Starka känslor i möten med djur

För inte länge sedan sågs vilda djur som instinktstyrda, nästan robotlika. Utvecklingen inom etologi, läran om djurs beteende, har minskat och ibland raderat ut klyftan mellan oss och dem.

Nya populärvetenskapliga böcker som Djurens gåtfulla liv av Peter Wohlleben, Mamas sista kram av Frans de Waal, Bevingad intelligens av Jennifer Ackerman, Djurens språk av Eva Meijer och Smartast bland mesar av Anders Brodin berättar om en värld av komplexa samspel och kommunikation, annorlunda intelligens och starka känslor som glädje, sorg, stolthet, omtanke, empati, skam och hat. Gränsen för vad som anses exklusivt för människan flyttas hela tiden och med den de etiska och filosofiska grundförutsättningarna i vår relation med andra arter.

Vi tolkar gärna djur och deras reaktioner utifrån vår egen horisont, landar lätt i det banala eller ger dem ett människoliknande själsliv.

Ändå är det kanske mysteriet som är den känslomässiga kärnan i djurmötet. Den flyktiga kontakten med en annan, delvis outgrundlig, livsform som i ett snäpp kastar om perspektivet och låter oss se oss själva med andra ögon.

Bilder som berör

Känslor är viktiga för starka djurbilder, tycker Mats Andersson. Men i hans fall är det nog mycket de egna känslorna som speglas i naturen. Under en tuff period i äktenskapet blev kameran andningshålet.

– Jag levde länge i ett krackelerande äktenskap. Vi försökte rädda det genom att flytta ut på landet och skaffa hästar. Det gick några år men det var ändå något som skavde och jag flydde allt oftare vardagen med kameran. Stannade uppe hela nätter och smög på djur.

Huset i Bashult utanför Jönköping ligger så att det är lätt att gå rätt ut i skogen.

En bild han tog ett år innan det definitiva uppbrottet i relationen blev också hans internationella genombrott som naturfotograf. Han hade följt ett par sparvugglors häckning i hemmamarkerna. En morgon hittade han den ena död på marken.

– Säkert slagen av någon av kattugglorna som bor i närheten. Jag blev jätteledsen men traskade vidare med hunden. Då fick jag syn på den andra ugglan i paret, sittande ensam på en gren.

Sörjer ugglan sin partner eller är det fotografens känslor som visar sig i bilden? Mats Andersson valde exponeringen där ugglan blundar, men den var förstås bara en av flera.

– Bilden visar både mina känslor och kanske något som ugglan känner. Tillsammans blev det väldigt starkt på något sätt. Vi sätter mänsklig prägel på det vi gör, det är det vi kan tolka i bildspråk – även om ugglan kanske inte visar sina känslor på det sättet.

Han skrev ihop en text och skickade in bilden på ugglan till ”VM i naturfoto”, BBC Wildlife Photographer of the Year 2016.

– Jag trodde först det var ett skämt när de ringde från England och berättade att jag vunnit svartvita klassen. Det var ju egentligen bara ett infall att delta, naturfoto är mest en hobby för mig.

Till vardags jobbar han som AD och fotograf på en reklambyrå och har kunnat gå sina egna vägar utan att bekymra sig alltför mycket om bilderna säljer.

Året efter skickade han in bilden på ekorren som knäpper händerna till tävlingen och fick silver.

– Den är fotad ungefär 50 meter från platsen där jag fotograferade sparvugglan! Det var andra som satt i juryn då, men bilderna låg väl rätt i tiden. Ser man 50 000 bra bilder kanske det går hem när något är annorlunda och påverkar känslomässigt.

När första boken kom 2009 fick han kritik för att ta mörka och murriga bilder. Men sedan har det speciella bildspråket, inspirerat av konstfotografer som Anders Petersen och Christer Strömholm snarare än andra naturfotografer, fått efterföljare världen över och i dag är han efterfrågad som föreläsare och kursledare.

– Ofta när det behövs alternativ till klassiska landskap, något som sticker ut. Men det ställer jag gärna upp på, det är skitkul.

På utställningar brukar besökare säga att de älskar att han fotograferar analogt. Något han faktiskt inte gör.

– Jag skulle aldrig kunna skapa de här bilderna i ett analogt mörkrum, så skicklig är jag inte. Men jag är duktig på Photoshop. Det handlar inte om fusk, egentligen gör man samma saker som i ett mörkrum, men snabbare.

Bland annat har han skapat ett makro, en serie automatiska instruktioner i programmet, som ger samma slags kornighet som gammaldags Kodak Tri-X-film 400 pressad till 1600 ASA.

Eftersom han ofta jobbar i dåligt ljus måste utrustningen vara bra, men egentligen tycker han inte tekniken är så intressant. När han föreläser brukar han betona att naturbilder inte behöver vara knivskarpa.

– Släng inte bilderna där skärpan inte sitter perfekt, brukar jag säga. Det är inte det det handlar om, utan om känslor, att förmedla och beröra.

Sammanhang och helhet är avgörande för bra bilder, tycker han.

– Djuret får gärna bli en ganska liten del i landskapet. Jag tar inte jättemycket med teleobjektiv. Lite elakt brukar jag säga att långa telen är naturfotots fördärv. Var är bildtänket om du bara fyller rutan med en fågel?

I stället har han sina egna knep för att komma nära. Ett är att alltid ha med sig kameran: många tillfällen kommer aldrig igen.

Ett annat är att ge sig ut när det blåser, när det är mycket ljud i skogen, och att gå mot vinden. Är det tyst och vindstilla hör älgar och hjortar på långt håll. Då gäller det att smyga, eller att stå helt still.

– Då kan de inte förstå dig och börjar beta igen efter ett tag. Det är tråkigt att säga, men bilen är också ett bra redskap. Inte bara för att förflytta sig utan även som gömsle. Djur är inte rädda för bilar.

Många av Mats Anderssons vinnarbilder är dubbelexponeringar eller långa exponeringar med kameran i rörelse. Resultatet blir ofta drömlikt.

– Det du har på negativet är fortfarande en äkta bild. Samtidigt blir det en modifiering av verkligheten, en annan dimension.

Utrustning: Nikon D4 och D500, Leica M för landskap. Brännvidder mellan 14 och 600 mm.

Boktips:

Nature Diary är Mats Anderssons senaste naturfotobok. En fyllig bilddagbok med svartvita naturbilder tagna under tio års tid. Läs mer på www.matsandersson.nu.

Läs fler tips om nya naturfotoböcker.