Lofoten är ett fantastiskt resmål – om man bortser från vädret. Ackompanjerade av stönande och kräkparoxysmer skumpade vi fram och tillbaka på havet i timmar och spanade efter kaskelotvalarnas karaktäristiska utblås i fyrtiofem graders vinkel.

Det är nära nog omöjligt att hitta val när hela havet är i uppror. Tysta, huttrande och halvsovande av sjösjukepiller återvände vi hemåt utan att ha sett skymten av vare sig val eller utblås.

Jo, nog förstår jag de som tycker att naturfilmer ger en falsk bild av hur det är att vara ute i naturen. Den som tittar mycket på naturfilm kan få för sig att valar ständigt ligger i ytläge och att det alltid är stiltje på havet, att det kryllar av tigrar i Indien, att geparder oavbrutet springer i sporrsträck över savannen, att grizzlybjörnar inte gör annat än fiskar lax.

Jag tror nog de flesta av oss anar, att så där perfekt är sällan verkligheten. Att det ligger oändligt tålamod, skicklighet och åratals strapatsfyllt arbete bakom de naturfilmer vi ser på tv.

Plus lite fusk, förstås. När vi följer en kaskelothannes resor genom världshaven är det inte otroligt att det i själva verket är flera kaskeloter vi ser. Lite honung smetat på träd kan göra underverk för den som vill filma björn.

Naturfilm är kort sagt inte särskilt annorlunda än annan film.

Däremot är våra förväntningar på äkthet så mycket högre. Det där med tricks, ja, man vill liksom inte veta. I den stund trollkarlen avslöjar sina knep har man inte längre lust att titta.

Naturfilm är i dag en storindustri. Det görs mer naturfilm än någonsin, världar vi knappast visste fanns blir plötsligt tillgängliga i vardagsrummet och tvivelsutan har natur-tv förändrat allas vår syn på vildmark och vilda djur.

Det ligger nära till hands att tänka sig att naturfilmerna därmed också hjälper till att bevara naturen.

Det går förstås inte att bevisa. Mer än i enstaka fall – bilder på döda delfiner i tonfisknäten tvingade fram en helt ny fiskepolicy och filmer om skövlingen av regnskogen fick hela västvärlden att skänka pengar till olika ”rädda regnskogen”-projekt.

Fast samtidigt … under de, låt oss säga, trettio år vi kunnat avnjuta naturfilm har naturen förstörts i en takt vi aldrig tidigare skådat i historien.

Det slår mig att naturfilmare och naturvårdsorganisationer strängt taget delar samma pedagogiska problem – hur når man ut med sanningar som är så tunga att ingen orkar lyssna?

Åter till Andenes.

Efter tre dagars gravt gungande, fruktlösa dagsturer låg så havet blankt som en spegel morgon fyra. Örnarna cirklade runt Vesterålens skarpslipade fjäll när vi tuffade ut från kaj.

Och väl ute till havs behövde vi inte leta länge. Ett glittrande moln av kondens i fyrtiofem graders vinkel – kaskelotval i ytläge! Försiktigt körde vi närmare och gled upp längs med det levande lokomotivet därnere. Andetag för andetag kunde vi följa hur valen ventilerade sina lungor.

Så krökte sig den väldiga kroppen så sakteliga, en jättestjärt restes mot skyn med vattenkaskaderna forsade från fenorna medan valen dök med utstuderat långsam elegans.

Ett unisont jubel steg mot himlen. Några klappade händer, andra grät, själva stod vi där och dunkade varandra i ryggen och storskrattade med talförmågan reducerad till ett otal ”Wow!”.

Det finns alltså de som hävdar att naturfilmer skapar orimliga förväntningar på vad man själv kan hoppas få uppleva i naturen.

Knappast.

I den stund det händer är verkligheten nästan alltid större än dikten.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.