Falsk trygghet med miljömärkta kläder

Tänk dig en ny jacka. Säg att den är gjord av polyester och har foder av bomull. Dragkedjan är av plast, knapparna av metall och kragen av ull. Bara för denna jacka har en lång rad material tillverkats, odlats eller utvunnits någonstans, under olika former.

Lägg till det att människor sedan tillverkat jackans olika delar av råmaterialen, varpå en sömmerska någonstans i världen sytt ihop dem till en jacka. Det är kläders långa och ofta komplicerade så kallade produktionskedjor som gör dem så svåra att hållbarhetscertifiera, säger Johanna Leymann, författare och opinionsbildare inom hållbart mode.

– Det finns i dag tyvärr ingen heltäckande certifiering eller märkning för kläder, men det finns en lång rad som certifierar delar, säger hon.

Bomull vanligast

Det Johanna Leymann pratar om är det som kallas tredjepartscertifieringar, alltså initiativ såsom Svanen, EU-blomman och Fairtrade. Tredjepartscertifiering innebär att en aktör som står fri från klädföretagen sätter upp kriterier och granskar att dessa följs av företagen och deras leverantörer, som då får lov att sätta certifieringens märkning på sina plagg.

De flesta certifieringar har på grund av den komplicerade klädbranschen riktat in sig på att märka råvaror och material, vanligast är bomull.

– Men även om materialet i ett plagg är certifierat, betyder det inte automatiskt att produktionen är det, säger Johanna Leymann.

Majoriteten av ett plaggs klimatpåverkan sker i tillverkningen snarare än i materialproduktionen. Vi har länge känt till bekymren i den snabba modeindustrin: giftiga utsläpp från fabriker i utvecklingsländer och sömmerskor som jobbar långa dagar för löner som de inte kan försörja sig och sin familj på.

En del märkningar, till exempel GOTS (Global Organic Textile Standard), har förutom krav på materialet också vissa kriterier för produktionen och resten av tillverkningskedjan. GOTS har börjat titta på frågan om sömmerskornas löner, men än så länge kräver man inte mer än att tillverkningslandets lagstadgade minimilön tillämpas.

– Jag tycker att GOTS är en av de starkare certifieringarna, men i deras kriterier finns ändå inte levnadslön åt sömmerskorna i fabrikerna, säger Johanna Leymann.

Varning för greenwashing

I tabellen längre ned i artikeln listas några av de vanligare tredjepartscertifieringar som går att finna på kläder. I takt med att konsumenternas intresse för hållbarhet
vuxit har klädföretag förstått att det kan vara ett säljargument med en certifiering på ett plagg.

Men eftersom material märkta av en tredjepartscertifiering ofta är dyrare för klädföretagen, och kraven som ställs är begränsande, har vissa företag tagit fram egna hållbarhetsmärkningar. Det är dem man ska se upp med, säger Johanna Leymann.

– Företagens egna märkningar är den perfekta möjligheten till greenwashing, eftersom de inte granskas av någon oberoende part och ofta saknar transparens.

För några år sedan hittade Johanna Leymann till exempel barnkläder hos Polarn & Pyret som alla bar en liten lapp föreställande ett moln och ordet ”eco”. Men bomullen i plaggen var inte ekologisk, som man skulle kunna tro, vilket Sveriges Natur tidigare rapporterat om.

Det är inte tillåtet att marknadsföra produkter med vilseledande miljöargument. När Polarn & Pyret fick kritik svarade man att ”eco” i det här fallet stod för Environmentally Conscious Option. Bomullsråvaran i kläderna kom från bomull inom Better Cotton Initiative (BCI). Det är dock ingen märkning i traditionell bemärkelse.

Enligt Cecilia Solér, konsumentforskare och docent vid Handelshögskolan i Göteborg, är det inte ovanligt att klädföretag i dag märker sina bomullsplagg med BCI:s logotyp trots att det är fel.

– BCI är inte en certifiering. Det är väldigt lurigt. Ett tag när företagen fick kritik för att de märkte med BCI:s logotyp så drog de ner på det, men nu upplever jag att det ökar igen, säger Cecilia Solér.

Löser inte överkonsumtion

BCI är ett branschinitiativ för att skala upp produktionen av mer hållbar bomull. Bomullsproduktion är generellt oerhört problematisk ur ett miljö- och klimatperspektiv. För BCI-bomull ställs inga krav på att odlingen ska vara ekologisk och jämfört med eko-certifiering innebär BCI färre konkreta, mätbara krav.

BCI-bomullen hålls heller inte åtskild från odling till fabrik, vilket sker med ekologisk bomull, utan blir en del i ett så kallat massbalanssystem. Det innebär alltså att bomullen inte är fysiskt spårbar.

Joanna Leymann tycker att det är problematiskt när BCI framställs som en eko-märkning. Hon säger att hållhetsmärkningar har blivit hårdvaluta och att företag använder certifieringarna som argument för att sälja större volymer.

Bara för att ett plagg är certifierat klarar inte planeten dagens överkonsumtion. Märkningarna ger en falsk trygghet, enligt Johanna Leymann. Det är bra att köpa så lite nytt som möjligt, men måste man trots allt köpa nytt, köp certifierat, säger hon.