter är inte lika bra i

Gävle som i större städer. Men det går att leva vettigt även här, säger Hans. Ta våra sopor, till exempel. Vi har sett till att de bara töms en gång i månaden. Och då är ändå tunnan bara halvfull.

Eva berättar att de har tittat på Konsumentverkets budgetnormer för vad det kostar att driva en familj, och häpnat.

– Kläder för 1 500 kronor i månaden?! Hygienartiklar för 800?! Det är ju ett skämt! Jag har liksom inte så stort behov av högklackade skor i ladugården. Och nästan alla möbler är sådant vi ärvt och fått.

De berättar att rätt många undrar hur de orkar med att bo så långt från stan, utan nära grannar och med massor av djur att ta hand om.

– Men vi får vår beskärda del av stan via jobbet. Sedan är det en lisa för själen att komma tillbaka hit till tystnaden och mörkret om vintern, säger Eva. Visst kan det vara jobbigt med djurskötseln ibland, men oftast är det bara skönt. Och vi slipper ju betala dyrt för att gå på Friskis & Svettis.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.