Johan Schaar kopplar klimat och konflikter

Johan Schaar har sökt sin egen väg och rört sig över gränser. Hittills i sitt 70-åriga liv har han bott på närmare 30 platser, pendlat mellan teori och praktik, ­vandrat från den humanistiskt akademiska barndomsmiljön till naturvetenskapen och vidare till humanitära frågor: bistånd, säkerhet och klimat.

– Jag har haft den stora förmånen att få upptäcka hur berikande det är när olika discipliner kommer samman, säger han från sitt arbetsrum i Malmö när vi ses via länk.

För tre år sedan flyttade han och hustrun hem från Jerusalem. Uppdraget som chef för det svenska biståndet till Palestina blev hans sista i det pliktdrivna arbetslivet. Nu, när han är pensionär, flyter fritid och arbete ihop: han läser mycket, är ledamot i den statliga kommittén EBA som utvärderar svenskt bistånd, njuter av musik, gör analyser inom klimat och säkerhet åt Sipri, Stockholm International Peace Research Institute, går ut i naturen, skriver analyser i fackpress, är ordförande för det internationella humanitära nätverket Alnap.

– Jag känner mig glad och tacksam för att jag fått ägna mig åt det jag varit intresserad av och nu, när jag kan fylla tiden med vad jag vill, kan jag dela med mig av vad jag samlat på mig.

Det var under agronomutbildningen på Sveriges lantbruksuniversitet som Johan Schaar deltog i ett projekt i tunisiska småstaden Sidi Bouzid i tre månader. Staden skulle långt senare bli känd för att grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi den 17 december 2010 brände sig själv till döds i protest mot regimen och fattigdomen i Tunisien, vilket drog igång det som kom att kallas den arabiska våren. Men 1979 gjorde den stort intryck på Johan Schaar, så när Röda Korset sökte någon med jordbruks­erfarenhet i efterdyningarna av 1980-talets svältkatastrofer i Afrika sökte och fick han jobbet.

1986 lade han fram sin doktors­avhandling om genetiska varianter av olika mjölkproteiner och bytte sedan bokstavligen livsbana över en helg. Från naturvetenskaplig forskare till ­humanitärt bistånds- och utvecklingsarbete i Mellanöstern och Asien.

Den 26 december 2004 vällde ­tsunamin in över de sydostasiatiska ­stränderna. Efter att han lett ­Internationella rödakors- och rödahalvmåne­federationens återuppbyggnadsarbete i tre år kom klimatfrågan in i hans liv på allvar.

”Klimatförändringar är utvecklingshinder”

2007 fick han uppdraget att leda kansliet för regeringen Reinfeldts internationella kommission om hur klimatförändringarna påverkar fattigdomen i utvecklingsländer.

Och det gör det? Johan Schaar viftar nästan irriterat bort en så dum fråga.

– Det kan man lugnt säga. Klimat­förändringarna är gigantiska utvecklingshinder. De har en så stor påverkan att alla måste anpassa sig och de fattigaste länderna har sämst position. Därför måste de väva in klimatfrågan i sin utvecklingsprocess, säger han.

För att ta det mest basala: Klimatförändringar ger extremare väder, torka, översvämningar, stormar. De ruckar på samhällens hela försörjningsbas.

– Bönder kan inte följa sin gamla ­kalender. När temperaturen går över den gräns där majs, som är basfödan i många länder, kan växa, då måste människor anpassa sig, exemplifierar han.

– De samhälleliga effekterna av klimatförändringarna är oerhört komplexa och svåra att förutse. Vi ställs hela tiden inför nya sociala effekter.

Klimatkonventionen på 1990-talet lade ansvaret hos de utvecklade länderna inklusive ansvaret att bistå övriga länder med klimatanpassning. Men det görs för lite och för sent.

– De stora oljebolagen visste redan på 80-talet vad deras verksamhet ledde till, men manipulerade, falsifierade, ja ljög om det för att upprätthålla sina vinstmarginaler och sin marknad, säger han, vänder sig om och letar i bokhyllan reda på Nathaniel Richs bok The Decade We Could Have Stopped Climate Change.

– Jag kan inte se detta på något annat sätt än som ett brott mot mänskligheten, säger Johan Schaar frankt.

Myter om klimatflyktingar

Att människans klimatpåverkan gör många tidigare boplatser obeboeliga ligger ändå bakom en väldigt liten del av världsmigrationen. Ordet klimatflyktingar tycker han illa om.

– Det finns många myter kring detta, till exempel att alla som inte kan bo kvar på grund av torka och översvämningar flyr till Europa. I verkligheten kommer en mycket liten andel hit, de flesta flyttar inom sina länder och ofta vänder de tillbaka i den mån det är möjligt.

Migration är en del av människans väsen, anser han. Att vandra och söka förbättrade levnadsvillkor är en djupt rotad mänsklig drivkraft.

– Att försöka stoppa det är befängt, ohistoriskt, dumt, korkat. Migration är en naturlig del av människans beteende, säger han.

Nationalistiska politiska strömningar har gjort det svårt att diskutera migration på ett sakligt sätt, men migration måste vara en naturlig del i vår planering för klimatanpassning och säkerhetsfrågor, hävdar Johan Schaar.

Klimat och konflikter hänger ihop. Människan kommer i konflikt med ­naturen och människor kommer i konflikt med varandra, inte sällan om natur­resurser.

– Klimatförändringarna kan öka konfliktrisken, men lokalt, på instabila platser där det redan finns spänningar och myndigheterna är svaga. Då kan det uppstå konkurrens om mark och vatten, kanske utlöst av migration. Men den ­migrationen sker framför allt inom länder. Därför måste vi stödja förmågan till lokal konfliktlösning och se till att fredsarbete väger in klimateffekterna.

”Natur och säkerhet är sammankopplade”

Helt nyligen skrev han en analys för tankesmedjan TCF, The Century Foundation, om hur Menaregionen (Nordafrika och Mellanöstern) halkar efter i arbetet med FN:s globala hållbarhetsmål. Konflikter om naturresurser förlamar klimatarbetet. Fördelningen av allt mer knappa naturresurser skapar nya konflikter.

”Natur och säkerhet är oupplösligt sammankopplade”, konstaterar han i analysen. Men också att kampen för FN:s hållbarhetsmål handlar om social utveckling och människorätt. Och den måste föras på olika plan – lokalt, regionalt och internationellt – samtidigt.

Svårt? Ja, såklart. Men Johan Schaar återkommer gärna till att det också finns ljus i mörkret.

– Fenomenet Greta Thunberg och den följarskara hon har över världen. En global rörelse ledd av flickor som kräver att vi ska respektera fakta och låta oss ledas av den, och vägrar låta sig manipuleras så som de tycker att vuxenvärlden gör. Det är oerhört hoppingivande. Rent av mirakulöst.