Helikoptern lämpar av gasol vid STFs lilla stuga i Kårsavagge, strax väster om Abisko. Sedan försvinner marken under fötterna. 300 meters brant stigning kittlar i maggropen innan den lilla fjälldalen öppnar sig.

Snöfläckar ligger kvar nere vid sjön ännu i mitten av augusti, små vattenfall sicksackar sig nedför de branta bergssidorna. På östsidan täcks de svarta klipphyllorna av tjock grässvål. Fyra små stugor vid stranden växer snabbt närmare.

Forskningsstationen vid Latnjajaure, 980 meter över havet, är en viktig pusselbit i kunskapen om klimatförändringen och dess effekter. Studierna härifrån refereras i det vetenskapliga underlaget till FNs klimatpanel IPCCs rapporter och har stått modell för 25 forskningsstationer inom nätverket ITEX, International Tundra Experiment.

Landningen utlöser febril aktivitet. Ryggsäckar och kameraväskor åker ut, en stor glasbur för gasmätning och annan utrustning stuvas in. Ett par amerikanska forskare ska ned till Abisko.

Helikopterflappret försvinner i fjärran och intensiv fågelsång tar över. Vinterhämpling, berättar Göteborgsprofessorn Ulf Molau som leder forskningen vid stationen. Fast lockropet kommer från en cd-spelare uppe vid klippväggen. Tio par av den rödlistade arten häckar i dalen och han har nät uppspända för ringmärkning.

– De brukar komma susande runt hörnet här, men då går de på pumpen.

Dalen är en ornitologisk pärla, men framför allt en perfekt miljö för experiment med arktisk och alpin växtlighet. Inom 500 meter från stationen finns vitt skilda livsmiljöer representerade: näringsrik äng, mager hed och sänkor med snölegor.

– Det här är en av de artrikaste högfjälldalarna, idealisk för forskning.

Sluttningen vi står på är vänd mot sydväst, vindskyddad och får mycket regn. Här faller 900 millimeter per år, mer än dubbelt så mycket som i Abisko nedanför fjället. På dalens tio kvadratkilometer finns över 170 kärlväxtarter.

Det blänker en bit bort från stationen. Miniväxthus, så kallade OTC, open top chambers. På närmare håll syns grönskan som skjuter upp bakom de inåtlutande plexiglasväggarna. Frodiga öar jämfört med omgivningens låga växttäcke.

– Så här kommer det att se ut på fjället med två graders temperaturhöjning, säger Ulf Molau.

Den närmaste klimatkammaren är ett demonstrationsexemplar, placerad längs stigen genom dalen. Här kan vandrare sticka ned handen och känna, samtidigt som de läser en kort text om försöken.

Väggarnas lutning gör att utgående värmestrålning reflekteras tillbaka till marken, samtidigt som öppningen garanterar tillräckligt mycket nederbörd. Effekten blir en temperaturhöjning motsvarande de förväntade nivåerna år 2040, och en förlängning av växtsäsongen med en vecka vår och höst.

Det tog några år att experimentera fram en modell som klarar den hårda miljön. Odlingsväv stal för mycket ljus och skavdes snabbt sönder. Kupoltält blåste bort, och drivbänkar i glas spred splitter över dalen redan efter första stormen.

Det gällde också att hitta en lösning som var tillräckligt billig och enkel för att kunna fungera som standard vid ITEX-stationer i olika länder. Påhittighet är ett måste för den här typen av forskning. En bit bort ser vi en annan smart lösning: dörrmattor med plastpiggar för insamling av fröer.

Molau var ordförande under uppbyggnaden av nätverket i början av 90-talet och redaktör för manualen som används vid försöken.

– Vi försöker också att studera samma arter vid de olika stationerna, till exempel fjällsyra och kantljung. Standardisering ökar graden av förutsägbarhet och ger bättre slutsatser.

En av slutsatserna är att växterna blir större och frönas grobarhet ökar vid höjd temperatur, därmed kan de lättare sprida sig och kolonisera nya miljöer. En annan att floran förändras: gräs, fjällbjörk och fjällsmörblomma gynnas, mossor och lavar går tillbaka. Balansen mellan arterna förskjuts.

– Mångfalden minskar snabbt. Det blir färre arter både bland kärlväxter och kryptogamer.

Fjällgröna är en art man tittat särskilt på. Eftersom den växer koncentriskt runt en central pålrot är den bra som exempel på förändring över tid. Ulf pekar ut en liten grön kudde.

– Den här är kanske 200 år gammal. Våra försök visar att fjällgröna växer 0,6 millimeter utåt varje år.

Växten är som mest frostkänslig just vid snösmältning, och förlängd säsong betyder högre risk.

