Vore det bättre om Skansen inte fanns?
Jag gillar att dra på mig skorna och springa i spåret. Helst spontant; då får det ta högst nittio minuter – duschen inkluderad. Jag tycker också om att kunna ta med min sexåriga dotter på en skidtur. Hennes tålamod är ännu kortare än mitt. Därför är det bra att det finns en skog nära oss.
Forskning visar att jag och min dotter är helt normala. Människor tar sig ofta ut i spontant, oorganiserat friluftsliv om avståndet är högst en till två kilometer. Är det längre blir det krångligt, med bil, buss och omklädning. Det kallas stadsnära natur: parker, skogspartier och kyrkogårdar, områden för friluftsliv och sport. De är intressanta även av andra skäl. Ett är den biologiska mångfalden.
Lövgrodan är utrotningshotad i Sverige men finns kvar i några tätortsnära biotoper. Grönytorna är också bärare av viktig kulturhistoria. Vad vore Gävle utan Boulognerskogen? Uppsala utan Fyrisåns stränder? Problemet är att städer växer och att de gamla grönytorna ofta finns i attraktiva lägen. Det är frestande att göra något annat av dem. Bygga trafikleder genom dem, till exempel. Eller bygga hus.
Så är det med Nationalstadsparken i Stockholm. Detta grönstråk från Djurgården genom Frescati upp till Haga är gammal kunglig jaktmark med medeltida anor. Den fick sin status redan i Albert Lindhagens stadsplan på 1860-talet. Men det har hela tiden tillkommit bebyggelse. Vetenskapens institutioner tog plats öster om Brunnsviken: Riksmuseum, Vetenskapsakademien, Bergianska trädgården – och i dag ligger Stockholms universitet där. På Djurgården tillkom Nordiska museet, Skansen och en hel del villabebyggelse.
Nu är Nationalstadsparken skyddad i en unik lag. Lagen försvårar ingrepp i parken, men medger att man kan bygga där – under vissa förutsättningar. Vad lagen går för prövas nu i samband med att ett planerat Fysikcentrum ligger på regeringens bord för avgörande. I fall som detta kan det förefalla lätt att vara miljövän: klart att man måste vara emot ingrepp i Nationalstadsparken. Det är ju för övrigt därför vi har en lag. Men är det så lätt? Låt mig komplicera saken. Naturskydd har funnits i drygt hundra år. Det var länge en idé hos städernas borgerskap. Metoden att åstadkomma naturskydd var att avsätta reservat. Man ville skapa fristäder, opåverkade zoner. Men inte överallt: ju bättre ställt, desto bättre miljö.
Nu vet vi att det inte finns några opåverkade zoner. Förändring sker även i reservat. Och hur kan vi vara så säkra på att den nationalstadspark som finns år 1998 är just den vi ska bevara? Tänk om idén hade kläckts för drygt ett århundrade sedan. Då hade Riksmuseum och Skansen inte funnits. Tror vi oss inte längre om att kunna tillföra något annat än förstörelse? Hur ska vi se på konst? På arkitektur? På planteringar? På hävd? Frågorna är svåra. Det fina med lagskyddet för Nationalstadsparken är att det tvingar oss att begrunda varje tänkbar förändring mycket noggrannare än vi eljest skulle ha gjort. Friktion och tid ger bättre beslut.
Men det gäller att inte glömma bort varför vi har lagar: till förmån för medborgarna, i Stockholm och i hela landet. Och till förmån för kommande generationer. Vad är vårt bästa arv till dem? Frågor som dessa ställs i den internationella naturskyddsdebatten just nu. Hur ska vi förena skydd med människor? Hur ska vi ta ansvar för framtiden utan att undertrycka vår tids legitima önskan att bidra till stadens mångfald och gestalt?
Det finns inte någon regelbok att slå i. Svaren handlar om värden, och värden är omstridda. Varje generation måste enas om sina. Jag hoppas att debatten om Nationalstadsparken höjer medvetenheten om parkens värden – i hela landet och i alla delar av staden, också de mindre kungliga. Till exempel de värden som kan nyttjas av små och stora till fots och på skidor. De borde vara oomstridda…
Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.