ELIN UNNES ÄR rockjournalisten som blev utlurad till en kolonilott med ett glas vin som bete. Resultatet blev ett växtintresse som liknade besatthet och den personligt skrivna och hyllade urbanodlingsguiden The Secret Gardener (2014).

– Alla älskade den, men nya boken tror jag en del kommer att hata. Det är lätt att skriva entusiastiskt om odling och att potatis är gott. Men det verkar jättekänsligt att skriva att örter är nyttiga.

Herbariet (Natur och kultur) handlar om växter med öron, växter som berättar saker för andra växter och för oss. Och som kan bota. Elin Unnes tar ut svängarna i gränslandet mellan vetenskap och magi och är medveten om att även en modern klok gumma kan väcka ont blod.

– Det finns en tråd genom historien från religiöst fördömande och häxjakt till blind vetenskapstro med religiös underton. Men jag har försökt vara väldigt konkret med vad som är forskning och vad som är egen uppfattning. Mycket är empiri baserad på kunskap. Det gäller att läsa på mycket och prova sig fram försiktigt med örter.

Själv gillar hon att experimentera med medicinska effekter hos växter som är ätliga. De är fler än man tror. När hon började odla dömde hon ut blommor som töntiga. Sedan insåg hon att få växter är helt oätliga. Odlingsintresset öppnade naturen.

– Jag tyckte skogspromenader var tråkiga, men nu ser jag en massa saker som ger information om platsen och dem själva.

En del fakta i boken låter som fantasy. Som att groende majskorn kan sträcka ut sina små rötter mot, och härma, brummande ljud på cirka 220 hertz.

– Forskare beskriver sånt ganska torrt, kopplat till evolutionär nytta. För mig blir det också något väldigt romantiskt. Växter har egenskaper vi ser som mänskliga, eller i alla fall ”djurliga”. Lever man nära naturen kan den också berätta saker för en. Vi är kopplade, därför tror jag vi behöver växter också i städer.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.