Annika Norlin skriver nytt om klimatet

Lavar sprider sig över stenarna längs den smala stigen kantad av bladlösa björkar och himlatäckande tallar. Varje rörelse låter i skogens tystnad. Grenar som knäpper, klafsande steg över fuktig mossa och jord. Förut var den bara skogen. Nu är den detaljer. Annika Norlin betraktar ett myrsamhälle vid fötterna, talgoxar och gulsparvar där ovan.

För två år sedan hade Annika Norlin arbetat för mycket. Hon var trött och upplevde en plötslig längtan efter total tystnad. Nu sitter hon inomhus, i en kaféfåtölj med blicken mot Umeälven utanför, och minns tillbaka.

– Det kändes först halvflummigt. Men jag var överarbetad och ville hela tiden gå ut i skogen för att tända en eld. När jag var där började jag se allt mycket tydligare – all information som tidigare stannat utanpå kroppen kom nu innanför huden, säger hon.

Texter om miljön

Sedan dess har hon börjat skriva texter om miljön. Hon sjunger om att bygga en ark och ge sig ut på arktiska oceanen för att föra människoarten vidare, hon sjunger om horder av djur på väg mot Washington.

För Annika Norlin skulle det komma att krävas en personlig kris för att ta in en större kris som pågick runtomkring.

– Innan kunde jag läsa informationen, men inte känna den. Min trötthet och skogslängtan sammanföll med att rapporterna blev mer och mer tydliga. USA drog sig ur Parisavtalet. Tidigare hade jag tänkt att ledarna hade koll på läget, men så är det ju inte insåg jag då.

Annika Norlin inledde sin musikkarriär 2005 med debutalbumet Introducing…Hello saferide – hennes artistnamn när texter skrivs på engelska. Senare blev hon också Säkert!, när texterna skrivs på svenska. Åtta album senare har hon även hunnit sommarprata två gånger, publicerat noveller och samlat på sig fem grammisar. Hon bor här i Umeå, har just flyttat in på ett kontor tillsammans med andra musiker och utforskar nya sätt att skapa sitt nästa album.

Väcka dem som klimatsover

Vi sitter på Bildmuseets kafé i Umeå och kommer osökt in på frågan: Vilka ord och bilder behövs egentligen för att väcka dem som klimatsover?

– När världsartister som Beyoncé och Jay-Z uppmanar folk att äta veganskt, när folk tror att tv-serien Game of Thrones handlar om klimatkrisen, då kan saker hända. Vi har inte råd att vara finsmakare när det gäller klimatfrågan, säger Annika Norlin.

Hur ser du på artistens roll i klimatrörelsen?

– Varje artist får välja själv vad deras roll är. Det är skruvat att förvänta sig mer av oss artister än av företagsledare och lärare. Jag ser inte mig själv som en politisk artist utan någon som sysslar med känslor. Miljön har tagit över mina känslor mycket på sistone, och då blir den samma ingång som hjärtesorg i mitt textförfattande. Min utmaning är att få människor att känna något för det här. Egentligen är det inte jag som ska prata om klimatfrågor, det är forskarna. Men kanske kan jag som artist vara en brygga.

Novell för tonåringar

Som en direkt konsekvens av sitt klimatuppvaknande ute i Umeås skogar för två år sedan, började Annika Norlin läsa och prata med sakkunniga. Hon ville skriva en novell för tonåringar, som grundades inte bara i hennes egen oro men också i kunskap. Researchen har lett till en för Annika Norlin lite tydligare bild av klimatförändringarna:

– Förut var det ren panik och ingen fakta, nu lite nyanserad panik och en del fakta.

I novellen som utspelar sig någon gång i framtiden talar skollärare med sina elever om människor som levde under slutet av 2010-talet och refererar till många av dem som ”ignoranterna”.

– Inom gruppsykologin talas det om bystander-effekten, från ett fall där en kvinna, Kitty Genovese, blev våldtagen och mördad utanför ett höghus. Många såg på men ingen ringde polisen. Alla trodde att någon annan hade ringt. Vi befinner oss i samma läge inför klimatet. Ofta kan människor tänka att om de inte gör något aktivt så har de inte gjort fel. Jag räknar in mig själv här, vi har alla gjort allt fel. Alla är ignoranterna förutom Greta och typ fem till.

Vems är ansvaret för att lösa krisen – systemet eller individen?

– Bägge två! Viktigast är att systemet reagerar, men är det något som någonsin skett utan att individer först tryckt på? Systemet har ansvaret att erbjuda lösningar, men det är ju inget som hindrar mig att minska mitt flygande ändå.

Var hämtar du hopp?

– Det handlar inte om hopp, det handlar om att minimera skadorna. Om vi lyckas stanna vid 1,5 grader är det ju en helt annan sak än om vi går upp till 4-5 graders uppvärmning. Däremot hittar jag nog en tro i att allt vi antagligen kommer behöva ändra på i våra liv är bra för oss. Och sedan finns något utmanande i tanken att vi som lever nu är de viktigaste som någonsin levat, för det är vi som avgör hur det här kommer att bli. Det får mig att känna som att vi kan vara superhjältar.

Vilken superkraft skulle du själv välja?

– Möjligheten att stänga av mina egna tankar.