På bordet bredvid mig ligger en trave böcker och en bunt anteckningar som långsamt låter sig karaktäriseras i ett både samlande och särskiljande ord: kontraster. De späda böckerna Älskade pelargoner, en samlares anteckningar av Veronica Wägner (Wahlström & Widstrand) och Absint, historien om en blåmes av Niklas Rådström (Wahlström & Widstrand) trycker sig mot giganterna Flyttfåglar av Jaques Perrin (text också bland annat Jean-Francois Mongibeaux, översättning och bearbetning Staffan Ulfstrand, Fischer & co) och Den nya nordiska floran, ny utökad och omarbetad upplaga med bild av Bo Mossberg och text av Lennart Stenberg (Wahlström & Widstrand). Under läsning och bläddring utkristalliserar sig tankar som rör motsatser. Enkelhet möter komplexitet. Blåmesens lilla kropp mot den asiatiska ormhalsfågeln. Pelargonerna i köksfönstret mot vidsträckta datorstyrda växthus för orkidéer. Det är jämförelser som inte är rättvisande, varken åt giganterna eller de mer blygsamma nedslagen i flora och fauna i vår närhet. Ändå är det i kontrasterna jag får syn på någonting som lyfter både tyngden och lättheten till ett sammanhang. Motsatserna gör varandra synliga.

När Niklas Rådström i sin lilla bok om blåmesen Absint filosoferar kring hur all vår kunskap om naturen är en skiss, ett försök, så tydliggör han en särskiljande linje mellan att som författare skildra naturen och att som biolog eller vetenskapsman skriva om den. Rådström ser det preliminära, så som språket är preliminärt. Det försöker. Det prövar: Vad är natur, vad är det att vara människa? En sommar cirklar livet plötsligt kring en liten blåmesunge och ingenting är som vanligt. Livet får en helt ny blåmesdimension som bara uppstår i närkontakt med en dunig och hjälplöst pipande unge. Niklas Rådström skriver i Björn von Rosens nötväckeanda. Jag förälskade mig i boken från första stund. Läs och bli lycklig!

Veronica Wägners pelargonbok föll jag också genast för, även om jag låtsas att jag inte samlar pelargoner. Boken består av lika mycket berättarlust, som kunskap om allt från hur pelargonkaka ska bakas till övervintring och jordsammansättning.

Eric Hansens Orkidéfeber (översättning Ulf Gyllenhak, Forum) grep jag mig an med en aning om att det kanske trots allt finns människor som kan bli ännu mer drabbade än pelargonfanatiker. Det stämde. Boken är en serie, ibland alldeles sanslöst märkliga, reportage i orkidéfeberns spår. Den turkiska rävtestikelglassens ursprung, hantering och kulinariska höjder, är bara ett av alla de spår som leder till – och från – orkidévärlden. Jag är inte tillräckligt kunnig för att värdera den raljanta kritiken mot CITES (som reglerar handeln med hotade växter och djur) som finns i boken. Det finns säkert ett och annat kritiskt mothugg som borde göras, men jag tycker ändå att boken är värd att läsas som en lättläst, rolig och häpnadsväckande resa runt i världen, och runt i de passionerade drifter som får människor att viga sina liv åt blommor, fåglar eller kryp.

Historier från ett helt liv med fåglar berättar Jens Wahlstedt i sin bok Fågelminnen och fågelmarker (illustrationer av Gunnar Brusewitz, Wahlström & Widstrand) en tämligen tung och rikligt illustrerad bok. Även för en fågelbetraktare i betydligt blygsammare format, är det svårt att inte dras med och känna suget efter skådartillståndet, när den vardagliga världens bekymmer försvinner i ögonblickets längtan, efter en fjälluggla eller kungsfiskare. Det är svårt att begripa hur Wahlstedt hunnit med alla dessa utflykter och möten.

Flyttfåglar som jag nämnde inledningsvis är en så vackert blå och gigantisk bok att jag svek min egen praktverkkritik och lät den ligga länge som en skönhet på mitt skrivbord. Boken är en biprodukt från ett gigantiskt filmprojektet som gick ut på att följa flyttfåglar över hela världen och komma dem så nära att tittaren skulle ana hur det känns att flyga mitt i fåglarnas flock och dela deras liv. Specialtillverkade flygfordon, nykonstruerade kameraupphängningar, vilda fåglar som föddes upp och präglades på människor enbart för att ”agera” skådespelare ? det är bara några beståndsdelar i historien om filmen som också berättas i boken. De fantastiska bilderna, mängden fågelfakta och hela projektets galenskap och genialitet manifesteras i detta praktverk som inte går att läsa i sträck, utan som man måste återkomma till för att sjunka in i. Och som onekligen pryder sin plats i vilken miljö som helst!

Den nya nordiska floran har i sin fullständighet och precision lite av samma livsprojekt över sig som flyttfågelfilmen. Jag är lika beundrande inför detta att våga

anta en sådan utmaning, som själva resultatet. Det verkade omöjligt att komplettera den redan tidigare upplagans fullständighet med ytterligare 800 arter, men Mossberg och Stenberg har gjort en storslagen insats och utökat, inte bara med Svalbards växter, knepiga maskrosor och björnbär, utan också med många trädgårdsrymlingar. När jag provläst testar jag några växter och hittar till min glädje genast tomatillo, som jag tills helt nyligen inte haft en aning om. Men visst har Stenberg/Mossberg koll även på denna exotiska växt som har en plats i det thailändska och mexikanska köket – och numera även i mina balkonglådor, dit den antagligen kom med kompostjorden. Boken är varje botanists och blomsterväns drömjulklapp.

Botaniska strövtåg presenterar Mats Rydén i den fina essäsamlingen med samma namn. (Acta academia Regiae Gustavi Adolphi LXXXII). Växtporträtt, betraktelser kring hembygdens växter och en rad personer med täta band till flora och växter Den innehåller kunniga och lättillgängliga texter som tidigare publicerats i tidskrifter, men som här redigerats och sammanställts i ett behändigt format med svartvita illustrationer från äldre floror.

Bildare i den populärvetenskapliga skolan är Staffan Ulfstrand som flitigt skriver vidare i Elefantens vita betar, Rapporter från djurlivet på Afrikas hotade savanner (Atlantis). Det biologiska kunnandet knyts ihop med egna upplevelser i den afrikanska naturen. Ulfstrand skriver i en informerande tradition som ligger en bra bit från Rådströms blåmesskildring. Det känslofärgade ligger inte för Ulfstrand som med sin ibland lite torra ton, trots allt har samma tillit till sina skildringar som Rådström, den till vår outtröttliga längtan efter att försöka förstå hur saker hänger ihop i naturen.

Slutligen måste jag knyta tillbaka till mitt botaniserande på balkongen. Tomatillan från min balkonglåda dyker upp i Sätt kärnor frön och knölar av Eva Rönnholm (ICA-förlag) och genast börjar jag planera för kaffe, paprika eller varför inte ett litet olivträd eller en avokado i fönstersmygen och på balkongen nästa sommar? Det tål att drömmas om i alla fall, liksom alla de pelargoner som jag inspirerad av Veronica Wägner ska arrangera på min balkong i sommar. Med boken Gröna Balkonger av Kaijsa Eiworth (Natur och Kultur) som lite extra vitamintillskott i vintermörkret känns sommaren inte alls så avlägsen.

Omsorgen om den lilla naturen på balkongen, och om den stora, ogripbara, som bara börjar på andra sidan gatan där en blåmes lyfter från en kal gren, kräver sin rättmätiga vinternäring. Den kan man inta i form av litteratur, såväl stor och tung som liten och spröd.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.