Fältbiolog prisas för Östersjöengagemang

Hon har varit engagerad i Fältbiologerna sedan 2017 och blev förra året vice ordförande i föreningen. Till vardags studerar hon till marinbiolog och förra året närvarande hon tillsammans med Fältbiologernas ordförande Tobias Larsson vid FN:s klimatmöte COP28 i Förenande Arabemiraten. Nu har hon fått Östersjöfondens ungdomspris 2024.

Läs också: COP28 – mycket snack och lite verkstad

Hur känns det att vinna ett pris?

– Jag började storgråta, jag satt på ett tåg när jag fick samtalet. Kontrollanten frågade om jag var okej så jag gjorde tummen upp och försökte visa att jag var okej. Det är en enorm ära och jag hoppas att priset kan bli en plattform för andra unga Östersjöengagerade där vi kan visa att vi faktiskt kan göra skillnad. Vi syns och vi hörs och inte bara på meriten att vi är unga utan för på meriten att vi gör skillnad.

Hur har du arbetat för Östersjön?

– Nomineringen fick jag för mitt engagemang för fiskeripolitiken. Fisket i Östersjön har inte varit en prioriterad fråga för Fältbiologerna tidigare, det är inte så glamouröst. För att vara ärlig så är det flesta fältbiologer mer skogsintresserade. Inför EU-valet pitchade jag till styrelsen att vi skulle ha fokus på fiske och Östersjön, för att fiske bestäms bara på EU-nivå till skillnad från frågor om skogsbruk eller jordbruk. Jag har bland annat engagerat mig i att ta fram utbildningsmaterial, tillsammans med vårt havspolitiska utskott och Liv Olausson, som vi gav ut till klubbar och föreningar.

Varifrån har du fått ditt engagemang?

– Jag är uppvuxen i New York så jag har ingen sentimental koppling till Östersjön. Men jag har alltid velat bli marinbiolog och alltid varit intresserad av marina föroreningar. När jag kom till Sverige fick jag reda på hur dåligt Östersjön mådde. Jag försökte engagera mina klasskamrater och vi snodde verktyg från skolan och tog egna prover på havsvatten. Övergödning och överfiskning är inte så spännande ämnen och jag upplever att jag har skrikit in i ett vakuum för att uppmärksamma frågan. Engagemanget för Östersjön har jag upplevt varit lågt. Men det verkar som att strömmingsfisket och Östersjöfisket har börjat få en plats den verkligen behöver i samhällsdebatten.

Varför tror du att engagemanget för Östersjön är lågt?

– Till skillnad från skogen är havet inte något som är tillgänglig för de flesta. Det är svårare att ta sig till havet om man inte har en båt eller en sommarstuga i skärgården. Det finns en inbyggd socioekonomisk klyfta som jag har upplevt själv. En kalavverkning i en skog syns så tydligt, det är som natt och dag, men syrebrist syns inte på samma sätt i Östersjön, då blir det väldigt mindre konkret.

Vad tycker du om EU:s nya fiskekvoter för Östersjön?

– Beslutet om fiskekvoterna är en katastrof för både Östersjöns miljö och för fiskets framtid. Kvoten för strömmingen i centrala Östersjön har mer än dubblats till nästan 89 000 ton, någonting som ödelägger beståndets möjligheter att faktiskt återhämta sig till produktiva nivåer. Men ministerrådets kortsiktighet påverkar även andra bestånd. Det är tydligt att rådet antingen inte har förståelse eller inte bryr sig om hur ekosystemet fungerar. Och det är ekosystemet och det småskaliga fisket som får betala priset för detta.

Hur vill du att fiskeripolitiken ska förändras?

– Fiskepolitiken har alldeles för länge betraktat det maximala hållbara uttaget som en miniminivå för avkastning. Våra politiker måste värna om fiskbestånden, samt den enskilda fiskens roll i ekosystemet. De måste vara beredda på att faktiskt investera i att stötta det småskaliga fisket, som de har satt upp som ett alibi för att fortsätta att urholka hela fiskbeståndet. Endast med mer restriktiva fiskekvoter, en helhetssyn på ekosystem och en riktig satsning på högselektiva, småskaliga fiskemetoder kan vi ge våra fiskbestånd en chans att återhämta sig, och därmed investera i en fiskeindustri som faktiskt kommer att finnas i framtiden.

Läs också: Nya fiskekvoter en katastrof för Östersjön