I miljöer som den här ger några graders skillnad i årsmedeltemperatur snabb effekt i ekosystemen. Vid Latnjajaure syns många tecken på förändring: ökad turbulens i väderobservationerna, nya djurarter som myggor och blåhakar och begynnande förbuskning.

Här märks samma tendens till höjning av trädgränsen med hundratals meter som naturgeografen Leif Kullman iakttagit i södra fjällen. Nyetablering av fjällbjörk finns 500 meter över den gamla nivån.

Vi böjer oss ned vid en liten knotig björkplanta. På den här nivån håller hararna dem i schack än så länge, längre upp på fjällsidan är de högre. Efter de varma somrarna 1996-97 hittade man 50 småbjörkar runt stationen.

– Det öppna fjällandskapet kan i stort sett försvinna inom 50-100 år. Kungsleden kommer att gå i björkskog med undantag av Tjäktjapasset, säger Ulf Molau.

I Alaska, där temperaturhöjningen gått ännu fortare, är förbuskning av stora ytor redan ett faktum. Konsekvenserna är allvarliga för arter som har svårt att flytta sig och hitta nya miljöer. Fjällrävens nedgång på senare år kan exempelvis vara relaterad till klimatförändringen.

Näringar som turism och renskötsel drabbas också. I små inhägnader på sluttningen pågår betesförsök.

Medan vi pratat har deltat i dalens övre ände täppts igen av moln ända ner till sjön.

– När de ligger där blir det blåsigt.

Förutsägelsen stämmer. Vinden friskar i när vi går tillbaka mot husen. Det sjunger i stagen som håller hus och utrustning på plats. Här finns bland annat en meteorologisk station av SMHI-standard.

Från början var Latnjajaure en fältstation för sötvattensstudier, limnologi. Första huset flögs hit i sektioner av arméns helikopterskola 1965. Sedan 90-talets början har Abisko naturvetenskapliga station ägt stationen och forskningen inriktats mot växtekologi och klimat. Naturskyddsföreningen var med på ett hörn med ett ordentligt startbidrag 1990.

Vid husen möter vi doktoranden Robert Björk och observatören Anja Ödman. De har varit på högplatån 300 meter upp för att ta jordprover, men svepts in i moln och fått gå ner igen.

I stället får vi följa med på fältarbete närmare stationen. Robert Björk specialstuderar snölegor, känsliga miljöer som är särskilt utsatta för klimatförändring och kvävenedfall. Snölegorna ger fukt åt närliggande vegetation, fungerar som tillflyktsområden från insekter och hetta för renar och är viktiga för lämlarnas överlevnad mellan lämmelåren.

– Här har jag sett flera lämlar i år, berättar Robert när vi kommit till en sänka där snön smält undan sent. Snölegan håller rätt behaglig temperatur på vintern, två grader varmare än uppe vid ytan.

Han visar gångar och en bohåla. Vegetationen här är mycket låg, det gäller att inte slösa den korta växtsäsongens energi på att skjuta upp. Fjällnoppan blommar precis nere vid bladrosetten. Dvärgdunört är en av Roberts favoriter, rosalila eleganta blad på en kort stjälk.

– Tänk att den är nära släkt med mjölkört som kan bli meterhög.

Som snölegefantast fascineras han av det lilla, men arbetet ger naturkontakt på olika sätt.

– När man vandrar söker man sig ut till naturen. Ligger man still timme efter timme, dag efter dag kommer naturen till en i stället.

Renar har betat några meter från arbetsplatsen, fjällpipare landat strax intill. För ett tag sedan kunde han följa ett triangeldrama med mås, jaktfalk och havsörn på nära håll.

Förutom en amerikansk forskargrupp är Björk och Molau ensamma om att specialstudera snölegor.

– Blommor och mossor som är specialiserade på den här miljön får väldigt svårt att klara sig i konkurrensen när kvävehalterna ökar. Snölegan där vi står får 4-6 gånger så hög belastning som åskrönet intill, säger Ulf Molau.

Global change är ett bredare begrepp som täcker in både temperaturhöjning och ökade föroreningar. Molau pekar ut en tuva där en kammare som gödslats till kvävenivåer motsvarande nedfallet nere i centrala Europa stått.

– Se på gräsväxten, den är helt otrolig. Biomassan ökade hundra gånger på två år.

I rutor som gödslats mindre men där temperaturen inte höjts är samma utveckling tydlig: gräset tar över, mossor och andra arter går tillbaka.

– Vi tycker att nedfallet bör tolkas i kombination med klimatförändringen, det hoppas vi kunna göra till nästa IPCC-rapport 2007, säger Ulf Molau.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.