NÄR TUSSILAGONS SOL GÅR UPP i dikeskanten bär nog många av oss på ett invärtes leende. Generationer svenskar har fått sin första närkontakt med naturen tack vare detta oemotståndliga ”ogräs”. Än i dag är det nog så, trots att banden mellan naturen och det uppväxande släktet kanske är på väg att brista.

Tussilagon växer inte bara i svenska landsvägsdiken. Jag har plockat den i bergen ovanför Medelhavet, inför häpna fransmän, och bland lurviga får på fyra tusen meters höjd i de bolivianska Anderna. Men aldrig mött människor som dyrkar blomman så som vi.

Tussilagons djärva strategi, att blomma före alla andra, är en väl kalkylerad risk. Blomman har ett eget nätverk, ett för oss närmast okänt ekosystem som fungerar vid sidan av den dånande biltrafiken.

Vilka insekter kan tänkas pollinera en så tidig blomma? Inte bara humlor och citronfjärilar, som vi oftast ser kring tussilagon. De kommer in i bilden först i ett senare skede. Det är istället vindsflugor som står för grovarbetet. De övervintrar inomhus och väcks när den första vårsolen värmer tak och husväggar.

Tussilagons gula blommor fungerar som små solfångare. I centrum av blommorna är det flera grader varmare än i omgivningen. Det uppskattar de vinterstela flugorna som gärna dröjer sig kvar bland ståndare och pistiller. När blommorna pollinerats lägger flugorna ägg i marken intill. Och när flugäggen kläckts söker sig larverna in i daggmaskar, där de lever som parasiter. Alla tre arterna, tussilagon, vindsflugan och daggmasken är mycket talrika i dikeskantens värld.

Så ser den osynliga väven ut kring vårens budbärare.

TID FÖR LEK. I vattensamlingar, dammar och sjökanter kan man höra grodhanarnas rop på parningsvilliga honor. Barn älskar som bekant att ta hem lite grodrom i en glasburk. Att följa ynglens utveckling är fascinerande, och en bra sätt att väcka vetgirigheten i en blivande fältbiolog. När ynglen får bakben efter cirka åtta veckor behöver de en sten att gå upp på. Så småningom släpper man förstås tillbaka dem.

VITSIPPORNA VANDRAR? I april är det lätt att se rörelserna i floran. Blommor står inte bara still och blommar. De vandrar också, mer eller mindre. Vitsippan är en av de snabbare. Den skickar ut långa underjordiska utlöpare och sprider sig cirka en halv meter per år, eller 50 meter på 100 år.

? MEN BLÅSIPPORNA STANNAR. Blåsippor sprider sig bara någon decimeter per år, kanske tio meter på 100 år. De har en liten ?tuss? till rot och förlitar sig på myrtransport av fröna. Å andra sidan blir blåsippor mycket gamla. Det finns stånd i Sverige som är cirka 700 år.

VÅRLÖKAR RYMMER. Kring trädgårdar kan man ofta se att det står blommor på båda sidor om staket och häckar. Inte minst av vårblommande lökväxter som snödroppar, vårstjärnor och blåstjärnor. Ibland är det fler blommor utanför tomten. De är på väg ut i naturen. Faktum är att floran blir allt artrikare. Mellan de båda upplagorna av boken Den Nordiska Floran (1992 och 2003) utökades antalet arter med hela 800. Många av dem är rymlingar och invandrare. Därför fick del två det underfundiga namnet Den Nya Nordiska Floran.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.