Den obekväme experten
Markku Rummukainen är Sveriges kontaktperson i FN:s klimatpanel IPCC. Med det kommer en del rampljus, vilket Markku accepterar – om än något motvilligt.
Solen steker i det bostadsområde där dagens intervju ska ske. Ordningen på husnumren är inte självklar men efter lite letande bland de gång- och cykelvägar som binder ihop kvarteren dyker rätt sifferkombination upp. I just det här grå radhuset i Sollentuna läggs grunden för storpolitik.
Dörren öppnas av klimatforskaren Markku Rummukainen och vi slår oss ner i trädgården för att ta oss an den fråga som är anledningen till samtalet.
Vad betyder det egentligen att vara Sveriges representant för FN:s klimatpanel IPCC?
– IPCC samlar världens länder. Panelen sammanställer omfattande underlag om kunskapsläget i klimatfrågan. I de här processerna för jag Sveriges talan, säger han.
”Att vara i rampljuset är mot min natur”
Markku Rummukainen har haft uppdraget för IPCC sedan 2016, men har jobbat med klimatfrågan hela sitt yrkesliv. Han säger att det saknas en uppenbar förklaring till att det blev just klimatet han riktade in sig på, men att det grundar sig i ett intresse för naturvetenskap och livet på jorden.
I dag är han en av Sveriges mest framstående klimatexperter och har deltagit vid flera internationella klimatmöten. I klimatsammanhang har han ofta blickarna riktade på sig, något han fått vänja sig vid, antingen han vill eller inte.
– Jag gillar att tillgängliggöra kunskap, men det går lite mot min natur att stå i rampljuset. Samtidigt dras jag till nya utmaningar, det är väl det som har gjort att jag hamnat här. Men det är ibland lite läskigt att ta micken och tala för Sverige, eller prata med en journalist och inte veta vilken rubrik det kommer bli.
På IPCC:s möten deltar hundratals representanter från olika länder. Sedan pandemin startade har de flesta möten varit virtuella, något Markku sett flera fördelar med.
– Jag förstår att en del saknar korridorsnacket, men tycker det är ganska skönt att slippa resa. När mötena är virtuella kan antalet deltagare också vara fler.
I dag är datorn i arbetsrummet avstängd. När den är på kan de möten som pågår där inne bli långa.
– En mötesdag kan börja fyra på morgonen och hålla på sex till arton timmar.
Under den tiden går det inte att tappa fokus. Det kan när som helst dyka upp ett förslag som är extra viktigt att kommentera.
– Det handlar mycket om förberedelse. Det går att lista ut var det finns anledning att fokusera lite extra utifrån agendan och det material som skickas ut. I vissa frågor kan jag skriva formuleringar på förhand, så att det blir så tydligt som möjligt men ändå kort. Skulle det komma upp en fråga där jag inte vet Sveriges hållning så finns möjlighet att kontakta regeringskansliet för ytterligare instruktion, säger han.
Det handlar om kunskapsvärdering men också i hög grad om diplomati och strategi.
– Det är ganska enkelt eftersom vi diskuterar kunskapsfrågor. Ibland är det dock inte självklart hur långt jag ska vara beredd att gå för att lägga fram ett visst förslag om någon formulering. Då gäller det att lyssna extra noga och avgöra i stunden vad som är mest strategiskt – att begära ordet eller vara tyst.
Rutinerad besökare på klimattoppmöten
IPCC:s rapporter är inte framtagna för att vara beslutsfattande i sig, men de fungerar ofta som underlag när politiska beslut fattas. Därför fyller de en viktig roll i till exempel klimatförhandlingarna och presenteras ofta i samband med dessa.
Än så länge vet inte Markku Rummukainen om han kommer att delta på höstens klimatmöte i egyptiska Sharm el-Sheikh eller inte, men han är van vid FN:s klimatmöten och vet vad de innebär.
– Klimatmötena är en process med många agendapunkter. Varje möte spelar roll, men ofta handlar det om steg på vägen. Vid COP27 kommer man att arbeta
vidare med hela agendan, inklusive de nya spåren om utsläppsminskning och anpassning som beslutades vid COP26 i Glasgow.
IPCC:s huvudbudskap har varit tydligt i många år: ska vi ha chans att leva upp till 1,5-gradersmålet måste de globala utsläppen minska mycket snabbt. Det gäller också slutsatserna för Sveriges del från Klimatpolitiska rådet, där Markku Rummukainen var ledamot fram tills juni i år. Rådet fokuserar på att utvärdera Sveriges politik för att nå de nationella klimatmålen.
– Just nu minskar inte utsläppen tillräckligt snabbt. Sverige har gjort ganska bra ifrån sig i en internationell jämförelse, men det måste hända mer. Det räcker inte att vara bland de bästa när också de bästa kan bli så mycket bättre, säger han.
Efter att ha jobbat med den här frågan i så många år vad känner du kring glappet mellan kunskap och handling? Är du orolig?
– Det blir inte personligt för mig på det sättet, och jag skulle inte säga att jag känner oro, snarare är jag nyktert förväntansfull. Forskning visar att det går att minska utsläppen genom åtgärder. Men jag kan tycka att det är konstigt att klimatfrågan partipolitiseras så mycket. Målen är gemensamma, och tiden kort, så det borde också finnas en gemensam bild av hur målen ska verkställas.
Tror på lösningarna
Markku Rummukainen säger att klimatfrågan är för stor för att behandlas som en separat fråga. Han menar att klimatperspektivet snarare måste finnas med i andra politiska områden, ett ställningstagande som stämmer bra överens med vad Klimatpolitiska rådet efterlyser i Sverige. Inför riksdagsvalet var läget ett annat. Den gemensamma synen på vägen framåt lyser med sin frånvaro.
– De olika partierna pratar olika gällande klimatfrågan. En del nämner den inte alls, somliga stannar vid någon liten fråga, och andra ligger lite närmare en helhetssyn, säger han.
Trots att det är väldigt mycket som ska hända på kort tid tror han att det är möjligt att vända utvecklingen och begränsa uppvärmningen.
– Forskningen är tydlig med att många lösningar är bättre än de vi har nu, och dessutom kan bidra till välfärd och hållbarhet. Vi börjar långsamt hitta vägen men det är ovisst hur vi till slut landar.
Under intervjun återkommer han till att trögheten i att få igenom förändring ofta beror på olika värderingar, och att värderingar ofta är svåra att stämpla som rätt eller fel. Kanske bidrar den synen till att han trivs så bra med rollen som kontaktperson för en av världens mest inflytelserika klimatinstanser – en position som nog skulle framkalla betydligt mer stress hos många andra.
– Jag är bra på att fokusera på det jag håller på med. Jobbar jag så jobbar jag. Om jag är med familjen så är jag det. Bygger jag hus så bygger jag hus, säger han.