David Jonstad flydde storstaden

För femton år sedan kunde David Jonstad inte föreställa sig att leva i en mindre stad än Stockholm.

– Jag trivdes så himla bra med stadspuls och betong. Men jag har gått igenom en process som fick mig att ifrågasätta min identitet och hela vårt sätt att leva, säger han.

Stadspulsen känns långt borta där vi sitter på några stockar runt en eld nära familjens odlingsbäddar och växthus. En kaffepanna puttrar i lågorna. Snön ligger kvar på de böljande kullarna runtom, men solen värmer och anksnatter och fårbräk blandas med talgoxarnas vårsång.

David bjuder på äppelringar från gården.

– Om några år kanske vi har egna hassel- och valnötter också. Vi håller på att anlägga en nöt- och fruktlund ovanför husen.

Han har kallats både romantisk grönavågare och prepper. För honom är flytten hit 2015 kanske mest en logisk konsekvens av researchen inför böckerna Kollaps och Jordad.

Prepping, trenden att förbereda sig för kriser, är egentligen inget han identifierar sig med.

– Jag är inte negativ, men det känns mer som ett urbant fenomen eller något för långa strömavbrott. Jag ser mig snarare som självhushållare. Kollapsar samhället spelar det ingen roll att ha lagrat en massa konserver. Då behöver vi ett uthålligt jordbruk som går att driva utan importerad diesel.

Fick upp ögonen för klimatfrågan

I början av 2000-talet pluggade David Jonstad till journalist och brann för ämnen som global rättvisa, bättre arbetsvillkor och feminism.

Miljöfrågorna lämnade han åt andra. Fram till 2006 då han fick Mark Lynas bok Oväder i händerna.

– Det var ett slags frälsningsögonblick då jag fick upp ögonen för hur viktig klimatfrågan är.

Skrivandet fick ett nytt fokus, bland annat var han med och startade Klimatmagasinet Effekt och började på första boken Vår beskärda del.

– Då var jag fortfarande inne på det som mycket av debatten i dag handlar om. Att vi måste bygga mer förnybar energi, skapa grönare städer, nya politiska styrmedel. Minskar vi bara utsläppen löser vi problemen.

Men när han nystade vidare kom tvivlen. Koldioxidutsläppen är en effekt av hur vi använder resurser i stort, något som påverkar alla ekologiska system. Vår ekonomi bygger på tanken om evig tillväxt, en framgångssaga där världen bara kan bli bättre och där allt kan lösas med mer avancerad teknik.

Kruxet är bland annat resursanvändningen. Vi lever i en historisk parentes där fossila bränslen gett otroliga möjligheter och skapat en ekonomi som kretsar kring fiktiva värden – en sorts inteckningar i framtiden.

I Kollaps skriver han om historiska föregångare till vårt samhälle. Komplexa civilisationer som uppstått ur ett överflöd av resurser och energi, ofta slavarbetskraft.

– De har verkat i hundratals år och framstått som oerhört mäktiga, men i slutänden rår ingen på resursbegränsningarna. När överskottet är uttömt följer en förenklingsprocess. En kollaps där samhället måste omorganiseras.

Förnekelse, depression och klimatångest

Hönsen kacklar en bit bort, ankorna kommer närmare och kollar läget vid brasan – med visst avstånd till katten Tassa, som de inte riktigt är kompis med.

– De är väldigt nyfikna, vill alltid veta vad som händer. Och så tajta, det är som ett osynligt band mellan dem.

David Jonstad gick igenom olika stadier av förnekelse, depression och klimatångest men landade i en sorts lugn. Hans bild av framtiden i dag handlar varken om ständig expansion eller krasch à la Hollywoodfilm.

– Vi kommer förmodligen att få leva resten av våra liv i en process där samhället stöps om i grunden. Men det kommer att ta lång tid och ge oss möjlighet till anpassning. Det finns något hoppfullt i det.

Ambitionen att rädda världen garanterar besvikelse. Men man kan känna sig nöjd med att åstadkomma den förändring som är möjlig, tänker han. Tredje boken Jordad handlar om att leva inom planetens gränser. Att bygga upp i stället för att utarma och hitta tillbaka till verkligare värden som jord, skog och vatten.

Det svåraste verkar vara att ifrågasätta identiteten, systemet som vi alla är beroende av.

– Det är ett stort hinder i den nödvändiga omställningen. Samtidigt ser jag ett växande intresse för odling och självhushållning. Det kan handla om Mandelmanns eller danska bonden på tv – ett sug att göra något med händerna och inte bara se sig som lönearbetare eller konsument.

David och dåvarande sambon tog första steget när de gick med i en gårdsgemenskap i Södermanland, mest som sommar-

boende. Han gav också upp sin vegetarianism, som kändes som en alltför snäv lösning. I dag är han med i det lokala jaktlaget.

Efter några år blev det allt motigare att åka tillbaka till Stockholm. Han och nya sambon Sofia började leta gård på riktigt.

Två hektar klarar behoven

De rödfärgade husen ligger mellan betesmark och odlingar, mitt i en dunge med höga träd. Höns och ankor bor i små hus nära torpet, fåren lite ovanför. Vi kavar oss uppför en isig backe till nyfikna bräk. Ledartackan Ulla kommer fram först för att bli kliad. Hennes och de andra tackornas runda magar skvallrar om kommande lamning.

Två hektar inägomark och några till med skog klarar en stor del av behoven för två vuxna och två barn. Men inte allt, Davids skrivande och föreläsande och Sofias deltidsjobb som VA-ingenjör på kommunen hjälper till.

Starten var tuff, det tog på krafterna att förvandla kompakterad spannmålsåker till trädgård och bygga uthus samtidigt som barnen var små.

– Men nu har det lugnat sig. Och vi har aldrig ångrat oss eller funderat över om flytten var rätt.

Samarbete är en viktig pusselbit. David har inte märkt av någon misstänksamhet mot utflyttade stockholmare i byn. Tvärtom. Bara hjälpsamhet.

– Även om grannarna kanske inte formulerar sig på samma sätt som jag håller många på med liknande saker: lite odlingar, lite höns. Vi framstår inte som udda.

Självförsörjning är ingen ensamgrej, utan bygger på bra relationer med människor och natur. Där kan landsbygden klara framtiden mycket bättre än storstäderna, anser David Jonstad.

– Det skrivs många rapporter om hållbara städer, färre om landet. Det beror på att hållbarhet definieras av en urban medelklass och lösningarna som presenteras ligger i den gruppens intresse.

Hans analys är i stället att fler kommer att behöva arbeta i jordbruket igen när oljan sinar. Städer som drivit förtätningen långt kommer att få problem eftersom mat måste kunna produceras inom eller nära städerna.

– Stockholm, till exempel, har nog inte framtiden för sig.

Å andra sidan tilltalas inte alla av livet i en by på landet.

– Men det är bra om fler utforskar alternativ. Man kan till exempel börja med att köpa mat direkt från producenter och bli mindre beroende av marknaden.