Hon tar emot i sitt hörnrum. Forskningsrapporter på fönsterbrädorna och afrikanska textilier på borden.

– När jag för 15 år sedan doktorerade på sambandet klimat och konsumtion, ansågs ämnet som lite udda. Men det fanns flera som sa att det snart skulle vara mainstream. Nu är vi där, tycker jag.

Många har nog uppfattat henne som obekväm. Och det är förstås ett tufft budskap när hon säger att den hållbara nivån för utsläpp ligger på 1-2 ton per svensk medan varje person i dag släpper ut i genomsnitt cirka tio ton koldioxid.

Hur hamnade då Annika i detta gebit? Klart är att det finns starka influenser från tredje världen med i bilden. Kanske också från Södertälje. Det var i varje fall där det började på 60-talet.

Stadens stora företag Scania och Astra expanderade, det var invandrare och raggare. Annika växte upp i kvarter med många invandrare, arbetare och raggarliv. Det var spännande. I ton­åren flyttade hennes familj till villa. Annika saknade sina gamla kompisar, det var motigt, men flytten innebar också nya insikter om de levnadsvillkor som gällde i samhället.

Efter gymnasiet hade hon inga särskilda planer. Det blev några glada resor ut i Europa och sedan gick hon på lantbruks­skola. Att kunna odla sin mat måste vara viktigt, tyckte Annika och fick efter något år chansen att arbeta på ­Martinique och i Sydamerika. Hon åkte dit och blev jordbrukare.

Det var ett konventionellt jordbruk där man använde stora mängder bekämpningsmedel. Annika blev allvarligt förgiftad. När hon återvände hem ville hon lära sig mer om hållbar utveckling. Det blev naturgeografi och lite annat. Efter en tid på universitetet erbjöds hon att arbeta i Tanzania. Där blev hon rådgivare för att motverka erosion. Två år senare åkte hon hem, nu med efternamnet Kanyama tillfogat, för nu var det en hel familj med man och två tvillingflickor som slog sig ner i Sverige.

– Tiden i Tanzania ledde till en avsmak för biståndsvärlden med sin inbyggda rasism. Jag började arbeta som miljöinspektör i Malmö och Lund.

Det här var tider då man pratade Agenda-21 och man började se att också konsumenterna har ansvar. Klimatfrågan dök upp. Annika hade hittat sitt område.

Nu vaknade kunskapstörsten på allvar och Annika fick möjlighet att doktorera.

I dag är hon forskningschef på Försvarets Forskningsinstitut i Kista och adjungerad professor vid Lunds universitet. Hennes senaste rapporter handlar om skador från värmeböljor och hur olika varor belastar miljön med växthusgasutsläpp.

Hon tycker att det på många sätt är lättare att prata om klimat i dag än för några år sedan.

– När jag då sa att vi radikalt måste minska vår konsumtion av kött blev många förbannade, särskilt män. I dag är det inte så. Däremot har vi fått en grupp påstridiga klimatskeptiker. Det är nytt.

Skeptikerna ser hon bara som en sista motståndsficka. Sådana fanns också när rökningens skador stod under debatt.

Men hur ska vi då klara att minska våra utsläpp så som de flesta forskarna säger?

– Utvecklingen går åt fel håll. Ju mer pengar vi får, desto fler prylar köper vi. Jag har blivit mer pessimistisk. Det är bland annat därför jag börjat jobba med anpassning.

Hennes viktigaste recept är en rejäl minskning av animalieprodukter.

– Vi äter för mycket kött. Vi måste börja äta längre ned i näringskedjan. Det är det absolut viktigaste för framtiden.

Hon ser också att stora förbättringar kan göras i boendet, framför allt smartare uppvärmning och att vi kan bli effektivare med transporter.

– Och den som har mycket pengar borde öka sin konsumtion av tjänster i stället för att köpa prylar. Sådant som terapi och yoga kan göra livet bättre och de påverkar inte utsläppen.

Flyget då?

– En weekend i Egypten? Jag skulle vilja säga till var och en att nu får det vara färdigt med det. Men en del flygresor måste vi acceptera.

Hur lever du själv?

– Jag är ingen puritan. Jag flyger ibland i jobbet, hyr bil när vi ska till lantstället i Hälsingland och jag tar ofta varmbad hemma. Människan som individ kan kanske minska på utsläppen sådär runt 30 procent. Det krävs politik för att komma åt de svåraste bitarna, säger hon.

Hon tycker att samhället skulle använda mer av styrmedel. Köttskatt till exempel, men hon noterar samtidigt att styrmedel inte ligger i tiden. Även om det gick att införa rökförbud på krogen.

Annika åker alltid kommunalt i Stockholm, äter inte mycket kött – kanske två gånger i veckan – och bor i fjärrvärmd lägenhet.

Lägenheten ligger i Norsborg i Botkyrka, en förort med en övervägande andel invandrare och med en ytterst liten andel adjungerade professorer. Kanske är Annika hela kvoten.

Är det dina tonårs medelklassaversion som slagit till?

– Kanske. Man behöver inte umgås med samma människor hela tiden. Det är praktiskt också att bo så. Mina barn är bruna och jag tror det underlättat för dem att växa upp med etnisk mångfald.

Annikas man har också doktorerat, han fick dock inga jobb i Sverige. I dag undervisar han på universitet i Dodoma i Tanzania. Det finns alltid något av en afrikansk måttstock i Annika. Den handlar om positiva värden som inte är materiella.

Vid sidan av jobbet ägnar hon sig åt en nyinköpt jordbruks­fastighet i Hälsingland. Hon följer med intresse den hemmavarande 15-årige sonens utveckling som rappare.

Det verkar finnas mycket livslust i klimatforskaren. Hon ligger inte sömnlös och tänker på samhällets undergång.

– Nej, samhället kommer inte att gå under. Det tror jag verkligen inte. Men vi får anpassa oss allt mer. Vi har säkert en del svåra värmeböljor med ökad dödlighet att vänta. Vad blir individens ansvar och vad bli samhällets när värmen drabbar oss? Men på det hela taget kommer Sverige att klara sig bra. Vi kan kanske odla vindruvor i Skåne till exempel.

Hon funderar mycket över hur de närmaste framtidscenarierna kommer att se ut. Vad kommer att hända med vädret och hur ska politiken matcha förändringarna? Ett inte helt otroligt scenario är att vi helt enkelt kör på som hittills.

Om du skulle blicka tio år framåt i tiden, hur tror du klimat­läget är då?

– Det är nog ungefär som nu. Men kunskapsläget kan vara annorlunda. Det kommer att finnas en annan beredskap i folks huvuden. Och vi har troligen upplevt en svensk översvämningskatastrof. Mäklare, samhällsplanerare och försäkringsbolag kommer att ha bättre koll på klimateffekter.

I dag finns annars den bästa klimatkunskapen i en del kommuner och framför allt bland länsstyrelsernas klimat­samordnare.

– Och är det inte lite märkligt att nära nog alla klimat­samordnare är kvinnor?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.