Under nästan hela sin tid på Jorden var människan en art som alla andra. Säkert hände det här och var att duktiga jägare utrotade någon matnyttig viltart, men i stort sett hade vi ringa inverkan på de ekosystem som försörjde oss.

För cirka 12 000 år sedan kom människor i Främre Orienten på olika metoder att öka naturens produktionsförmåga och därmed sitt eget näringsunderlag. Genom att tämja djur och att odla växter blev deras födotillgång rikligare och stabilare, vilket ledde till folkökning och spridning till nya områden. Fler människor ledde till ökad uppfinningsrikedom, så att jordbruket kunde anpassas till olika betingelser. Människan rekonstruerade sin ekologiska nisch och kom att ockupera hela Jorden.

Att bygga om sin miljö till egen nytta gör även andra arter. Tänk på hur bävrarna genom dammbyggen och skogsavverkning ändrar landskapet i sin hemtrakt. Men vi moderna människor är »superbävrar« och påverkar hela planeten. Artmångfalden befinner sig i fritt fall, lagrade energidepåer sinar liksom sötvattenstillgångarna, kuster översvämmas och öar dränks, öknar blir ännu torrare, isar smälter, oceaner försuras, oväder blir talrikare, pandemier hotar.

Håller vi på att segra ihjäl oss? Många anser att det är just vad som håller på att ske: att vi utnyttjar våra resurser på ett ohållbart sätt och därför rusar mot Ragnarök.

Men är detta hela sanningen?

I en artikel i BioScience (2010, vol 60, nr 8) ställs den frågan av åtta forskare, varav två, Maria Tengö och Garry D Peterson, är knutna till Stockholm Resilience Centre. De hävdar att en kritisk analys behövs av sanningshalten i de ständiga påståendena att nöden ökat och ökar bland människorna och att detta skett genom överutnyttjande av ekosystemen. Paradoxalt nog, påpekar de, ökar för närvarande mänsklighetens genomsnittliga välstånd. Är vår exploatering av ekosystemen i själva verket till välsignelse för mänskligheten, givet att man anser att en välståndshöjning för flertalet är en god sak? Bör vi i så fall fortsätta på samma väg?

Om det är sant att vi genom intensiv exploatering av »naturen« köpt vårt ökade välstånd, då är det onekligen rimligt att ställa frågan om det är genom att »tuta och köra« vi även i framtiden bäst kan förbättra våra livsvillkor. Men är detta en realistisk strategi?

Sju miljarder människor och en daglig ökning på en kvarts miljon är kalla fakta; lägg därtill större fotavtryck per person för varje år som går. Behoven är enorma.

Att göra upp planer och genomföra åtgärder på felaktigt underlag duger inte. Det är lätt att hålla med forskargruppen om den saken. Eftersom alla mått på såväl standardhöjning som förändringar i ekosystemen är osäkra, måste varje framtidsprognos också vara det. Försiktighetsprincipen måste därför gälla i alla tveksamma fall. Vissa resurser är faktiskt ändliga och omöjliga att producera eller återskapa. Dem måste vi nyttja med extra varsamhet.

Å andra sidan har ökningen i miljarders människors välstånd av allt att döma bekostats genom exploatering av ekosystemen. Finns det mer att hämta? Antagligen. Men när vi nalkas gränsen för vad Jorden förmår producera gäller det att skydda kapitalet och begränsa utgifterna: att rekonstruera och inte destruera väsentliga naturresurser.

Nytänkande krävs om mänskligheten ska gå en ljus framtid till mötes. Vi måste därför ta forskarnas råd på allvar, dra lärdomar av vad vi redan ställt till med och i framtiden utnyttja jordens biologiska resurser på ett mer hållbart sätt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.