En spelande tjädertupp är något av det mest galna vårskogen kan bjuda. Denna höll till i Bergslagen.

Erlend Haarberg var kanske sju år när han såg de första naturfilmerna på teve. Redan då var det klart: Han skulle bli naturfotograf. Vid fjorton års ålder lyckades han publicera sina första bilder i tidningen Vildmarksliv. Den glädjen kan han fortfarande minnas.

Nu är han sedan länge etablerad som naturskildrare. Han lever med kameran och med sin partner Orsolya Haarberg. Hon kom till Norge från Ungern för att skriva en avhandling om bävern. I den vevan träffade hon Erlend, och snart var de ett fotografpar. Avhandlingen lade hon på hyllan liksom karriären som landskapsarkitekt.

När detta skrivs är paret i svenska Sarek för att fotografera fjällvinter. Det blir sex veckor i tält. Det är tufft för kroppen, det medger Erlend.

Men det måste göras.

En av utmaningarna när kvicksilvret sjunker är att hålla kamerans batterier igång. De batterier som de nu bär med sig ut kommer inte att räcka hela perioden, vid något tillfälle måste de uppsöka ett eluttag. Sådana är lätt räknade i Sarek. Det andra problemet är att hålla kameran fri från kondens i tältet när spritköket står på.

Djuren och fåglarna som lever på våra breddgrader vet precis när de ska börja leta efter vårens godsaker. Vad känner de då när möjligheterna öppnas? Vårkänslor?

Riktigt hur, och vad de känner och om det är jämförbart med människans känslor, det vet vi förstås inte. Men det gör väl inget om vi lägger in lite av våra vårkänslor hos dem? Vi får gärna tro att gråsiskeparet på första uppslaget pussas. Erlend säger själv att de slåss. Låt så vara, även det är känslosamt.

Erlends favoritmiljö är fjället. Som norrman är det kanske en smula överraskande att han sätter den svenska nationalparken Sarek främst. Han har varit där många gånger. Det storslagna och det isolerade läget gör området speciellt. Några av bilderna här är därifrån.

ORSOLYA HAR en särskild kärlek till det norska fjordlandskapet. Paret har en bok om fjordarnas dramatik på gång.

Haarbergs har också varit mycket på Island. Bilden med den vita fjällräven var en ren lyckträff. Orsolya var ute efter att skildra det speciella isländska lavalandskapet. Hon ställde in kameran och väntade på att några moln skulle skingras. Plötsligt sitter en vit fjällräv i sökaren. Orsolya tryckte av två gånger. När hon sedan lyfte huvudet från kameran var räven borta.

Fjällräv förekommer i en blågrå sommardräkt och i en brungrå. På Island är tre av fyra fjällrävar brungrå. I Sverige är de flesta blågråa, vita om vintern.

Fjällräven är starkt hotad. Arten fridlystes i Sverige redan 1928 och den har minskat stadigt. Dock var 2010 ett riktigt bra år för räven. Det var ett lämmelår och dessutom gjordes insatser av Svenska Fjällrävsprojektet för att rädda valparna som föddes då. De två sista åren har stammen åter minskat. Goda lämmelår kommer och går, på senare tid har det ofta varit bra vart tredje år. Så kanske kan 2013 bli ett bra år igen för fjällräven?

Det avgörs i så fall nu i april. Om det finns gott om lämlar i fjällvärlden föder märkligt nog också fjällräven många ungar. Och då blir det liv i luckan kring lyan. Fjällrävsungar ser ut att vara alldeles fullproppade med känslor

Citat

”Sex veckor i tält. Det är tufft för kroppen.”

”Plötsligt sitter en vit fjällräv i sökaren. Orsolya tryckte av två gånger. När hon sedan lyfte huvudet från kameran var räven borta.”

”Fjällräven är starkt hotad. Arten fridlystes i Sverige redan 1928 och den har minskat stadigt.”

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.