Filosofen som simmar med mörtar

Det bubblar till i sjön. Mängder av ringar växer fram på vattenytan för att sedan försvinna lika snabbt igen. Vi hinner bara se stjärtfenorna. Mitt i alltihop ligger Jonna Bornemark på en gul flytkorv i skumplast. Hon strösslar karpfiskmat omkring sig och ett 30-tal mörtar simmar ivrigt runt henne.

Ändå är hon lite besviken.

Mörtarna äter från händer och fötter

Vattnet är så kallt att fiskarnas rörelser är snabbare och ryckigare än vanligt. Ett kraftigt oväder har gjort att de inte vågar sig riktigt nära.

– Normalt äter mörtarna utan problem från både händer och fötter, och vi kan simma 50 meter tillsammans från bryggan och tillbaka, säger hon.

Jonna Bornemark är författare och professor i filosofi vid Södertörns högskola, utanför Stockholm. Vid sommarstugan i södra Dalarna utforskar hon vad som händer när människan samexisterar med arter som mörtar, vildsvin, flugor och bålgetingar.

Läs Jonna Bornemarks tidigare essä i Sveriges Natur: ”Kan vi ändra vår kultur?”

När huset invaderades av flugor märkte hon hur hon förvandlades till något av en mördarmaskin. Bålgetingarna ovanför farstun fick å andra sidan bo kvar.

Hur kommer det sig? Hennes erfarenheter ska så småningom resultera i en bok om kulturförändring.

Tveklöst störst intryck har mörtarna vid bryggan gjort. Jonna Bornemark beskriver fiskarna som sin sommarkärlek: att simma med dem är lika häftigt som att simma med delfiner, men betydligt mer lättillgängligt.

Allt som krävs är lite mat och en god portion envishet. Vid det här laget har hon och hennes barn också lärt fiskarna saker som att simma genom ringar.

– Vilda djur är generellt rädda för människor. Det kan man bli ganska ledsen över, människan har gjort dem så mycket orätt. Det kanske är därför det är så speciellt för mig när jag får vara med och simma med mörtarna. Allt vi gör i sjön är alltid på deras villkor. Tröttnar de så kan de dra när de vill, men jag blir genuint glad varje gång jag blir vald av ett vilt djur, säger hon.

”Jag ser mörtarna som mina kompisar”

Himlen är stålgrå och sjön nästan svart. Regnet hänger i luften och efter att ha kastat ut ytterligare några nävar med orangefärgade pellets blir Jonna Bornemark så kall att hon behöver gå in och värma sig, men nästa morgon ska det bli soligt och lite varmare.

– Jag ser mörtarna som mina kompisar. Jag simmar med dem i princip varje dag under sommarhalvåret.

Allt började för några somrar sedan när hon och hennes barn noterade att små fiskar pilade förbi vid badbryggan. Hennes första tanke var att köpa metspön, men det kändes helt fel.

Särskilt som det kommit ny fiskforskning på senare år. Länge ansågs det oklart huruvida fisk över huvud taget kunde känna smärta, men
i dag vet forskare att så är fallet. Fiskar kan också bli stressade och deprimerade.

Kex byttes till karpfiskmat

På en gemensam badplats en bit bort märkte Jonna Bornemark hur hennes grannar matade mörtarna med bröd. De var nästan tama, ungefär som att mata änder.

Hon och barnen bestämde sig för att kasta i lite kex vid den egna bryggan och märkte hur fiskarna vågade sig allt närmare. Efter ett telefonsamtal till havsakvariet Havets hus i Lysekil byttes kexen ut mot karpfiskmat i stället som inte innehåller något socker.

Sommaren efter insåg hon förvånat att mörtarna mindes allt som de hade lärt sig året före. Efter några sökningar på nätet lärde hon sig att mörtar kan bli 25 år gamla.

– Vi åkte till biblioteket för att lära oss mer och hittade tre hyllor om fiskar, men allt handlade bara om hur man sätter krokar i dem och tillagar dem på bästa sätt. Det fanns inte en bokstav om deras känsloliv. Människan har en så otroligt konstig relation till de här djuren.

Djuren belönas med mat

I år simmar hon med sina fiskar för fjärde sommaren i rad. Jonna Bornemark har också tränat en häst, en hund, två råttor och ett lamm baserat på samma inlärningsteorier.

När djuren gör rätt belönas de med mat. Det brukar kallas för positiv förstärkning. Motsatsen är negativ förstärkning, som används inom traditionell hästträning, och som bygger på tryck och eftergift. Tränaren tillfogar då hästen ett obehag som sedan tas bort vid önskat beteende.

En del tycker att det är fusk att ge djuren mat. Jonna Bornemark ser det inte så. Hon tycker att det är självklart att hon måste ha något att erbjuda för att relationen med henne ska vara intressant.

– Det är grunden för att bygga upp ett gemensamt språk, på samma sätt som det är självklart att ge en valp mat.

Mörtarna ger energi

Hon är också övertygad om att människan måste umgås mer över artgränserna. Inte minst för att bättre förstå vad vi riskerar att förlora om vi inte bevarar djur och natur. Själv blir hon ganska uppgiven av miljö- och klimatfrågorna, men får energi av att umgås med mörtarna.

– Inom filosofin handlar var och varannan text om att definiera vad som särskiljer människan från djuren. Vi har jobbat hårt på att separera oss från den övriga naturen och det får vi sota för nu när arter utrotas och klimatet blir allt varmare, säger hon.

Nästa morgon glittrar solen i sjön, men vattnet är fortfarande kallt. Jonna Bornemark värmer upp med en löprunda. När hon kliver ut på bryggan dröjer det inte länge förrän vattenytan börjar dansa av rörelse.

– Hej mörtarna! De känner igen mina steg, eller om det är min röst. När min kompis var här nere för några dagar sedan hände ingenting, säger hon.

Jonna Bornemark lägger fiskmat i en buff, eller tubscarf, som hon sätter på huvudet. På så sätt kan hon enkelt mata mörtarna även om hon skulle befinna sig en bit från bryggan.

Hon klättrar nedför stegen och skrider till verket. I början är de skygga, men snart simmar fiskarna i hennes hår och över hennes mage.

När hon stilla flyter längre och längre från bryggan och in bland näckrosorna hakar mörtarna på. De drar med sig matbitarna ner i sjövattnet.

Jonna Bornemark berättar att även gäddor och små abborrar ibland har simmat med henne.

– Ett av mina filosofiska intressen är hur kunskap rör sig mellan arter. I det här fallet är det uppenbart att kunskap-
en som mörtarna fått med sig har rört sig vidare. Det är fascinerande att vi kunde ändra människans rykte i sjön med så enkla medel och på ganska kort tid. Människan behöver inte vara ond och farlig.

Vill fortsätta hjälpa mörtarna

Hon drömmer om att flytta till sommarstugan permanent. Kanske kommer hon att simma med mörtarna som 90-åring, men det kräver att både hon och fiskarna har hälsan i behåll.

Viss oro har infunnit sig. Hon har läst att mörtar är känsliga för försurning och under 1900-talet slutade mörtarna att reproducera sig i många försurade skogssjöar.

En del bestånd dog ut, medan andra kunde räddas efter det att sjöarna hade kalkats. Jonna Bornemark kommer att ta vattenprover i sin sjö för att se hur hon kan hjälpa mörtarna ytterligare.