I huvudet på en korp

− Siden, kom här, säger Mathias Osvath, kognitiv zoolog vid Lunds universitet.

Han går längre ut i nätburen vid familjens Skånegård några mil utanför Lund. Vintersolen gnistrar i stålstängslet som omger de två korparna Juno och Siden. Detta är Sveriges enda korpforskningsstation. Här pågår en del av den internationella kråkfågelforskningen som förändrat synen på intelligensens evolution. Juno och Siden är sex år gamla och ett stadigt par. Siden utstöter ett slags jamande ljud till sin partner och Juno kurrar tillbaka.

– Nu sitter de och tycker om varandra, de är väldigt bra på det. De bråkar aldrig, berättar Mathias Osvath.

Varje korp har sitt eget individuella ljud som tycks vara bundet till individens identitet, berättar han.

− De kan röra sig över 2500 kilometer per år, men när de träffar syskon, föräldrar eller bekanta så känner de direkt igen varandra och faller in i samma roller, även om de inte har träffats på många månader.

De kan också minnas en människa som de bara har träffat en enda gång, och hur generös personen var.

− Om någon till exempel kan tänka sig att byta bröd mot ost, som korpen gillar bättre, så minns de utan problem vilka personer som det lönar sig att göra byteshandel med.

Tätt med nervceller i hjärnan

Mathias Osvath tillhör den internationella forskningsscen som under det senaste decenniet visat att kråkfåglars kognition, det vill säga sätt att tänka,  är i nivå med människoapors. Men hur är det möjligt med fåglars små hjärnor?

− I den tidiga forskningen var det bara hjärnans storlek som räknades. Sedan menade man att det handlar om storleken på hjärnan i relation till kroppsvikten. Numera vet vi att antalet nervceller i hjärnan är ett mer rättvisande mått.

Mathias Osvath förklarar att en korp har dubbelt så tätt med nervceller i hjärnan jämfört med primater. Även om kråkfågelns hjärna bara väger 10–15 gram har den lika många nervceller som till exempel en makakapa med betydligt större hjärna.

− När det gäller att planera för framtiden överträffar korparna till och med människoapor ibland, säger Mathias.

Han berättar om ett av sina försök där korparna lärde sig att en speciell sten kunde användas för att öppna en låda med mat. Även när lådan inte längre fanns kvar i buren plockade de ut just denna sten bland många andra tingestar och sparade eftersom de förväntade sig att den kunde vara bra att ha i framtiden. Trots att de aldrig hade varit med om situationen att lådan kom tillbaka utan öppningsverktyg planerade de för den. På samma sätt kunde de spara poletter som de antog kunde bytas mot mat längre fram. Ibland skedde byteshandeln så långt fram som 17 timmar senare.

Korparna slog människoaporna

Även om korparna kunde välja något som gav en liten belöning omedelbart valde de det verktyg som de antog skulle ge störst belöning i slutänden. Likadana försök har gjorts på människoapor, och korparna slog dem faktiskt när det gäller självkontroll, alltså att satsa på det som ger mest på lång sikt, berättar Mathias.

Kråkfåglarna hör till de mest intelligenta av alla studerade djur, så långt är forskarvärlden överens. Men mer exakt hur de tänker − vad de verkligen förstår och vad de testar sig fram till − är fortfarande ett fält där mycket forskning och diskussion pågår.

Mathias Osvath plirar mot solen och låter korparna lugna ner sig. Det tar alltid tid för dem att vänja sig vid nya människor. De flaxar omkring korta stunder, sätter sig på någon pinne, kelar med varandra, kraxar till och iakttar fotograf Christoffer Andersson som är inne i hägnet.

Bättre rustade för framtiden

Korpforskningen ifrågasätter vår människocentrerade världsbild. Många frågar sig hur människan som art ska klara sig när vi ställer till det för oss med miljöförstöring och klimatförändringar. Mathias Osvath tror att kråkfåglarna är bättre rustade för framtiden än vi själva.

− Om man ska klara sig undan massutdöenden så finns det några regler som paleontologer brukar använda: Man ska väga under 25 kilo, ha en intelligens som överstiger sin omgivning, kunna flytta sig långt och reproducera sig på löpande band. Och där har du korparna.

Mathias fru och kollega Helena Osvath har kommit ut till Juno och Siden för att servera lunch i form av grisrester från det lokala slakteriet. Hon kallar på dem med gäll röst. Siden (eller är det Juno?) flyger ner, sätter sig på hennes ena arm och hugger en bit.

En stund senare går Helena över till den andra fågelburen för att hjälpa den polska doktoranden Katarzyna Bobrowicz med ett experiment. Korpen None ska ta mat från två olika ställen i en låda, en med öppning ovanifrån och en med öppning från sidan. Tidigare har fågeln fått mat från en toppmatad låda i det ena utrymmet och från en låda med sidoöppning i ett annat utrymme. Nu ska de studera om None fortsätter med samma rutin när hon får en låda med två olika möjligheter och därmed följer sitt rumsliga minne.

− Vi har inte gjort det tillräckligt många gånger än för att kunna dra några slutsatser, säger Katarzyna Bobrowicz.

− Det handlar om händelseminnet, förklarar Mathias. Vi kollar hur olika platser påverkar minnet.

None hoppar fram till lådan, öppnar luckan åt sidan och norpar till sig en bit hundgodis.

− Vårt experiment är för enkelt, så vi ska utveckla något som är svårare. Nu öppnar den bara locket som är närmast.

Solen värmer i kylan. Snön smälter och droppar från burarnas tak, medan None skuttar fram för att få sig ytterligare en hundgodis.