Slöjda med skogen

I boken Skogen och slöjden (Natur & Kultur) visar arkitekten Pernilla Wåhlin Norén enkla och vackra projekt med ingredienser från skog och mark.

– Om man lär känna skogen så kan man vara rädd om den, säger hon.

Egentligen täljer hon hellre på en sked än skriver. Nu har det ändå blivit en hel bok – och en kärleksförklaring till både skogen och den praktiska kunskap som ord inte förmår täcka.

Hantverkets närvaro

Pernilla Wåhlin Norén är arkitekten som efter ett antal år i storstaden längtade tillbaka till barndomens skogar i Dalarna.

– Jag är ju uppvuxen på ett berg i skogen, säger hon med ett skratt.

I Dalarna lärde hon sig att använda alla sina sinnen, något som Pernilla Wåhlin Norén ofta tycker går förlorat i dagens samhälle.

Allt ska gå så fort. Människan förlitar sig allt mer på datorer och distanserar sig från allt som inte är mätbart.

– Man behöver hålla i ett material för att förstå det. Lukta, känna, smaka, dofta, använda alla sinnen. Det får man oftast inte utrymme för, men min tes är att det inte finns någon genväg. Det är så man måste göra, och det är värdefullt.

Slöjdandet fick hon med sig från far- och morföräldrarna, och hon lutar sig också mot Dalarnas gedigna hantverkstradition. Just nu arbetar hon som stadsarkitekt och är ordförande i Borlänge hemslöjdsförening, ledamot i Dalarnas hemslöjdsförbund och i Svensk Form Dalarna.

”Levande skog en förutsättning”

Sin kunskap har hon bland annat fört vidare på arkitekturkollon för ungdomar. Ett sätt att främja såväl hantverk som demokrati och hållbarhet.

– Man får ha någon form av framtidstro, tycker jag, och därför har vi haft arkitekturkollon som har utgått jättemycket från just slöjden. Just för att barn och unga ska växa upp med en relation till skogen och till arkitektur: vad det är, vad de har rätt till och vilka möjligheter som finns för dem att påverka. Och också att man pratar om arkitektur på det sättet att bra arkitektur är till exempel ett levande skogsbruk. Levande skog är en förutsättning för att vi ska kunna ha ett bra samhälle.

Det var också hennes kollon som gav idén till boken. Ett slags handbok för verksamheten, med projekt i trä, gräs, blad, bark, mossor, blommor och lavar, även om den förstås kan användas av alla som är intresserade.

– Jag ville jättegärna ha en typ av handbok till mina arkitekturkollon, så att man under året kan plocka fram som ett recept att göra beroende på vad det är för årstid. Till exempel bladslöjd eller ett hopprep. På så vis kan man bygga upp en relation med skog och natur genom den här tysta kunskapen.

Och själva slöjdandet behöver inte vara så komplicerat, säger hon. De flesta av bokens projekt är enkla, även om det finns några som är lite mer krävande.

– Det handlar mer om att lära känna ett material och då även skogen på det sättet. Huvudtesen är att om man lär känna skogen så kan man vara rädd om den.