Stängsel, bommar och skyltar med texten »privat« verkar bli allt vanligare ute i markerna. Det är åtgärder som riskerar att hindra människor från att utöva allemansrätten. Från markägarhåll har också en debatt satts igång om att begränsa allemansrätten för främst kommersiell verksamhet, exempelvis den växande ekoturismen eller för bärplockning i stor skala. »Allemansrätten är till sin rättsliga natur att se som ett intrång i äganderätten« skriver Fredrik Bonde, chefsjurist på Lantbrukarnas riksförbund, LRF, på organisationens hemsida.

Naturvårdsverket tillsatte i höstas en utredning för att titta närmare på om det behövs en tydligare reglering av allemansrätten. Slutsatsen är dock att det inte finns skäl för några genomgripande förändringar. Däremot lämnas ett antal förslag till mindre åtgärder för att stärka allemansrättens ställning. Utredare har varit Margareta Svenning, naturvårdsjurist på Länsstyrelsen i Skåne och Klas Sandell, professor vid Karlstads universitet.

– En sedvanerätt som allemansrätten mår bäst av att vara oreglerad, säger Margareta Svenning.

»Alla ska tillgång till naturen enligt allemansrätten«, så står det skrivet i grundlagen. Det finns dock ingen särskild lagstiftning om allemansrätten som slår fast vad som är tillåtet att göra i naturen. Däremot anges i olika lagar saker som är straffbara och därmed förbjudna: exempelvis tagande av olovlig väg, hemfridsbrott, egenmäktigt förfarande, ofredande, stöld och åverkan. Man kan tycka att allt som inte är förbjudet därmed borde vara tillåtet. Men riktigt så enkelt är det inte. I miljöbalken står också inskrivet krav på hänsyn och varsamhet i allas vårt umgänge med naturen.

– Allemansrätten bygger på att vi kan läsa i landskapet vad som är tillåtet eller förbjudet, säger Klas Sandell. Det krävs att vi upprätthåller »läskunnigheten« och för det behövs utbildning och informationsinsatser för varje ny generation. Allemansrätten måste också aktivt hävdas av allmänheten, en sedvanerätt som ingen använder upphör till slut att vara en sedvana och tolkningen av vad som är tillåtet förskjuts.

För svampplockaren eller cyklisten som möter en ilsken markägare, kanske med skällande hund, är det svårt att hävda sin rätt där och då. Utredarna föreslår i sin rapport att man ska inrätta ombudsmän för allemansrätten hos länsstyrelserna dit man ska kunna vända sig med sina klagomål.

Det vanligaste klagomålet handlar om krav på stängselgenombrott, att någon vill ha hål i ett staket som hindrar allmänheten från att röra sig fritt.

I dag kan länsstyrelsen bara agera om stängslet finns i ett område som pekats ut som betydelsefullt för friluftslivet.

– Vi föreslår att det också ska bli möjligt att kräva stängelgenombrott

i områden som är av betydelse för närboende, säger Margareta Svenning.

Strandnära lägen är attraktiva för friluftslivet, och därför finns också många beröringspunkter mellan allemansrätten och strandskyddet.

– Allemansrätten, liksom strandskyddsreglerna, utgör en rådighetsinskränkning som markägaren får lov att acceptera, säger Margareta Svenning. Utanför hemfridszonen* gäller allemansrätten, även om fastigheten är större än så.

Kommersiellt missbruk av allemansrätten är, enligt den enkät till länsstyrelserna som ingår i utredningen, inte något större problem. I enkätsvaren varnas också för att undantag i allemansrätten för kommersiell verksamhet skulle få omfattande negativa konsekvenser, leda till onödigt byråkratiskt krångel och ge upphov till gränsdragningsproblem.

Det organiserade friluftslivet ökar, vilket blir synligt i form av nyanlagda ridstigar, vandringsleder, kanotleder och cykelstigar. Länsstyrelsernas samlade bedömning i enkäten är dock att det kommersiella friluftslivet ännu är en ganska liten del av detta. Den ideella sektorn står för merparten av arrangemangen, men dessa omfattas redan i dag av samrådsplikt med länsstyrelsen.

Ett specialfall är anlagda och pistade skidspår, där man på flera håll i landet börjat ta ut avgifter av skidåkarna. Det är inte längre fråga om en led längs en skogsstig som spåras med en snöskoter någon gång i veckan, utan om breda »skidvägar« som pistas varje dag för moderna skateåkare. Är detta en anläggning som man kan ta betalt för eller en led där allmänheten ska kunna färdas fritt? Frågan har inte fått något tydligt svar, trots rättslig prövning, vilket visar på en nackdel med allemansrättens otydliga rättsliga grund.

Margareta Svenning skriver i utredningen att det »snarare är gränserna för äganderätten som behöver ses över för att sedvänjan (allemansrätten) ska kunna utvecklas.« Man kan bara äga sådant som har ett ekonomiskt värde, fåglarna i skogen äger ingen. Blåbären och matsvampen har visserligen ett visst värde, men den absoluta merparten av alla bär och svampar blir kvar i skogen och ruttnar bort. Det finns så det räcker till alla.

– Skapar verksamheten olägenheter för markägaren kan den regleras genom andra lagar, säger Margareta Svenning. Man kan aldrig förstöra

i naturen med hänvisning till allemansrätten.

Markägarna är starkt kritiska till rapporten. LRF skriver i en kommentar att utredningen nonchalerar den enskilda äganderätten.

– Det är orimligt att vinstdrivande företag inom ramen för allemansrätten får använda andras marker för sin verksamhet. Det borde utredarna tydligt ha markerat i rapporten och kommit med förslag om hur detta missbruk kan stävjas, säger Helena Jonsson, förbundsordförande i LRF.

Utredarna föreslår dock en anmälningsplikt för vissa typer av kommersiella aktiviteter, för att göra det möjligt att följa upp hur olika aktörer sköter sig. Därtill föreslås en statlig markskade­ersättning där företag som utnyttjar allemansrätten skulle få betala en avgift som sedan används till att ersätta dem som fått skador på sina marker.

– Vi har inte tagit ställning till dessa förslag, säger Maria Ågren, general­direktör för Naturvårdsverket. Men redan nu kan vi säga att vi inte tror på att utestänga kommersiella verksamheter från allemansrätten. I praktiken blir det svårt att avgränsa vad som är kommersiellt nyttjande av mark. Skulle yrkesfotografen betala intrångsersättning? Och friskolor, skulle de ha mindre möjligheter att arrangera friluftsdagar än kommunala skolor?

*Hemfridszonen är den privata sfär runt ett boningshus där de boende har rätt att vara i fred och allemansrätten inte gäller.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.