Elin Anna Labba: inte längre så artig

Med boken Herrarna satte oss hit (Norstedts, 2020) öppnade Elin Anna Labba majoritetssamhällets ögon för tvångsförflyttningarna av samer. Nu skriver hon om det många av de intervjuade i boken såg som en fortsättning.

– De förflyttades till ett regleringsmagasin där de fick fortsätta att flytta i flera omgångar. Ända fram till 1970-talet.

Nya boken Far inte till havet kommer ut i januari. Sveriges Natur träffar henne precis i slutfasen av skrivandet, i samevistet Vaisaluokta vid sjön Akkajaure.

Eller havet som den ofta kallas. Kraftverksdammen dränkte hem, småsjöar och fjällandskap. I dåligt väder ser man inte andra stranden. Vid ostliga vindar växer höga vågor, ända från Suorva flera mil bort.

Just så är det också när vi kommer. Regnet piskar, stormen viner och alla båtturer är inställda.  Men efter en natt på fjällstationen i Ritsem lyser solen och sjön speglar Áhkkámassivets snöklädda toppar.

På andra sidan står vattnet lågt och en hög stenig strandzon breder ut sig. Stålbryggan vid STF-stugan går på räls, för att kunna höjas och sänkas.

Byn Vaisaluokta syns knappt ovanför sluttningen. Den har fått flytta uppåt, inåt land, i flera omgångar.

Det som var en samlad bebyggelse sträcktes ut som ett pärlband mellan strand och fjällsida. Erosionen tar husen med tiden.

– Min farbrors stuga står nästan på branten nu, bara några meter kvar, säger Elin Anna Labba, som möter upp på stranden tillsammans med hunden Biddu.

Kusinernas båt slogs sönder av gårdagens storm, berättar hon. Det går inte att ha vanliga bryggor i sjön.

– Sådant påminner om dämningarna, det är som ett sår man river och petar i. Sorgen bor utanför ens dörr.

Ett osynligt landskap

Äldre släktingar lever fortfarande med ett osynligt landskap: kåtorna, myrarna, udden där skolan låg. Björkskogen som fortsatte grönska länge under ytan, med midsommarblomster och allt.

Familjens lilla sommarhus vilar på kraftiga stålbalkar för att stå still på den fuktiga backen ovanför stranden. Både hon och maken Ol-Duommá har släktrötter och starka barndomsminnen i Vaisaluokta. Numera bor de i Saltdal i norska Sápmi där de också har sina renar.

Men just nu är hon ensam här, bara boken att ta hand om.

– Den handlar lika mycket om sjön som strävan efter ett hem, att förlora det och bygga upp det på nytt. Kan man vara hemma om marken går sönder under en?

Verklighetsnära roman

Bokens by är namnlös, en kombination av byarna runt sjön och andra urfolksberättelser om vatten. Till skillnad från den förra är Far inte till havet fiktion, en roman. Samtidigt är den verklighetsnära och byggd på intervjuer.

Alla i Vaisaluokta är släkt med samer som tvingades flytta söderut från Karesuando med sina renar, efter att gränsen mot Norge och deras traditionella sommarbetesmarker stängts.

När hon började fråga om tvångsförflyttningarna gled samtalen hela tiden över till dämningarna. De och andra exploateringar som skogsskövling och gruvor var färskare i minnet.

– Först var det ganska frustrerande, innan jag förstod hur mycket det hängde ihop. De ville tala om maktlöshet, det som påverkat deras liv och vardag.

Det vanliga journalistiska arbetssättet och frågorna fick läggas åt sidan. Processen tog mycket längre tid än hon någonsin tänkt sig.

– För mig blev det väldigt känslosamt, speciellt då de gamla jag pratade med började gå bort under tiden. De berättade sånt jag aldrig fått chansen att fråga min morfar eller farfar.

Samtalen en gåva

Mer än intervjuer blev samtalen en gåva, något som påverkade Elin Anna Labba på djupet. Hon som själv lärt sig samiska först i vuxen ålder fick bada i språk och vardagsfilosofi.

