Aprilskyarna flammar över Göteborgs norra utfart. Under vipornas vingar dånar trafiken mot Kungälv, Stenungssund och Bohuslän. Stararna klamrar sig fast på de få telefontrådar som ännu inte grävts ned. Tornfalkarna och ormvråkarna, som under vintern samlades vid Göteborgs-Postens stora tryckeri, syns inte längre till. Det är vilken sketen tisdag som helst, för att citera Pettson (han med katten Findus). Men det är ljusare än på länge.

Äntligen visar den hårt industrityngda älvdalen sina rätta färger. Det är toner av beige, sepiabrunt och blekt halmgult mot den mörka barrskogen. Fälten skiftar i små men tydliga nyanser. Alsnåren och videt är perfekt matchat till de ljusare gräskulörerna. Det är en symfoni i beige – vårens färgton – oförtjänt utskälld och oändligt vackert. Göteborgskoloristerna skulle ha glatt sig, utsvultna på färger som de var efter de bohusländska gråvädersvintrarna. Se bara på Inge Schiölers vårlandskap. Så målar bara den som saknat dessa färger. Många av koloristerna var i perioder intagna på psykiatrisk klinik. Men idag behövs inga ångestdämpare. Det är jublande vår, de beiga tonernas vårbal.

Vårt land är ett kustrike fyllt av möjligheter att vandra längs skyddade stränder för den som är ute i tid. I landets södra delar blir det före den sista mars. Nordligare strandmarker känner jag tyvärr bara till genom min husbibel ?Fågellokaler i Sverige?. Det trevliga med våtmark och strandäng är ju att de finns nästan överallt. Förvånansvärt snabbt fylls de också av liv så snart de återskapas eller nydanas. Jag tänker på en avstängd havsvik vid Tofta herrgård i Bohuslän eller på dämmet av Kvillebäcken på Hisingen, bara några hundra meter från hyreskasernerna.

Har ni sett dammarna intill uppfarterna mot Öresundsbron ? eller vägverkets dammar vid påfarter och avfarter i södra Sverige? Där rastar doppingar och dykänder lika självklart som om det vore självaste Vombsjön i Skåne!

Nöddökilen och Orrevikskilen är gamla klassiska våtmarker, fint hävdade genom bete. De naturmedvetna bönderna är värda en eloge för arbetet deras kor gör. Det är några mil upp till trakterna strax söder om Strömstad. Men hamnar ni i Bohuslän i vår, bör ni ge vikarna en chans.

Jag har alltid sagt att man ska umgås med naturen till vardags, om än bara i parken, på färjan över sundet ut till stugan eller på söndagsutflykt med familjen. Dock är jag är en obotlig nostalgiker och behovet av en riktig gammaldags vårexkursion till någon strandäng i april blir jag inte av med. Därför behåller jag också gärna jobbet med att göra informationsskyltar för Västkuststiftelsen och Göteborg Fritid. Det är ju så förtvivlat roligt.

Jag svänger av på riks45:an mot Karlstad precis före Gullbergsvass och hamnar på östsidan av Göta älv. Här är strandängarna mäktigare och det är längre mellan industrierna än i väst. Jag letar mig in på små avtagsvägar ner mot brinken och hamnar i osannolika miljöer bland bilverkstäder, videsnår och lagerbyggnader. Efter Gamlestaden finns utskeppningskajer där fartyg på ett par tre tusen ton lastar och lossar. Jag kände inte till det förrän min svåger lade till där med en av sina skutor på åttiotalet. Det luktar diesel och sött älvvatten.

När stensprutet på grusvägarna blir för tjatigt styr jag upp den tunga karossen på riksvägen igen. Uppe vid Surte är det dags för en av älvens höjdpunkter. Strandängarna på östsidan av Göta älv har stark lockelse på mig.

Det gnisslar i chassit och antisladdsystemet blinkar inställsamt samtidigt som det släpper lite i bakvagnen och så hamnar plåteländet i en sällan använd parkeringsficka. Jag slår av motorn. Luftkonditioneringen jamar en stund tills servon och andra system har klickat färdigt under huven. Sen blir det alldeles tyst. Vårvinden rister lätt i karossen. I skyn sträcker stararna mot norr och i väggrenen hoppar en gulsparv och några lärkor.

Ute på fäladen ? betesängen – behöver man inte gå särskilt långt förrän trafikbruset är nästan borta. Efter femhundra meter är trafiken ett avlägset rullande band under bergskammen. Lärksången och den västliga vinden får mig att glömma var jag är. Strandängen sträcker sig som en vattenblänkande mosaik ner mot älvbrinken, sönderbruten av dyhål och sankområden. Här och var växer videbestånd i omåttligt vacker kontrast mot fjolårsgräset. Sävsparvar visslar uppflugna i topparna och hela tiden flyger beckasiner och kullor upp runt benen på mig. Det tar säkert en halvtimma att ta sig ner till stranden.

På väg norrut missar jag sällan en lunch på gamla hederliga Fars Hatt. Jag svänger över Jordfallsbron mot Kungälvs gamla centrum och parkerar under kastanjen mitt emot kyrkan. Fars Hatt erbjuder, förutom en omfångsrik buffé, också en strålande utsikt. Strax intill grenar Göta Älv av sig i Nordre älv och genom panoramafönstren kan man se storskrak, vigg som dyker i strömmen och gräsand som simmar i vasskanterna.

