Världen blir vad vi äter. Nej, fullt så enkelt är det förstås inte. Men många miljöproblem hänger intimt samman med vad vi äter. Dagens heta debatt om mat och klimat är bara ett exempel. I detta nummer av Sveriges Natur visar vi att till exempel miljömålen ”Giftfri miljö”, ”Ingen övergödning” och ”Rikt odlingslandskap” också blir svåra att uppnå utan en förändring av våra mat- och inköpsvanor.

Den stora utmaningen ligger i att äta på ett sätt som bidrar till att flera miljöproblem minskar samtidigt. Risken är annars överhängande att vi återigen tar en miljöfråga i taget. Det märks inte minst i dagens klimatdebatt, både när det gäller diskussionen om klimatmärkning och skogsindustrins önskan att intensivgödsla skogen för att få ökad produktion och mer biobränsle. Den biologiska mångfalden som hotas av klimatförändringarna ska alltså räddas genom att offra mångfalden i skogen och att öka övergödningen. Logiken är inte självklar.

PÅ SAMMA SÄTT känns diskussionen om att det skulle vara positivt ut klimatsynpunkt med färre betande köttdjur i landskapet något enögd. Det radikala greppet i detta är förstås att minska antalet mjölk- och köttdjur i landskapet eftersom metanavgången från dessa fyrmagade djur står för en stor del av jordbrukets klimatpåverkan. Problemet är bara att en sådan utveckling kortsluter målen om ett rikt odlingslandskap och ett rikt växt- och djurliv, som båda redan visat sig svåra att uppnå.

Utifrån en bredare ansats finns bättre lösningar. Vi kan minska den drygt 40-procentiga importen av ofta spannmålsuppfött nötkött, som inte genom bete bidrar till mångfalden, men som likväl skapar metanutsläpp. Och i jakten på minskade utsläpp av växthusgaser borde bönderna köra sina egna traktorer och tröskor på samma biodrivmedel som de i dag säljer till andra användare. På samma sätt krävs att transporterna i förädlings- och konsumentleden sker med snabbt minskad klimatpåverkan.

Trots dessa åtgärder bör vi alla minska vår totala köttkonsumtion, men främst av kött som producerats med mycket spannmål, eftersom det är förenat med stora utsläpp av växthusgaser. Det skulle gynna hälsan, den globala vattenförsörjningen och klimatet.

DET FINNS DOCK en risk i alla råd och tips om vad vi som individer bör göra för att till exempel minska utsläppen av växthusgaser, nämligen att vi lägger uppdraget att rädda klotet helt och hållet i konsumentens knä. Givetvis ska var och en ta sitt ansvar och göra vad den kan inom de ramar som finns. Men det är på sikt ännu viktigare att den folkliga opinionen omsätts i de nödvändiga klimatpolitiska åtgärderna. Det är konstigt att Reinfeldt inte känner av det starka opinionstrycket utan försöker smita undan sitt ansvar genom att hela tiden tala om Indien och Kina.

KLIMATARBETET SKA INTE behöva ske i en uppförsbacke där skatter och regler missgynnar de beteenden som uppmuntras i de vackra talen. I det sammanhanget är det häpnadsväckande att externa köpcentra fortfarande tillåts växa och bidra till att matens klimatpåverkan ökar. Att köra några matkassar i en bil som väger drygt ett ton är extremt ineffektivt. För att minska utsläppen i konsumentledet i livsmedelskedjan krävs att planlagstiftningen reformeras så att kommuner som tillåter ökade utsläpp tas i örat av länsstyrelserna.

Godstransporterna kan minskas genom en kilometerskatt, något som allt fler beslutsfattare tycks inse, glädjande nog. Vi kanske inte bara ska tala om närproducerad mat utan också närtransporterad. Ska vi få det stora flertalet att köpa klimatsnåla livsmedel måste vi få till en politik som gör dessa livsmedel billigare än andra. Och det går endast om priset på de fossila bränslena ökar kraftigt.

Naturskyddsföreningen, som är en grön konsumentrörelse, vill ge tips och råd på hur människor i sin vardag kan leva miljövänligare. Men vi vill också leda konsumentfrågorna vidare till krav på regelförändringar som gör det lättare och ekonomiskt självklart att välja det miljöbästa.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.