– Deras sätt att berätta påverkade också mitt sätt att skriva på svenska. Om man tycker att Herrarna satte oss hit är poetisk beror det på att de uttryckte sig så. En hel världsåskådning kan finnas i tre ord.

Något annat hon fick med sig var en ny relation till naturen.

– Jag skulle kunna skriva hela mitt liv utifrån materialet jag fick. Nu skriver jag om vatten, jag skulle också kunna skriva om renar, om träd eller om fåglar. Jag tittar själv mycket mer efter fåglar nu. Tyvärr finns här få sjöfåglar utom måsar. Det blir väl så vid en reglerad sjö.

I berättelserna har fåglarna ofta magisk funktion. De förebådar händelser eller möjliggör kommunikation med de döda.

Synen på naturen skiljer sig

Hon ser stora skillnader i kulturernas natursyn. Den svenska är industriell och rationell. I den samiska tackar man markerna för bete, frågar träd om lov, fjäll och andra platser får egna jojkar.

– Det blir en sån clash när det gäller skogsbruk och gruvor. Eller den här sjön.

Den första vattenkraftsdämningen gjordes samtidigt som den första stora tvångsflytten hit för hundra år sedan. Området bröts ut ur nationalparkerna som bildats ett decennium tidigare. Under kriget följde två snabba dämningar, utan förvarning eller ersättning till dem som bodde här.

– De räknades verkligen inte, för att de var samer och nomader.

”Jag vill inte vara så himla artig längre”

Den sista och största dämningen gjordes på 1970-talet. Eftersom nya boken handlar mer om exploatering förbereder hon sig på att bli ifrågasatt. Men de tuffa frågorna kom redan efter Herrarna satte oss hit.

– Som same får man ofta stå till svars för hela Sápmi, varför vi inte kompromissar eller har tålamod. Jag vill inte vara så himla artig längre.

I själva verket har problemet snarare varit för mycket tålamod, tycker hon. Subtila protester som att vända koltar ut och in eller jojkar med kritisk udd kanaliserade ilska och bevarade värdighet, men budskapet nådde sällan fram.

Hennes nästa bokprojekt ska handla om nomadskolorna som verktyg för assimilering och om språket som togs ifrån barnen, en berättelse som också är väldigt personlig för henne.

– Det är så mycket du inte har tillgång till när du inte har språket. Att ta tillbaka det är att kliva in i dig själv, närmare både hjärtat och tankarna.

I nya hemlandet Norge ser hon också utmaningar, men en större medvetenhet om samiska villkor.

– Det är som att de öppnat ena ögat. Här är båda stängda. Politiskt står det helt still i Sverige.

Flytt till följd av klimatförändringar

Familjens flytt hängde ihop med klimatförändringarna. Hennes man ser allt större problem med renskötsel i svenska skogar. Snötäcket fryser till is över marklavar, och gamla skogar med hänglavar som skulle kunna ersätta försvinner.

De vill inte vara beroende av utfodring och lastbilstransporter. I Norge finns fjäll, skog och hav på nära avstånd och det blir inga långa flyttar. Samtidigt tar det tid för renarna att hitta rätt i en ny miljö.

– Vi har fått samma problem som de tvångsförflyttade jag skrev om, renarna vet inte vart de ska ta vägen än. Lite ironiskt…

Det går ändå att se en positiv effekt av tvångsförflyttningarna här i Vaisaluokta.

– Folk hade flyttat och flyttat ända sedan de bodde utanför Tromsö och hela tiden byggt upp på nytt. De blev väldigt duktiga på att bygga kåtor, säger Elin Anna Labba.

På vägen tillbaka följer hon med en bit och pekar ut vackra exempel, som de båda torvklädda kyrkkåtorna som ligger på en höjd mitt i byn med vid utsikt mot fjällen och Akkajaure. Den ena byggdes av poeten Paulus Utsi 1947.

En bit bort finns familjens gamla kåtaplats, där hon växte upp och lekte.

– När min äldsta son var liten bodde vi fortfarande här.

För tolv år sedan hade erosionen gått för långt och kåtan måste tas ned. En bar sandig cirkel i gräset strax intill branten går fortfarande att se. Ett litet tag till.