Han är hela Sveriges biolog

Att ställa en konstig, eller ens unik, fråga till Didrik Vanhoenacker är svårt. Som jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm får han ta emot frågor om det mesta – både i och utanför jobbet.

– När jag genomgick en skilsmässa och var på familjerådgivning för några år sedan så drog snubben vi träffade upp en bild på en insekt som han gärna ville veta vad det var för art, säger Didrik Vanhoenacker och skrattar högt.

Just den gången handlade det om ett slags guldstekel, en grupp steklar som skimrar metalliskt i rött och grönt. De dyker upp i Didrik Vanhoenackers mejlkorg då och då.

Det är just att svara på den här typen av funderingar som utgör den största delen av hans jobb. De senaste åren har det kommit cirka 5 500 frågor per år och de allra flesta kommer från privatpersoner.

– Under covidpandemin peakade vi med 7 000 frågor på ett år. Ju mer folk är ute i naturen, desto mer mejl kommer. Det märks supertydligt på sommaren. I juli kommer det fyra gånger så många frågor som under en vintermånad. Under sommaren är vi faktiskt flera som svarar, annars skulle det inte gå.

Sveriges mest medievana biolog

Även medier hör gärna av sig, så pass ofta att Didrik Vanhoenecker nog kan beskrivas som Sveriges mest medievana biolog. Ofta handlar journalisternas frågor om något han redan har koll på, men ibland kräver ämnet research.

– Jag kan mycket om många arter men jag har också blivit expert på att vara expert. Man kan säga att jag har lärt mig enormt mycket på tunnelbanans röda linje, på väg till någon studio där jag ska prata om myror eller förklara varför man får skrynkliga fingrar när man badar, säger han och skrattar igen.

I grunden är Didrik Vanhoenacker växtekolog och har disputerat i ämnet, men hans kunskap och intresse sträcker sig betydligt längre än så, något som utbudet av böcker på kontoret på Naturhistoriska riksmuseet vittnar om. Naturguideböcker trängs med uppslagsböcker och art-
nycklar.

De böcker som inte ryms i bokhyllan ligger i högar på skrivbordet. Där finns bland annat ett välbläddrat exemplar av Insekter i Europa av Michael Chiner, en titel som kan ha spelat en avgörande roll när han fick tjänsten som jourhavande biolog.

– På arbetsintervjun satt det sex personer på andra sidan bordet. De visade bilder på arter som jag skulle artbestämma, och det dök upp en larv jag inte visste vad den hette men jag kände igen den. Jag sa att den finns på samma sida som aprikostofsspinnaren, tog upp den här boken ur min väska och hittade larven, säger han.

Större husspindel och bålgeting leder till mycket frågor

Det var en bokspinnarlarv, en luden gul fjärilslarv med svarta fläckar, och en av de arter som han numer har ett förberett signatursvar för i mejlen. Många hör av sig med frågor om just bokspinnare. Större husspindel och bålgeting är två andra av de arter folk frågar mest om.

– Bålgetingar är det många som mejlar om och är rädda för att det ska vara en invasiv mördargeting, typ. Det har skrivits en del i media om en art som heter sammetsgeting och i samband med det brukar folk mejla och fråga om det är den de stött på, men den har hittills inte påträffats i Sverige.

Även om ämnet är återkommande har Didrik Vanhoenacker inte tröttnat på att prata om bålgetingar.

– Nej, jag tycker ändå att det är kul att berätta om bålgetingen och kanske omvända den första skräckreaktionen till att folk tycker att de är lite coola och till och med berättar för fler vad de får veta.

Från Fältbiologerna till Naturhistoriska riksmuseet

Det är tydligt att Didrik Vanhoenacker tycker om att prata om olika arters egenskaper och egenheter. Under vårt samtal kommer han in på pantersniglarnas osannolika sätt att para sig svävande i luften (slemlianer är inblandande) såväl som storleken på kaniners blindtarmar (betydligt större än till exempel björnarnas).

Det spelar mindre roll vilken fråga han får, när den är besvarad spinner han vidare och plötsligt berättar han om hur amazonmyran gör räder till andra myrarters bon, snor puppor och kläcker fram slavarbetare. På frågor om sig själv och sitt engagemang stannar han däremot upp lite. Som när han ska svara på var intresset kommer ifrån, från början.

– Morsan var naturintresserad, hon pressade växter bland annat. Jag fick med mig en hel del baskunskap om olika arter via henne. När jag blev lite äldre stoppade hon in mig i Fältbiologerna, och där fick man lära sig massor. Holy moly alltså!

Tidigt intresserad av myror

Didrik har en särskild förkärlek för myror och har ägnat många timmar åt att studera olika slags arter. Som barn matade han dem gärna med socker och som vuxen har han ägnat sig åt att kryssa myror på samma sätt som många andra kryssar fåglar.

Förutom myror har han fokuserat mycket på fåglar och svampar de senaste åren. När vi ses i mitten av september har han siktet lite extra inställt på spindlar.

– Jag kör en streak just nu, en utmaning, där jag ska hitta två nya spindelarter per vecka. Det är ett kul sätt att få in lite natur i vardagen och ett bra sätt att lära sig nya arter, säger han.

Fritid och jobb ligger nära varandra för Didrik Vanhoenacker. Veckan innan vi ses har han letat efter tajganäbbmöss i Gördalen vid Fulufjället. Det var semester, men också något han kommer att ha nytta av i jobbet.

– Det var kul, och vi såg massor av sork och vanliga näbbmöss men ingen tajganäbbmus. Den är bara påträffad ett fåtal gånger i Sverige så det hade varit väldigt kul att hitta den, men tyvärr inte. Däremot såg vi vattennäbbmus, som också var en drömart för mig. Sjukt coola djur.

Läs också: Näbbmössen lever hårt och dör unga
Läs också: Säsong för spindlar

Hade siktet inställt på lärare

Trots att Didrik har haft ett stort intresse för djur och natur sedan barnsben var det inte självklart att det var just biolog han skulle bli.

– När jag var barn var jag mer inne på att bli lärare faktiskt, säger han.

Tanken på läraryrket höll i sig även under biologistudier och efterföljande forskning och blev högaktuell igen efter att han hade disputerat. Vid det laget hade han småbarn och en fru som nyligen avslutat en forskartjänst utomlands.

– Det finns en förväntan att man ska följa upp sin doktorsavhandling med att forska utomlands men jag ville inte göra den grejen så jag läste in lärarbehörighet i stället. Jag tänkte att då skulle jag garanterat ha jobb.

Didrik Vanhoenacker har bland annat undervisat i statistik och evolutionsbiologi på universitetsnivå. Han har också jobbat ett år som lärare på Solna naturskola, så han vet att han gillar rollen som lärare. Men precis när han blivit klar med lärarstudierna dök drömjobbet på Naturhistoriska riksmuseet upp.

– Jag kände direkt att det var rätt jobb för mig och att jag är rätt person för jobbet.

”Folk blir ofta helt stumma”

Nu är Didrik Vanhoenacker inne på sitt tolfte år som jourhavande biolog. Han trivs fortfarande i rollen, som på vissa sätt faktiskt erbjuder en del av det som lockade med läraryrket.

– Tolv år, det låter länge alltså. Men det är kul. Jag måste hänga med i forskningen och lär mig nya saker hela tiden. Och jag tycker det är ballt att få fler att förstå hur coola grejer som händer i naturen. Folk blir ofta helt stumma när jag berättar typ hur ett myrsamhälle funkar. Det är fett coolt!