Fascinerande mångfald

Svennebanangrodor

Martin Emtenäs

Tusen och en art (Bonnier Fakta)

Det låter nästan lite sömnigt förutsägbart att Årets bok från Naturskyddsföreningen har tema biologisk mångfald, men Martin Emtenäs lyckas skaka liv i det fyrkantiga begreppet. I åtta kapitel porträtterar han åtta svenska djur med osäker framtid.

Som grönfläckig padda, vars utseende beskrivs ”som om en vanlig groda hade råkat somna på fel plats och blivit ommålad av ett gäng ohängda svennebanangrodor som ville få den att likna en liten pansarvagn”. (Emtenäs kallar ätlig groda för svennebanangroda eftersom de är grodvärldens svar på burkölsdrickande campare − bullriga, glupska och hemkära.)  En annan av de utvalda porträttarterna är vitryggig hackspett, vars antal häckande par är färre ”än det finns mellanchefer på en pappersmassafabrik”.

Författarens tankar skuttar som fjällrävsungar, som hela tiden tittar upp ur något nytt av lyans hundra hål, från miljöhistoria till mänsklighetens besatthet av inredning (som är anmärkningsvärd med tanke på att vi som art var hemlösa nomader under nästan 300 000 år). Sidorna rinner lättsamt förbi trots att de rymmer ödesmättat allvar.

– Anna Froster

Vårt hemmauniversum

Alexandre Antonelli

Ett dolt universum: jordens okända biologiska mångfald (Natur & Kultur)

Vi behöver egentligen inga jättelika teleskop för att förundras och överväldigas av ett gigantiskt universum. Det finns redan här på jorden, i form av den rika mångfalden av biologiskt liv.

Stjärnbiologen Alexandre Antonelli blev känd för sitt Sommarprat i P1 2021. I Ett dolt universum förklarar han komplexa och fascinerande samband med lätt hand, men vill också väcka insikt om att hoten mot biodiversiteten är ett lika stort problem som klimatförändringarna.

Budskapet är ändå positivt: med kunskap kan vi fortfarande hejda skövlingen av vår naturmiljö. Boken landar i konkreta tips på både storskalig och privat nivå.

– Mats Hellmark

Krypens kollaps

Dave Goulson

Tyst jord (Volante)

Som i sina tidigare böcker skriver Dave Goulson på ett oemotståndligt brittiskt trivsamt sätt, även om ämnet nu är kollapsen – insekternas och därmed vår egen. Ett av alla hot är neonikotinoider, som förbjöds i Europa efter bland annat Goulsons forskning. Med viss desperation frågar han sig om det ska ta 20 år till att förbjuda deras efterträdare, som verkar ha liknande egenskaper.

Detta katastrofmättade kapitel avslutas med den lättsamma rubriken ”Tvestjärtens andra penis”. För att hålla humöret uppe strösslar Goulson mörkret med små glimtar av fascination, vilket han betraktar som vår möjliga räddning.

– Anna Froster