NITTONDE JANUARI, Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala. Blodet droppar från tassen på en tufsig vargkropp, uppallad på en metallställning i obduktionssalen. Ett vitt plaströr tvärs genom bogen markerar skottbanan.

Den ettåriga tiken sköts tre dagar tidigare utanför Ludvika, på den svenska licensjaktens andra dag. Pälsen sitter kvar för att den har tecken på skabb.

Andra vargar skickas in flådda eftersom jägarna har rätt att behålla pälsarna som trofé. Två kroppar med naket rött kött och stirrande frilagda ögonglober ligger på rostfria undersökningsbord intill. En valp som sköts i Sunne har kraftigt överbett och en testikel kvar i bukhålan.

– Det är för tidigt att säga än om skadorna är inavelseffekter, säger biträdande statsveterinär Erik Ågren som öppnat bröstkorgen och undersöker organ på den tredje vargen, en ettårig hona skjuten i Munkfors.

Den svenska vargstammen på strax över 200 djur är starkt inavlad. I de flesta fall är djuren närmare släkt med varandra än helsyskon. Inaveln leder till färre valpar, sterilitet, missbildningar och sämre motståndskraft mot sjukdomar.

När miljöminister Andreas Carlgren motiverade förra årets lagliga vargjakt handlade argumentationen bland annat om att motverka inaveln. Men tanken att skjuta bort genetiskt olämpliga individer avfärdades av forskarna och kom på skam i obduktionen: de 28 vargar som sköts 2010 tillhörde de friskare i stammen. Populationsgenetikerna ­diskuterade också riskerna med att decimera så små bestånd. Slump­artade händelser eller dåliga år slår hårt, ur det perspektivet är varje djur värdefullt.

Inför årets jakt har ledordet i stället varit acceptans. Uppgörelsen med jägarorganisationerna ska bryta vargmotståndet och öppna för utplantering av vargar med friska gener. Tjuvskyttet ska också minska (en av årets skjutna vargar hade hagel från tidigare påskjutning i kroppen, berättar Erik Ågren).

Ökar acceptansen? Intresset för jakten är i alla fall stort – även om Jägareförbundet överklagat för att höja tilldelningen och Dalajägarna hotat med bojkott av samma skäl. Totalt hade 7 215 jägare anmält sig till årets jakt.

Regeringen menar också att en enkätundersökning av 2010 års jakt utförd av CEFOS (Centrum för forskning om offentlig sektor) visar på positiv effekt. Där står bland annat att »nya sociala relationer mellan myndigheter, jägare och jägarorganisationer kom att etableras och förhandlas«.

Hur det går med utplanteringen är än så länge osäkert. De tillfrågade djurparkerna har i alla fall sagt nej. Men priset är alltså redan betalt: 20 djur fick dödas 2011, nästan en tiondel av den rödlistade populationen.

Viltskadecenter i Grimsö konstaterade dessutom att jägarnas urval ökat effekten på populationen. Meningen var att slumpen skulle styra, men övervikten mot par som kan få valpar är tydlig. Fem av djuren var dessutom radiomärkta för forskning, bland dem Ludvikatiken framför mig.

27 JANUARI, EUROPEISKA kommissionen, Bryssel. Kommissionen beslutar att inleda ett överträdelseärende mot den svenska regeringen om vargjakten, som man menar strider mot habitatdirektivet för skydd av hotade arter. Sverige får två månader på sig att svara på kritiken. Är svaren inte bra nog kan landet anmälas till eu-domstolen för fördragsbrott.

Kommissionen tycker inte att det vetenskapliga underlaget är tillräckligt. Bland annat håller inte cefos-rapporten som bevis för ökad acceptans för vargen som art och man vet inte tillräckligt mycket om hur 2010 års jakt påverkat populationen.

I habitatdirektivet är jakt på hotade arter ett undantagsfall omgärdat av hårda regler.

»Att döda upp till femton procent av populationen av en strikt skyddad art i en licensjakt kan inte uppfylla kravet på uttag i ’begränsad omfattning« skriver kommissionen, som också anser att det politiskt beslutade taket på 210 djur hejdat den svenska stammens utveckling mot gynnsam bevarandestatus. Man framhåller också andra sätt att få lokal acceptans än licensjakt, bland annat bättre ersättningssystem och stöd till djuruppfödare, folkbildning och mer riktad jakt.

Miljökommissionär Janez Potocnik har tidigare försökt stoppa den svenska vargjakten, men inte fått gehör. Det får han inte den här gången heller.

– Vi tycker att rovdjurspolitiken ska utformas nära de som berörs, inte i Bryssel, säger Carlgren vid en presskonferens senare under dagen.

Oscar Alarik är jurist på Naturskyddsföreningen och företräder de fyra organisationer som anmält jakten till EU-kommissionen (de andra är Rovdjursföreningen, WWF Världsnaturfonden och Djurskyddet Sverige).

– Vi har ingen talerätt i frågan vid svensk domstol, så vi hade ingen annan väg att gå för att få saken prövad, säger han.

Den svenska jakten är heller inte bara en angelägenhet för Sverige eller de berörda länen, menar han. Som land har vi ett rykte som naturvårdens »Bror Duktig«. Om vi bryter mot internationella överenskommelser om jakt på hotade arter öppnar det för andra med högre rovdjurs- och befolkningstäthet.

Via föreningens hemsida har man kunna posta protestbrev till EU-kommissionen mot den svenska jakten. Nästan 7 700 personer från 50 olika länder har gjort det. Ett upprop på Rovdjursföreningens hemsida samlade över 34 000 namn.

