DET ÄR OTÄCKT OCH DET ÄR LEDSAMT varje gång man ser det. Lidandet, plågorna. Sjöfåglar som raglar omkring och släpar vingarna efter sig. Magra och såriga rävar. Sälar med väsande andning, oförmögna att skydda sig mot näbbar som hackar ut deras ögon. Ibland kan människan ingripa, kanske skjuta skabbräven, men oftast råder vanmakt.

Djuren blir sjuka av bakterier, virus och parasiter som i sig är en del av naturens ordning. Det finns evolutionsbiologer som har modellerat fram hur mikroorganismerna och deras värdar utvecklats sida vid sida i en ständig kamp mellan attack och försvar. Att dö av sjukdom är lika naturligt för djuren som att dö av svält eller att bli tagna av rovdjur.

De senaste åren har dock sjukdomar hos vilda djur och fåglar uppmärksammats på ett nytt, oroande sätt. Det handlar om massiva sjukdomsutbrott som orsakas av att mikroorganismer dyker upp i nya värdar, på nya platser, eller att någon ny, hittills okänd sjukdom gör entré.

Några av utbrotten är omskrivna. I Indien har antalet gamar av släktet Gyps minskat katastrofalt, över -nittio procent har försvunnit och man misstänker ett virus. I Serengeti dog 20 procent av lejonen av valpsjuka. På flera kontinenter dör groddjur av svampinfektioner som skadar deras hud. I Sverige minns vi knubbsälarna som blev sjuka och dog 1988 och 2002.

Den här typen av uppblossande sjukdomar sker allt oftare enligt en nyligen gjord sammanställning. En av förklaringarna är att vilda djur och fåglar får allt mindre av orörd vildmark att leva i. Antalet människor på jorden har ökat med nästan fem miljarder på bara hundra år. Mer resurser och mer landområden måste erövras och befolkas nu av människor och tamdjur. De vilda djuren trängs undan. Sjukdoms-alstrande mikroorganismer som klarar att leva i fler än en värdorganism får ökat spelrum när kontakten mellan vilda djur, människor och tamdjur ökar. Tydligast blir det i överbefolkade områden där människor kämpar för sin egen överlevnad, men även i Sverige finns spår av människor i den vilda faunan.

SVENSKA PILGRIMSFALKAR BÄR PÅ tarmbakterier som Campylobacter och Salmonella. Det innebär inte nödvändigtvis att de blir sjuka, även om falkar i fångenskap har dött av salmonellainfektioner. Det som forskare ansåg vara oroande var att vilda pilgrimsfalkar även bar på en specifik variant av Campylobacter jejuni, en bakterie som har människan som värd. Smittvägarna, resonerade man, kunde vara falkarnas bytesdjur. Måsar och duvor som äter avfall, men det fanns en möjlig väg till för i ett falkbo hittade man spagetti.

Människor färdas i dag långt, ofta och snabbt. Över en miljon människor befinner sig dagligen på ett flygplan med internationell destination. Med människorna färdas mikroorganismerna. Det finns 1415 olika typer av virus, bakterier och parasiter som är kända för att göra människor sjuka och två tredjedelar av dessa kan även infektera djur.

Turism anses vara ett bra sätt att arbeta för de vilda djurens bevarande eftersom de är mer värda levande än döda. För utrotningshotade arter som de stora aporna har det haft en avgörande betydelse. Men kontakten med viltvårdare, guider och turister har ett pris. Både schimpanser och gorillor har dött i lunginflammationer, troligen orsakade av influensa-virus från människor, och bergsgorillorna i Rwanda vaccinerades mot mässling efter att sex av dem insjuknat och dött. Veterinärer och biologer föreslår att striktare restriktioner och hälsokontroller införs för ekoturister och personal som vistas bland djuren. Och det gäller inte bara bergsgorillorna. I takt med att djur blir sjuka kommer restriktionerna att hårdna. Det är ingen bra idé att mata orangutangerna på Borneo, eller isbjörnarna på Svalbard, bara för att få se dem på nära håll.

Problemet är att det aldrig helt går att kontrollera smitta och smittvägar.

Ett annat problem är att turism inte bara handlar om små grupper av människor som kan hälsokontrolleras. Chobe nationalpark i Botswana hade 1999 över 89000 besökare. Samma år blev surikater och sebramangustrar sjuka och dog i just tuberkulos, smittade av en bakterie som hittills bara funnits hos människor och hos djur som lever tätt på människor. Det var första gången som helt vilda djur drabbades.

YTTERLIGARE EN PÅVERKAN SOM ÄR OMDISKUTERAD, men svårbevisad, är spridningen av miljögifter som påverkar djurens immunförsvar. Efter att de europeiska knubbsälarna blev sjuka av morbilliviruset genomfördes en ovanlig och uppmärksammad studie av sälar och miljögifter. Knubbsälarna i experimentet fick under trettio månader antingen leva på fisk från det miljögiftsbelastade Östersjön, eller på fisk från norra Atlanten. När de utsattes för försvagade virus hade sälarna som åt Östersjöfisk ett sämre immunologiskt försvar mot virusangrepp.

Om ett sänkt immunförsvar hade någon avgörande betydelse för ?säldödens? härjningar, är det ändå ingen som vet med säkerhet. Knubbsälarna hämtade sig snabbt efter det första virusutbrottet och kommer säkert att göra det igen eftersom de var tillräckligt många när utbrotten startade. Då är det värre när sjukdom bryter ut hos arter som redan lever på randen av sin existens. Som fjällrävarna.

Det finns bara något hundratal skandinaviska fjällrävar kvar och eftersom de är så få vildfångades några för att ingå i ett svensk-norskt avelsprojekt. För tio år sedan började avelsrävarna bli sjuka och ingen visste varför. Successivt förlorade de syn och luktsinne. De började bete sig märkligt, blev apatiska och tappade balansen.

Fram till i dag har 18 av projektets fjällrävar insjuknat och dött, eller avlivats. När de undersöktes visade det sig att de drabbats av hjärninflammation. I sökandet efter orsaken uteslöts valpsjuka, det var inte heller Neospora caninum eller någon av de mikroorganismer man vet orsakar hjärninflammation hos rävar. I stället verkade det vara något nytt, okänt.

FORSKARE VID STATENS VETERINÄRMEDICINSKA anstalt (Sva) har nyligen isolerat ett virus ur fjällrävarnas hjärnor och lungor, och det rör sig om ett hittills okänt herpesvirus. Ingen vet ännu varifrån det kommer eller om vilda fjällrävar blir sjuka av det.

Ett liknande analysarbete pågår nu om sjöfågeldöden. Vad har fåglarna för skador, vilka sjukdomar kan uteslutas, har de nya typer av virus i sina kroppar?

Sverige är ändå ett land som hittills har haft jämförelsevis få sjukdomsutbrott bland de vilda djuren och fåglarna. Vi har sjukdomar som har funnits under lång tid – harpest upptäcktes första gången under 1930-talet – och vi har sjukdomar som varit förödande men som klingat av. Rävskabb, till exempel. Enligt veterinär Torsten Mörner på Sva beror det på att vi har ett omfattande kontrollprogram som har ?täppt till? och utrotat en del sjukdomar, att vi har haft ett importstopp av djur under lång tid och på Sveriges geografiska läge: en halvö med Öresund som barriär mot Europa.

Det är effektivt. I Sverige har det inte funnits något rabies-smittat djur sedan 1886. Men de nya, öppna gränserna ställer nya krav på vaksamheten; I en nätannons om försäljning av chihuahua-valpar står att läsa ?leverans vid färjeläget varje torsdag?.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.