Fåglarna blev Jonas Classons väg tillbaka

Tidig morgon i slutet av februari, snö i luften. Jonas Classon kör norrut från Örebro, ordentligt påpälsad för årets första besök vid sångsvanarnas sjö.

– Tysslingen och Kilsbergen är som en egen klimatzon, ett skifte från slätten. Våren stannar liksom upp här. Det är nog därför det blivit en så effektiv rastplats för fåglar, säger han.

På västsidan bär isen fortfarande mellan höga vassruggar. På andra sidan sjön syns fågeltornet vid Tysslingens naturcenter, än så länge folktomt. Om några veckor kommer skådarna att trängas där, med tusentals svanar i fokus.

Nu väntar vi på förtruppen, svanarna som ska häcka ända upp mot fjällvärlden och måste vara tidigt ute. För Jonas är årets första sträck speciella. De fungerar som en metafor för den omvälvande återkomst till livet han själv upplevde här.

– När sångsvanarna kommer hugger det till i bröstet av glädje. Lätet är så förknippat med mina upplevelser och känslor. Jag är 13 år igen och står här på rangliga ben.

I tidiga tonåren hittades han medvetslös i familjens vardagsrum och drabbades sedan av återkommande och oförklarliga krampanfall. Flera år tillbringades mestadels på sjukhus. Vänner, skola och aktiviteter försvann ur bilden.

Men på sjukhuset mötte han läraren Nisse Eriksson som vågade ta med honom ut, på spaning efter fåglar som lappugglor och sångsvanar. Fotointresset fanns redan tidigare och nu började Jonas låna med sig systerns systemkamera.

”Fåglarna blev mina nya kompisar”

– Det var en sådan frihet, att möta morgonen och ljuset i stället för sjukhusväggarna. Jag blev tagen av upplevelsen, de häftiga färgerna och individerna jag mötte. Fåglarna blev mina nya kompisar.

Ju mer de var ute, desto friskare kände han sig, symptomen avtog för att till slut försvinna. Samtidigt växte ett beslut om framtiden. Han sålde sitt älskade trumset för att kunna köpa ett längre teleobjektiv. I dag är han professionell naturfotograf, sannolikt den enda i Sverige som försörjer sig enbart på fågelbilder.

Fem bländvita silhuetter

Kameran står på ett stadigt stativ mellan vassruggarna. Jonas söker av skogsranden med kikaren och lyssnar intensivt. Ett avlägset trumpetande hörs, snart sveper fem bländvita silhuetter med långsträckta halsar in söderifrån.

– Gud, vad härligt. Det finns fortfarande inget som slår det här, fast jag nu får resa till alla platser jag drömde om när jag såg David Attenboroughs dokumentärer i sjuksängen.

Sångsvanen har gjort revansch

De första exemplaren av Jonas och skribenten Anna Frosters nya bok har just lagts ut till försäljning i naturcentret. Sångsvan – tillbaka i ljuset (Max Ström, 2024) är en berättelse som borrar i uråldriga myter, men också en modern framgångssaga om en hotad arts revansch.

Sångsvanarna är ett bra exempel på hur en art kan repa sig om vi låter naturen vara, tycker Jonas. För 100 år sedan var de nära utrotning i Sverige, för 50 år sedan hade de ökat till några hundra par.

Läs också Jonas Classons bildreportage: Svansjön i vårvinterskrud

– I dag finns det kanske 10 000 par och säkert lika många ungfåglar. I första hand beror det på att man slutat skjuta, utom viss skyddsjakt som sorgligt nog tillåts. Men man har också återställt våtmarker och öppnat diken. Mildare vintrar och höstsädsådd är andra förutsättningar.

Många av bokens drömskt vackra bilder är från alla tidiga morgnar han har stått här. Andra bilder är från häckningsplatser i norr där svanarna fortfarande beter sig som skygga ödemarksfåglar och är svåra att komma nära.

En häckning som finns med i boken hittade han i en tjärn strax ovanför Tysslingen.

– I fjol fick paret ut hela sex ungar! Kanske har de redan kommit?

Vi fortsätter uppåt Kilsbergen medan snön faller tätare. Och jo då, svanparet är på plats, simmar lugnt i mörkt öppet vatten där isen brutits upp. Bara de gula näbbarna bryter det grafiskt svartvita.

Fåglar omgivna av mörker

Första boken, Svart album, gav Jonas ut på eget förlag (2020), med porträttbilder där fåglarna framträder på samma sätt som han upplevde dem under sjukdomstiden: vackert upplysta men omgivna av mörker.

Det stora genombrottet kom med nästa bok, Lappuggla – skogens dolda väsen (Avium förlag, 2021, också tillsammans med skribenten Anna Froster). Lappugglorna hade följt honom ända sedan de första utflykterna från sjukhuset.

– Det var något med blicken som trängde in. Något mänskligt, en känsla av samhörighet. Och något mystiskt som väckte lusten att förstå den här varelsen som kom och försvann som ett spöke.

En särskilt magisk bild av en lappuggla i fullmånens sken vann förstapris i världens största fototävling Siena Photo Awards 2020. Den har ställts ut på fler än 50 museer världen över.

– Det finns ett före och efter den bilden. Innan lade jag mycket tid på att jaga nya projekt. Nu har jag förmånen att kunna välja vad jag vill göra.

Missa inte Jonas Classons bildreportage om lappugglor: Lappugglan – på sniskan i skogen

Kunskaper och improvisation

Vår och försommar är den intensivaste arbetstiden. Jonas är i gång med kameran mellan fyra och sju på morgonen då ljuset har de finaste blåtonerna och fågellivet tar fart. Sedan sover han några timmar innan dagen börjar om.

– Dygnet får liksom två dagar, våren blir väldigt lång. Det tar lite omställning men sedan behöver jag knappt ställa klockan. Att vara ute med kamera i soluppgången är ren njutning.

Bilderna kräver både kunskaper och improvisation. En lappugglas smidigaste rutt genom skogen kan vara gamla avverkningsgator eller vattendrag. Konsten är att förutspå rätt position, men också att lägga pusslet med bakgrund och ljus.

Det är inte bara hos ugglorna som Jonas fastnar för personlighet och karaktär.

– Varenda fågel är som en liten kristall som glimmar förbi. Jag blir lika glad av en tofsvipa som av en gåsgam.

Driver eget galleri

Sedan några år driver han också eget galleri i ett av Sveriges största köpcentrum, Marieberg galleria utanför Örebro.

– Min tanke är att visa de mest svårtillgängliga fåglarna i den mest offentliga miljön. Att skapa ett fönster för vanligt folk och barnfamiljer som kan väcka längtan efter natur.

Inspirerade skogsägare till förändring

Precis som sjukhusläraren Nisse öppnade dörrar för honom en gång vill Jonas inspirera andra att hitta ut, och samtidigt skapa förståelse för det vildas villkor.

Möjligheterna han själv har fått kommer med ett ansvar.

– Jag vill påverka med det jag gör. Efter lappuggleboken fick jag mejl från norrländska skogsägare som frågade vad de kunde göra för att gynna fåglarna. Sådant värmer hjärtat.