Joan Carling försvarar urfolkens rättigheter
Hela livet har Joan Carling kämpat för ursprungsfolkens rättigheter. Hon har fått Champion of the Earth Award av FN, men i hemlandet Filippinerna har presidenten stämplat henne som terrorist.
Joan Carling växte upp i Cordillera i Filippinernas norra delar, men som ung hade hon ingen stark känsla för vad det innebar att tillhöra ett ursprungsfolk.
– Inte förrän dammbygget kom. Det blev en ögonöppnare. Jag hade varit medveten om att vi tillhörde bergsfolket, kankanaey, att vi hade ett eget språk och kultur, men jag hade inte identifierat mig som tillhörande ett ursprungsfolk. I dag är jag väldigt stolt över mitt ursprung, säger Joan Carling.
Dammbygget hon talar om är det kraftverksbygge som planerades att utföras på 1970-talet vid floden Chico. Skulle projektet ha blivit verklighet hade stora arealer mark översvämmats och tvingat 100 000 människor från folkgrupperna kalinga och bontok att flytta. Deras samhällen och kultur hotades. Men motståndet var kraftfullt och efter många års protester stoppades projektet.
– Det var den här händelsen som inspirerade mig att fortsätta. Jag lärde mig att naturen inte är till för att vi ska exploatera den, i stället måste vi bevara den för framtiden, säger Joan Carling.
Decennier av kamp
Under decennier av kamp har hon haft ledande positioner som miljö- och rättighetsaktivist. I dag titulerar Joan Carling sig chef för Indigenous Peoples Rights International (IPRI).
Trots att coronapandemin kraftigt styrt om hennes agenda har hon kunnat fortsätta arbetet för miljön och försvaret av ursprungsbefolkningars rättigheter. Bland annat har IPRI sammanställt en skrivelse för att uppmärksamma gruvbrytning i Sibirien som orsakar stora miljöproblem.
– Det sorgliga är att mineralerna är ämnade för bilbatterier till Teslas elbilar. Vi stödjer självklart övergången från fossila bränslen till förnybar energi, men det måste ske hållbart och med respekt för våra rättigheter. Skrivelsen var ett öppet brev till Elon Musk [vd för Tesla, reds. anm.] där vi krävde att han skulle försäkra sig om att leverantörerna av material till hans elbilar inte bidrar till miljöförstöring.
Joan Carling drivs av en stark pliktkänsla för kommande generationer, men också av ansvar och stort rättvisepatos.
– Världens ursprungsfolk har genererat minst utsläpp av växthusgaser men även om vi har skyddat och bevarat den biologiska mångfalden tvingas vi leva med klimatförändringarna, säger Joan Carling.
Det är klart att alla ursprungsfolk inte är felfria, skjuter hon snabbt in, och att det finns många problem. Särskilt för kvinnor som ofta lever under ett förtryckande patriarkalt system.
– Men de värdegrunder vi lever efter i fråga om hållbarhet, samarbete och omtanke om varandra är nyckeln till vår hållbara livsstil. Det handlar om att arbeta för kollektivets bästa, hjälpa varandra genom kriser och se jordens resurser som något inte enbart vi, utan även kommande generationer, kan dra nytta av. Människan måste lära sig att dela i stället för att tävla om resurserna, säger Joan Carling.
Ursprungsbefolkningar diskrimineras systematiskt över hela världen, och folkens kunskap och värdegrunder är något som ofta ignoreras, fastslår Joan Carling. Efter sina många år som aktivist kan hon konstatera att utvecklingen inte är linjär. I vissa länder blir skyddet för ursprungsfolken lite bättre, på andra platser sämre.
– Det handlar främst om politisk vilja och hur starka ett lands institutioner är. I Filippinerna har det svängt fram och tillbaka. På pappret har vi ett bra skydd för exempelvis ursprungsfolkens landrättigheter. Men nya politiker och ekonomiska intressen inom gruv- och jordbruksnäringen har undergrävt mycket av det juridiska skydd vi har.
Ett exempel, berättar Joan Carling, är hur gruvbolag kringgår de krav som ställs på medgivande från traditionella ledare innan tillstånd för gruvbrytning kan utfärdas.
– I södra Filippinerna utsåg ett bolag som utvinner guld nya traditionella ledare som mutats för att stödja projektet, i stället för att konsultera de verkliga ledarna. Utvinningen är i gång och floderna i området har blivit förorenade, säger hon.
På frågan om vilken som är den största och mest akuta miljöfrågan just nu svarar hon snabbt: klimatförändringarna.
– Det är inte något som rör enstaka länder eller platser, det är en global kris som redan engagerar många, särskilt unga. Men vi behöver ett bättre samarbete mellan Nord och Syd, inte minst inom det civila samhället. Vi behöver solidaritet. Vi kan inte låta oss splittras i den här frågan och den utvecklade världen måste acceptera att den måste ta ett större ansvar. Det handlar om klimaträttvisa.
Stämplad som terrorist
Att verka som aktivist i Filippinerna är långt ifrån riskfritt. Det vet Joan Carling alltför väl. Första gången hon hotades till livet var 2004. I februari 2018 placerade president Rodrigo Duterte henne och 30 andra miljöaktivister på en lista över statens fiender. Joan Carling stämplades som terrorist för sitt arbete med Cordillera Peoples Alliance. Till The New Humanitarian kommenterade hon händelsen: ”Målet är att undergräva ursprungsfolkens rörelser så att det inte finns något starkt motstånd till att ta över våra resurser.”
Vid tillfället var hon utomlands och hennes juridiska ombud rådde henne att inte återvända hem. Samma år erhöll hon FN:s Champion of the Earth Award för sin livslånga gärning.
– Det var så klart en tydlig markering, och ett erkännande av det faktum att kampen för miljön och för mänskliga rättigheter hänger ihop, säger hon.
Samtidigt konstaterar Joan Carling att hon trots allt lever i ett land där ursprungsfolk erkänns i lagen. På många platser runt om i världen är det inte så.
– Ta Thailand, där kallar man ursprungsfolken för främlingar. De har ingen legal status och många av skogsfolken ses inte som landets medborgare.
Majoriteten av ursprungsfolken bor utanför städerna och lever under traditionella patriarkala system där kvinnor har mindre att säga till om än män. Joan Carling vill se en förändring, men ökad jämställdhet och fler kvinnor i beslutande församlingar får inte bli ett sifferspel.
– Förutsättningarna måste ändras. Om kvinnor inte får utbildning, hur ska de kunna delta på lika villkor som män? Vi måste skapa en miljö med tolkar och kunskapsmaterial som gör att kvinnor kan delta på sina villkor. Kvinnor har en enorm kunskap, den måste vi stärka och lyfta fram. Ge dem utrymme i samtalet!