Annars självklara utflyktsmål längs vägen, som det magnifika Ödsmålskile innanför Marstrand eller Stigfjorden mellan Orust och Tjörn bestämmer jag mig för att strunta i. I stället kör jag norrut på den nybyggda E6:an.

Informationsskylarna vid våra naturreservat är typiskt svenska. Den som kunnat jämföra med en ?footpath? ? vandringsled ? i Storbritannien vet vad jag menar. Där och på kontinenten präglas inställningen till naturen av mysticism och naturromantisk idealisering. Det ser man redan på deras skyltar. Den engelska skylten går ofta brunt eller jägargrönt. Typografin är sirlig och texten säljande. Parkeringsplatser och rastplatser med servering finns utmärkta, något som brukar saknas på Länsstyrelsens skyltar. I Luberonbergen i Haute Provence såg jag en skylt som visade till särskilda parkeringsplatser för jägare. Den svenska skylten är mer informativ än dekorativ, texten torrt saklig. Det är nog så vi vill ha det.

Jag har varit här flera gånger och studerat vikarnas årstidsväxlingar. Men en sakligt svensk naturinformation kräver mer än så. Jag slår därför upp Lennart Anderssons markinventering för att få fram fakta. Han arbetar för länsstyrelsen och jag får nu hjälp till min egen skylttext. Jag plockar fram min lilla dator och skriver:

?Den läade strandängsmosaiken är lättåtkomlig för kikaren från vägen mot Råssö. Härifrån syns översvämningsmarkerna med lågvuxen salttång och saltgräs blandat med sävruggar och vattenögon. Saltängarna sträcker sig ett par hundra meter i varje riktning på båda sidor om den lilla bäck som rinner ut i den grunda inre delen av kilen. Det är precis på en sån här plats jag vill höra lärkan på våren. Och se de första grågässen. Starar och tofsvipor häckar här om sommaren.

Längre bort börjar aldungarna, under dem växer bäckbräsma, brännässla, kabbleka, tiggarranunkel, svärdslilja, vektåg och älggräs. Ner mot aldungarna från Råssövägen är slåtterfält innan vassbältet tar över den sista halva biten mot vattnet. I den här delen är djupet sällan över 50 centimeter och hela kilen är en rastplats för sträckande änder. Vadarna håller till i kanterna och längst in på sältorna.

På södra stranden når de betade fastmarksängarna längre ut mot havet. Ett kikarsvep här bör kunna resultera i buskskvätta och törnskata sommartid och varfågel och övervintrande rovfågel vintertid. Om sommaren växer knapptåg, tuvtåtel och älggräs på de fuktiga ängarna. Den talldominerade hedskogen från 1900-talets första hälft är förmodligen gammal betesmark som till viss del är självsådd med tall. Skogen kransar kilens bägge sidor ut mot mynningen och hindrar fri sikt mot vattnet från Råssövägen. Avtagsvägar går ner mot vattnet där man kan vandra på fastmarksängarna ut mot kilens mynning före beträdnadsförbudet den 31 mars. Ut mot Orrevikskilens mynning finns en utmärkt blickpunkt på vägbanken mot Älgö. Härifrån syns Flatskär som huvudsakligen är torr ängsmark dominerad av blodrot, kruståtel, tjärblomster, ängssyra mm. Ängen växer sedan beteskulturen upphört långsamt igen med en björk och tall. Härifrån har man utblick över Älgöleran norrut mot Nöddökilen som är Orrekilens mindre kusin också den med en holme, Dilleskär, som läar från inbrytande havsvind. Utblicken norrut är ett snäpp mer marin medan kobbarna innanför Styrsholmen är av klassiskt nordbohusländskt innanskärgårdsmärke.?

Ja, det blev kanske lite långt. Jag får nog stryka, men det blir en senare historia.

Jag vandrar norrut till nästa kile ? Nöddökilen. Efter att ha läst lite av Lennart Andersson kommer fingrarna igång:

Jag kan inte undgå att fängslas av vyn framför mig. Kilens mynning omges av berg vars högsta punkt, Dillehuvud, når 40 meter över havet. Utsikten ner mot avrinningsdikets högsta punkt är på gränsen till vacker, med fäladen i förgrunden, därefter tuvmarken på sältorna innan kilens grundleror.
Tiden står på något sätt stilla när jag tar in allt som växer, fåglarna och färgerna.

Det skymmer över kilen. Så här långt norrut i Bohuslän har vintern ännu övertaget. Det sista dagsljuset blänker i motorhuven som tycks flyta ihop med ån mot kilens mynning. Jag slår ihop den bärbara datorn. Den ger ifrån sig ett förnöjt kurrande medan den smälter samman informationen och placerar den i rätt fack på hårdisken. De gröna lamporna signalerar att batteriet är nästan tomt.

En ensam häger skriker vansinnigt medan den vinglar ner mot sin fiskeplats vid bäcken. En grågås kacklar upprört. Rödhake och trast ringer från skogen.

Det är nordisk vårafton. De beiga tonernas vårbal.

Nästa dag har ett försenat snöfall suddat ut färgerna för ett par dagar. Jag sitter ihopkrupen och fryser mig igenom ett motiv med några vackra stranddalar som såg så vårlika ut igår. Missmodig krafsar jag bland stålblått och varmgått i färglådan.

Visst finns det en njutning i att göra grafiska motiv i bara ett par färger. Men just nu längtar jag efter vårvärme och kolorit.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.