– Vi tror att den här omfattande jakten på ett fredat djur kan verka skadligt på hela fridlysningsbegreppet. Vi har inget emot skyddsjakt på vargar som orsakat skada, men allmän klappjakt på fridlysta arter hör inte hemma i en rättsstat, säger Oscar Alarik.

6 FEBRUARI, STOCKHOLMS CITY. Trafiken står stilla medan ett sorgetåg med 20 svarta kistor skrider fram mot Sergels torg. Locken har målats med vita vargtassar, ort och datum. »Död 16-01-2011 Ludvika« står det på ett. Kistorna är förstås symboliska, tiken jag såg på SVA finns nu på Natur­historiska museet för vidare undersökning. En av de tilldelade vargarna är inte skjuten än, därför står det bara »Dödsdömd Västmanland« på den sista kistan.

Den dramatiska demonstrationen ordnas av unga fältbiologer i protest mot licensjakten och vargpolitiken. Men om känslorna svallar bland dem som är för vargen så är laddningen minst lika stark bland dem som är mot eller vill se färre vargar.

Attitydundersökningar från SLU visar att en majoritet av befolkningen är för varg i Sverige, även i varglänen. Men bland jägare har stödet rasat sedan 70-talet.

Jägareförbundets jaktvårdskonsulent Gunnar Glöersen kallar både demonstrationen och Fältbiologernas och Naturskyddsföreningens synpunkter extrema i sin blogg på förbundets hemsida: »Det var inte vargar i kistorna, det var många människors löshundsjakt som symboliskt begravdes i dag … Vuxna män gråter av sorg«, skriver han.

I EN FÄRSK BOK (Vargen – kramdjur och hatobjekt) analyserar etnologerna Gillis Herlitz och Per Petersson polariseringen. De skriver om ett ställningskrig mellan »vargkramare« och »varghatare«.

Om demonstranterna i Stockholm kan sägas vara typiska vargkramare så mötte jag lika typiska varg­hatare för tre år sen. Då såg jag ett fackeltåg genom centrala Falun med stolta kvinnor i vargpäls, närbilder av dödade hundar och plakattexter som »Nästa gång – ett barn«, »Inga vargar bland människor och tamdjur«, »Vargen mördade min vän« och »Döda inte landsbygden«. Till samma reportage följde jag med länsstyrelsens vargspårare i ett av Dalareviren och fick höra om hänsynslös tjuvjakt, sönderskurna däck och skarpa varningsskott mot vargspårare.

Det finns förstås olika förklaringar till varför ett par hundra hunddjur väcker så starka känslor i Sverige, när länder som Makedonien, Rumänien och Grekland kan hantera tiofalt större stammar och tätare koncentrationer (se tabell). En är symbolladdningen: åsidosatt landsbygd ställs mot storstad och eu. En annan den speciella skandinaviska jaktmodellen med löshund. En tredje att vi hade vant oss av vid närvaron när den första »nya« vargen vandrade in 1986. Tillkommer mytbildning om vargens farlighet för människor och grundlig statlig propaganda för utrotning från 1600-talet och framåt.

Men Herlitz och Petersson nyanserar bilden. Det finns många på landsbygden, även i områden med revir och bland jägare, som inte tycker illa om varg och många stadsbor som inte ser vitsen med att ha varg i naturen. Ändå ger känslan av att beslut fattas långt bort, av människor som inte lyssnar på lokalbefolkningens kunskaper, en grogrund för varghatet. En »vi och dom«-känsla växer fram som inte tolererar avvikare.

På liknande sätt menar vargkramarna att politikerna lyssnar på »fel« personer, inte forskarna eller den egna gruppen. De vill gärna betona älgjakten och konkurrensen om köttet som bakgrund till vargmotståndet. Men jakten handlar om mer än bytet. Det är en hel livsstil med stark gemenskap och tradition som upplevs som hotad.

Grupperna står långt ifrån varandra när det gäller natursyn och livsstil. För kramarna innebär vargens närvaro i stället spänning och möjlighet att röra sig i mer orörd natur. Vem har rätt att beröva den andre en del av njutningen av livet och vem vill egentligen göra det? frågar Herlitz och Petersson som trots allt tror på dialogens möjligheter.

Två dagar senare debatteras vargfrågan i riksdagen. Miljöministern får försvara sig mot anklagelser om att jakten bara är ett sätt att tillmötesgå en högljudd jägaropinion, som bedrivs utan att förutsättningarna för utplantering är klara och i strid med EUs habitatdirektiv.

Debatten kryddas av nyheten om ännu en illegal vargjakt.

Carlgren svarar att den svenska vargpolitiken är nödvändig för att komma till rätta med inaveln och att den får stöd av LCIE, den europeiska expertgruppen för stora rovdjur.

Båda sidor i debatten hänvisar också till nya resultat från Rovdjursutredningens internationella expertpanel som presenterats samma morgon på DN Debatt.

Forskarna konstaterar att vargstammen i Sverige och Norge inte är långsiktigt livskraftig och vill se vargarna i ett större sammanhang, en nordeuropeisk population som även inkluderar Finland och ryska Karelen.

I området som helhet finns knappt tusen individer. De borde bli minst tre gånger så många, menar forskarna. För Sveriges del betyder det en stam på drygt 600 vargar.

15 FEBRUARI, SKOGARNA I Västmanland. Det är sista dagen för 2011 års vargjakt. Men redan på morgonen kastar de västmanländska jägarna in handsken. Spårningen av den sista vargen har misslyckats och jaktens facit stannar på 19 skjutna vargar. Någonstans i den tjugogradiga kylan kan en »dödsdömd« varg pusta ut.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.