Att störa för att höras

Det var mörkt ute när de ställde upp stegen mot stängslet och slängde en matta över taggtråden. Pontus Bergendahl klättrade över till andra sidan. Trillade i leran. Kände sig klumpig och nervös.

Skylten med texten ”Flyget eller livet” fick han ändå med sig. Han klev ut på landningsbanan på Ängelholms flygplats. Sedan gick det snabbt.

”Ett rationellt val”

En polisbil körde fram och två poliser kom ut med dragna vapen, de brottade ner mig och satte handfängsel, berättar Pontus Bergendahl om en av de flygplatsaktioner han genomfört med klimatnätverket Extinction Rebellion.

Åtta timmar blev han kvar i cellen. Trots att han var förberedd på konsekvenserna kom tvivlet, tankarna om att han kanske hade gått över en gräns.

– Men jag tvivlar hela tiden, det har jag gjort från början. Och när jag ligger fastlimmad på en väg blir jag alltid på något vis förvånad. Det är så otypiskt mig.

För några år sedan sade han upp sig från jobbet som chef på ett IT-företag och blev klimataktivist på heltid. Han är engagerad i Extinction Rebellion och Återställ våtmarker, rörelser som överlappar varandra, båda med fredlig civil olydnad som metod.

Organisationerna delar på en källarlokal i Malmö. Här finns soffor, pentry och sällskapsspel. Kaffet serveras svart med en ursäkt om att havredrycken är slut.

På en whiteboard har någon skrivit datum för olika aktioner. Ett av rummen fungerar som verkstad med målarfärg och verktyg. Pontus Bergendahl tar fram ett stålrör och visar hur man kan låsa fast händerna inuti röret vid vägblockader.

– I den akuta situation vi befinner oss i nu är civil olydnad nödvändig. Radikal aktivism fungerar som en katalysator. Vi måste störa för att höras, det är ett rationellt val.

Han ger exempel på när han anser att mobiliseringen från den radikala rörelsen haft effekt: fossilgasterminalen i Göteborg och utbyggnaden av Preems oljeraffinaderi i Lysekil som båda stoppades.

Opinionsbildande kraft

En Sifoundersökning från 2022 visar att 75 procent av svenskarna tycker att det är viktigt att återställa våtmarker. Vägblockader som Återställ Våtmarker genomfört har genererat över tusen artiklar, men många ägnas åt arga biltrafikanter.

– Det är skillnad på att driva opinion och på att bli omtyckt, säger Pontus Bergendahl.

Han återkommer till det rationella i civil olydnad som metod. Men först kommer moralen, vikten av att göra det rätta.

– Vi lever i en mörk tid och då måste man stå upp och visa vilken människa man vill vara. Om jag inte agerar är jag falsk mot mig själv.

Den 53-åriga trebarnspappan från Lund får inte några kickar av att kliva ut på en landningsbana. Det är inget nöje att gripas av polisen. Och han är rädd att bli påkörd när han blockerar motorvägar.

– För mig går en knivskarp gräns vid alla former av våld. Jag skulle inte kunna repa en bil. Inget som kan göra folk ledsna.

”Är redan katastrofläge”

När vi är på väg till Möllevångstorget för fotografering pekar han ut platsen där det började, köpcentret Triangeln.

– Jag och min fru hade julhandlat och satt i bilen när vi blev stoppade i en vägblockad, den första Extinction Rebellion gjorde i Malmö. Vi tittade på varandra och tänkte båda att ”det är därute vi ska vara”.

Första gången han var med på en demonstration tyckte han att det var pinsamt. Han bad sin dotter att hålla i banderollen.

Nu är klimataktivismen Pontus Bergendahls vardag. Han är en av Klimatalliansens talespersoner.

Det händer att han är rädd, att han ser sig om bakom ryggen. Hot och hat förekommer.

Men det finns något annat, som väger tyngre. Rösten brister, han gråter, tystnar några sekunder. Tar sats igen och förklarar att han ibland blir väldigt ledsen.

– Det är redan katastrofläge och vi vet att det kommer bli mycket värre. Så många kommer att gå under i klimatkrisen.

Läs också: Juridik som förändrar

Kritisk mot andra delar av klimatrörelsen

Det hjälper att agera utifrån moral, att kämpa även när han saknar hopp. Och ur handling föds hopp.

– Men det kan kännas tröstlöst att få höra av andra inom rörelsen att vi bara gör folk arga. Och när stora aktörer som till exempel Naturskyddsföreningen inte tar ställning för civil olydnad.

Som han ser det blundar den mer måttfulla flanken inom klimatrörelsen för vad som krävs och – återigen – för vad som är rationellt.

– Vi är alla överens om hur jävligt det är och hur lite tid vi har. Klimatkatastrofen är av en sådan omfattning att det är i högsta grad proportionerligt att blockera vägar och flygtrafik.

Han är också självkritisk, säger att den radikala sidan kan jobba mer med respekt för individens val, att inte skam- och skuldbelägga.

Läs också: Olydnad för klimatet

Smugglade in XR-märken

Efter flygplatsaktionerna i Ängelholm dömdes Pontus Bergendahl för bland annat ”obehörigt tillträde till skyddsobjekt”. Han blev den första klimataktivisten i Sverige att avtjäna sitt straff i fängelse. När vi träffas har han nyligen kommit ut efter två månader på anstalt.

– Jag såg det som ett tillfälle till vila. Jag läste, tränade, fick tid att tänka och skrev mycket. Det fanns en promenadslinga där jag gick runt med papper och penna.

Han tog också chansen att prata om klimatfrågan inne på anstalten, men när han frågade om tillstånd för att hålla en föreläsning om klimatkrisen blev det nej.

– Min fru smugglade in klistermärken så sista dagen genomförde jag ändå en liten aktion, säger han och ler.

Straffet har inte avskräckt Pontus Bergendal. Arbetet fortgår som tidigare. Men insatserna har höjts.

Brottsrubriceringen vid vägblockader har i flera fall blivit ”sabotage”, ett långt allvarligare brott än det tidigare gängse ”ohörsamhet mot ordningsmakten”. Det är en utveckling som mött skarp kritik från flera människorättsorganisationer som anser att demonstrationsfriheten står på spel.

– Jag tror att vi är det enda landet i Europa som åtalar klimataktivister för sabotage vid fredlig civil olydnad som vägblockader. Det är verkligen anmärkningsvärt, säger Pontus Bergendahl.

I maj inleddes en ny rättegång, där han står åtalad för just ”sabotage” efter en vägblockad. Han är beredd, väjer inte för det straff som kan komma.

Och det finns utrymme för annat än sorg och kamp. Våren har kommit till Malmö och när vi lämnar källarlokalen vänder han ansiktet mot solen, ler och säger sig trots allt känna glädje.